Klart dom kan. Allt handlar ju om kärlek och den kan dom ju inte ta ifrån dig. Om då personen har ADHD vad spelar det för roll? Att ha en person som förstår hur det känns när det bara spinner ut ur kontroll, är det en dålig sak?

Det är dessutom två barn inblandade, rätt små, det känns ju dumt om dom blir fäst vid en och det skiter sig sen?

Är det inte stor risk att man liksom triggar igång varandra och bara gör helt tokiga saker. Det är ju inte som att man kan anpassa det så att "nu får du vara tokig så e jag lugn" typ, det blir ju bara som det blir.

Vi har dessutom inte kännt varandra speciellt länge, men ja, redan pratat om sånt här en hel del.. Båda är väl tveksamma.. osäkra. Det går lite för fort kanske egentligen men ja, båda har ju ADHD så.. :p

Alltså det är ju inte så att vi redan planerat flytta ihop eller så, det är bara prat lite runt i kring om att det skulle nog säkert inte fungera va, du kommer bli less på mig för jag gör så här, vi kommer bara bli arga på varandra?

Men det kanske är lite så att det hjälper att ha nån som förstår. Då kanske man kan slappna av MER också? att man behöver inte stressa upp för att försöka verka avslappnad..

Vi har ADHD, mannen och jag plus ena dottern, och vi ha bott ihop innan diagnoserna, och allt fungerar bra, så länge man förstå varandras behov etc

ok.. skönt höra :)

hur vet man vilka behov man har då? alltså jag tror hon behöver mer stabilt det gör iofs jag också men vet inte om jag kan stå för stabiliteten hon vill ha?

Egentligen tror jag hon vill ha nån som säger allt man ska göra så hon slipper tänka och oroa sig, om nån annan bestämmer kan man bara glida med.. Och det vill nog jag med egentligen.. Men å andra sidan tror jag inte nån av oss skulle palla med det heller, utan måste göra vår egen grej typ.

kanske kan det gå ändå

I mitt hem är jag alfahannen så att säja, och det fungerar för alla, få ofta säja till han vad han ska göra och hur vid vissa saker. Fast vi har de uppdelat då, är man bra på att styra och ställa med tex matlagning och städning, då är man den som gör de, och om de är möten eller apper/ekonimo då är man den som har hand om de. Sen är de viktigt om man har olika intressen att man ge varandra sin tid med det.

testa en vecka eller så hos någon av er

ja de låter ju bra, och jo man får väl dela upp så det blir bra också. och lämna utrymme.

jag har egentligen nån fråga till nån men vet inte hur jag ska ställa den för det kommer verkligen låta dåligt typ :( men de går nog ändå.. men tack för all hjälp jag känner mig mer positiv till det här nu att det kanske kan gå ändå

det behöver inte va ett problem, mer än det redan är iaf.

Såklart man kan bo tillsammans, det är bara att skaffa en gemensam bostad och flytta in sina saker och sova där. Att det sedan skulle kunna bli totalt kaos är väl nåt man får räkna med.

Det får man väl testa och se.

#7: jo det är ju sant egentligen.. hann väl bara se alla miljoner möjligheter för totalt kaos så blev orolig eller nåt, men tänker för mycket som vanligt :p

omöjligt tror jag det inte är kanske svårare i vissa fall

men sen behöver man inte bo ihop för att ha ett förhållande

jag har insett att jag nog inte klarar av att bo ihop med någon som jag har ett förhållande med utan särbo är bäst 

Jag vill gärna tro att bostadens utformning kan ha en ganska stor betydelse för hur förhållandet kan funka. Har ingen patentlösning, men för exempelvis mig som aspergare är det väldigt viktigt att jag har så att säga min egen avdelning, där jag kan vara ifred med mitt. Respekteras bara det, så går ett samboliv bra i princip iaf för min del.

Att bo för trångt och liksom sitta i knä på varandra mer eller mindre ständigt, tär på vilket förhållande som helst.

Däremot: känslan av att båda får en bättre boendestandard genom att flytta ihop, bör generellt sett vara en gynnande faktor.

Finns det barn, som i ditt fall, är det viktigt att ordna för dem på ett bra sätt rent praktiskt. Kommer de två barnen bara från ena sidan, eller "medför" ni var sitt? Egna rum är nog bra om de kan få under alla omständigheter.

Så ordnar man det bra praktiskt för sig inför sammanflytten, så finns i alla fall en positiv och hoppingivande bas att utgå ifrån.

jag har inga barn men ja egna rum kommer dom väl ändå behöva så småning om när dom blir lite äldre. Och ja, jag håller med om att om det blir för trångt så blir det nog inte så bra för nån, speciellt för sånna som oss kanske?

Hur gör man för att få det att fungera som särbo då? Aldrig tänkt tanken ens, men hur gör man då?

Det kanske till och med kan vara lättare om båda har det då man kan förstå varandra vilket kanske kan vara svårare och göra för en som inte har det  Jag  har ADD min son har ADHD min gubbe är inte ut red men är hunra på att han har det också. LOTTA

ska man va särbo så krävs det nog mest att man kan prata med varann och komma överens om hur man ska ha det

helst bo rätt nära varann oxå det underlättar massor

i början så bodde jag och min särbo nära varann och då va det lätt att bara åka dit om man kände för det men vi hade oxå dagar som vi bestämde i förväg att då ses vi 
sen blev han tvungen att flytta på grund av jobbet och då blev det en helg i månaden hos mig och andra månaden hos honom och så höll vi på
sen pratade vi massor med varann msn skype telefon sms hade kalendrar där vi skrev in vad vi hade för oss så vi bättre kunde synka när vi sågs och så vidare

så visst tusan går det om man vill

Klart ni kan bo ihop.Så länge man respekterar varann och kärleken spirar så har två ADHD:are förbaskat roligt ihop.

Det är ju ofta så att vi bokstavs människor dras till varann….vad det nu kan bero på..hehe *att vi är dem enda normala* :)

klart ni kan =) min sambo och jag har båda ADHD, vi bor med våra grabbar på 6 och 9 år varav den på 6 år oxå har ADHD, och våra 3 hundar (terriers allihop) du kan ju tänka dig kaoset här hemma =) men samtidigt så har man ju en bättre förståelse för varann och även om vi går varandra på nerverna ibland så har vi ju riktigt roligt ihop :D

Jag tror det kommer fungera jättebra för det är ju faktiskt så som de andra säger här…..man får mer förståelse för varandra när man båda har bokstav…..kan tänka mig att det nästan kan vara svårare att bo med nån som inte har bokstav och heller inga vänner med det…..

Lycka till!

:)