![[JoannaStridh]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Kämpa.
Alla som läser det här är starka
Att klara av livet med en diagnos är inte alltid lätt. Oförstående människor runt omkring oss, fördomar om "oss". Att fortfarande kunna kämpa är något vi måste klara av, annars skulle vi inte vara kvar. Och vi som fått våra diagnoser är utvalda, utvalda av den som skapade oss. Han/hon visste att vi var tillräckligt starka för att klara av det här, så just därför gav den just oss det. (Måste få fnissa lite eftersom jag tycker jag låter oerhört kristen…)
Min flummtext som jag vill att ni alla skulle läsa, inte för den förtjänar ett nobelpris utan för att vi ska förstå att vi är värda precis lika mycket, om inte mer. För vi faktiskt klarar av det här!
Ja, lite så brukar jag tänka också… 
#1 Funkar alltid
Så brukar jag oxå fösöka tänka för ibland är de f.. en g…. kamp
Tack för texten
Jag äter inte mina vänner. Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.
Jag är inte stark, jag bryter ständigt ihop och klarar inte av att hantera livets svårigheter på ett bra sätt.
Jag klarar inte av mina svårigheter för att jag är stark, jag gör det för att jag måste.
#4 Även fast du "måste" så är du stark. Du skulle kunna ge upp, men eftersom du är stark så klarar du av det.
Jag bryter också ihop ibland, inte för jag är svag utan för att jag är mänsklig.
#4 Du är stark, Zaphix! Erkannerligen en av de starkaste människor jag har stött på, faktiskt.
Tänk, om du vore lite mjuk och svag (som du ju faktiskt är, innerst inne) - hur många vägar skulle då inte öppnas för dig…!
Jag blir bara trött på att man hela tiden måste vara så stark, att det verkar vara den egenskap som värderas högst i vårt samhälle. Man blir så beundrad och uppskattad när man är stark.
Jag är inte en sån människa som kan klassas som starkare än någon annan (vad än du Varulv menar på så har du nog överskattat mig) och jag kan ärligt erkänna att jag inte är det. Jag är svagare än andra, och jag blir lite irriterad över att det skulle vara så fel att vara det.
Jag är svag, och jag önskar att jag kunde få accepteras som det.
#7 Håller med Zaphix litegrann faktiskt… Men frågan är om inte vi alla är både "starka" och "svaga", mer eller mindre i olika sammanhang. Om man uttrycker sig som så, att vi har olika "styrkor" och "svagheter", ja då tror jag nog ni förstår vad jag menar…att ingen individ är alltjämt "stark" eller "svag", och inget är bättre eller sämre att vara… Således tror jag nog att du, Zaphix, besitter en hel del styrka också :-) (inte bara svaghet). Eller vad tror du själv? Själv känner jag mig i genomsnitt ca 50/50 tror jag. Men jag tror också, som TS skriver, att vi (ja, jag räknar mig dit också, även om jag inte har någon diagnos än) npf:are, och även andra som får kämpa sig fram i vardagen, "skaffar" oss en slags styrka som förmodligen inte alla har. #0 Tack för din tänkvärda text! :-)
Jag skriver i min blogg - det är ett sätt för mig att kämpa, når ut till andra och kan till och med hjälpa någon.
Sen jag fick mina diagnoser har mitt liv vänt flera gånger, nu äntligen efter 2 år har jag landat. Skriver dagligen.
Kolla gärna in.
Samuel
http://www.tourettebloggen.se/
Starta ny diskussion