Oja. Jag känner igen mig väldigt mkt. Jag är alltid trött så det påverkar såklart. Har väldigt kort stubin, särskilt på morgonen. Då skulle jag helst vilja vara ensam en timma och äta frukost i fred.. Slippa mata barn mm.. Älskar ju mitt barn såklart:) Ilska är ett stort problem för mig, och det är bara en av sakerna som är jobbiga. Hoppas utredningen ska ge svar, så jag äntligen kan få hjälp… Efter sååå många år. Nu kräver min son all uppmärksamhet så måste sluta skriva ;)

Skönt att höra nån till som är i en liknanade situation….börja tror att jag var extra tokig när folk bara läser inlägget och inte svarar :P

Ja en timme på morgonen ensam vore nåt dä! Det som jag tycker börjar bli extra jobbigt är att utbrottet som förut endast var på morgonen har nu börjat letat sig in överallt…..tror det kan ha att göra med att efter alla dessa år att hålla skenet uppe att man är en vanlig svensson börjar sätta sina spår….en vardag för en själv är ju inte a walk in the park precis….

Var till en allmänläkare idag och pratade, han trodde ADHD men sa klokt att psyk är ganska less på remisser från "vanliga läkare" så han ville att jag skulle ha ett samtal med en psykolog först och om han tyckte lika så skulle han istället skicka remiss…ännu mer väntetid….puh….Men har jag väntat så här många år kan jag väl vänta lite till å på att få hjälp….

Han tog dock inte mina utbrott riktigt på allvar utan börja prata om lågt blodsocker osv vilket jag vet att det är knappast därför så noga som jag är med kost och frukost osv…..

Ja hoppas utrdeningen ger dig svar och att jag får starta min snart!

Jag vill har flera kompisar som gjort utredning i vuxen ålder. jag gilla det min kompis sa jag har aldrig känt mig så bra som jag gör nu. Så jag tycker inte du ska skämmas för att erkänna hur läget igentligen är. Sen är det olika hur man reagerar o hur man betersig oxå. Men min kompis kunde blir asförbannd för små saker, sånt som jag hade väl bara ryckt på axlarna för. Hon har en bra kille som har stått ut vissa perioder vart hon oxå väligt trött o sov bort nästan hela dagen. Ändå kännde hon sig otröttlig. Så allt sånt är borta nu, vet itne exakt vad för mediciner hon äter. Men iaf hoppas allt går bra för dig och att du får snart göra din utredning :) Lycka till!

#2  Tror det är många som känner igen sig. Ilska är väl en av symptomen för ADHD? Eller det är väldigt vanligt att man har kort stubin, lätt till ilska mm.

Jag har kort stubin hela tiden, nästan. Inte bara på morgonen…men det är nog den känsligaste tiden på dygnet. Jag kan bli jättearg över saker som andra inte tycker är en big deal. Ibland är det att jag inte har ätit är extra känslig då.

MBlir oxå arg över om det händer något som jag inte visste om…hmmm t ex om det kommer gäster hem och min fru inte sagt till. (fast hon har det men jag har inte lyssnat) då kan jag bli väldigt irriterad, för jag har inte fått reda på att det ska komma några.

Eller om vi ska åka iväg och jag inte fått in det i mitt huvud..och nån säger "vi måste åka snart" och om jag inte vet om det, blir det kaos… Hoppas du förstår..

Men slår oxå i saker… elller i bordet ibland, inte bra alls. För min fru blir ju ledsen och sonen rädd. Hände en gång då hade vi smågrälat om något och sen skulle jag sätta mig och råkade välta kattens vattenfat…DET blev droppen och svor och slåg näven i bordet. (de andra såg ju aldrig att jag välte ut vattnet…det var ju det jag blev arg för)

Ilska ställer till det, men svårt att tygla och om det integår i en framtida diagnos så hoppas jag på att få hjälp. Hoppas verkligen jag ska få en diagnos.. Är så trött på höra att jag är normal eller att de hittar inget fel bla bla bla… Nu har jag en läkare som är bra iaf:)

Hoppas du hittar knep att mästra din ilska, finns böcker om det mm.

Lycka till

Ja ussa, jobbigt när man blir så arg så man slår i saker….har vaknat många gånger och undrat varför jag har så ont i handen och blåmärke….kommer då på att det måste vara från dagen innan man stått och slagit i bordet….Då skäms man otroligt och blir ledsen för att man kan bli SÅ arg hela tiden….

Tack Forest och Smålänning för era svar…känns ändå skönt att inte vara själv i den här ilskan man har!!

Hoppas på hjälp snart av antingen psykolog som lär mig hur man kan leva med ADHD eller….som jag iofs inte känner för….mediciner….eller som du sa….ta till böcker….Vi får se…hur det än är har jag tagit första steget mot ett bättre liv känns det som :)

Åter igen, lycka till Smålänning med din utredning!

Hmm. När jag var i tonåren så hade jag ruskigt kort stubin, ingenting annat än total felfrihet accepterade jag av folk runt omkring mig. Jag har dock aldrig varit fysisk utan bara väldigt, väldigt snäsig.

Jag växte upp med en "arg mamma" och en "arg pappa". Mamma blev ofta förbannad på mig trots att jag alltid har varit en duktig tjej, och pappa var obehaglig att fråga om saker eftersom han alltid blev arg. Jag lovade mig själv när jag kom upp mig i ålder att inte vara sån, att lägga ner min ilska och försöka vara behaglig att umgås kring. Jag minns ju själv hur orättvist och förnedrande det kändes när man blev utskälld och egentligen inte alls förtjänade det och en känslan vill jag inte förmedla.

Så jag har faktiskt slutat snäsa, och när man väl kommer in i tänket och har vant sig vid att fråga sig själv om det verkligen är någonting att bli arg eller irriterad över så är det rätt skönt. Det är ju skitjobbigt att vara arg i tid och otid, bättre att spara den energin tills dess att den faktiskt behövs.

Däremot händer det såklart att jag blir sådär sjukligt vansinnig ibland. Då blir det bokstavligt talat svart för ögonen och det börjar bulta i öronen. Då kan jag behöva smälla i någon dörr och gör det också, men då brukar det också vara rätt befogat.

Jag skuldbelägger ingen som har så mycket ilska, jag vet att det kan vara svårt att stoppa och att det oftast händer innan man hunnit tänka efter men jag hoppas för er och era näras skull att ni ska hitta harmoni i livet.

Kul att läsa att så många vill förknippa "morgon-kort-stubin" med just ADHD…

Själv har jag aspergerdiagnos men känner igen mig oerhört mycket i vad ni skriver. För mig är det praktiskt taget ett måste att få "vakna" i enskildhet och utföra mina rutiner säg en timme efter uppvaknandet på morgonen (Till och med min sambo har lärt sig detta numera…  ).

Utifall mina rutiner rubbas, eller snarare: utifall någon "tjafsar" med mig på morgonen, ja då kan adrenalinet rinna till, och det är ingenting som jag kan göra något åt alls, tyvärr. Önskar faktiskt att jag kunde styra detdär. Men icke: rinner adrenalinet till, så försvinner alla spärrar på en tiondels sekund. Och en sak till har jag märkt: om jag får avreagera mig i det läget (vilket jag ju gör, eftersom spärrarna har öppnats), och lyckas "avstyra orosmomentet" - ja då rinner allt adrenalin ur kroppen lika fort som det kom till, och min sinnesstämning kan därefter karaktäriseras som "på gott humör"…

…

Tack Praefato för ditt inlägg! Jag hoppas en dag att jag lär mig att tygla ilskan på nåt sätt….det förstör sååå mycket!

Varulv- Känner igen mig nå grymt i vad du skriver…

Jag har efter många år skapat en rutin på morgonen vad jag ska göra exakt in i minsta detalj för att undvika saker ska hända så jag får utbrott eller distraheras av något som absolut inte behöver göras på morgonen när man redan är sen….Den har funkat ganska bra upptill för nåt år sen när barnen börja ha mer egna viljor osv…..den har förstått att jag har ett schema på morgonen men de följer såklart inte det jämt….då blossar jag upp snabbt å det är inget jag ens hinner fundera på så jävligt svårt att styra det….Känns helt enkelt som en annan person som får dessa utbrott….Det hände en grej nyss som fick mig att slänga iväg en pall i köket men nu vet jag ens inte vad det var…..nån obetydlig dum sak antagligen….Blir skitledsen ibland å kan ens inte förstå varför jag blev arg å varför jag gjorde som jag gjorde….Jävla jobbigt alltså!! =(

Ska tilläggas bara att mina barn hamnar aldrig i korselden av flygande saker osv….det sitter i ryggmärgen att inte skada mina älskade barn!

Jamen Lilit79, dina senaste beskrivningar förstärker ju bara ytterligare vår samhörighet i detta avseende. "Det är som om någon annan person…" skriver du. Och, ja, precis så upplever jag det också. Och som du säger, så kan det vara riktiga struntsaker som utllöser en hel lavin.

Som du, så utvecklar jag sinnrika "diagram" för alla morgonbestyr utifall jag får vara ifred - och så går allt som det ska, liksom på räls, och jag själv behöver inte engagera mig ett vitten. Allting är helt enkelt frid & fröjd!

Men så fort någon(ting) intervenerar, då bryts hela mitt morgonmönster, och kaos utbryter. Tacka (…) för att man blir syrac!

Liksom du, så har jag dock ett inneboende överjag i sådana här sammanhang som ser till, att intet mera våld än vad nöden kräver, tas till. Det är, som att min medmänskliga välvilja finns ograverad kvar bakom den där allt överskuggande adrenalinkicken som plötsligen exploderar…

Jo det är ju vanligt att man är agresiv med ADHD.

Men inte alla som är aggresiva och har häftigt humör.

Min läkare som jag haft i över 20 år nu sa ju under många år att hon trodde jag hade en bokstavs kombination.

Men jag förnekade detta eftersom jag aldrig varit speciellt aggresiv eller haft häftigt humör.

Det var vid tredje långtids sjukskrivningen för utbrändhet hon ställde mig mot väggen om varför jag förnekade detta med ADHD diagnosen.

Jag sa som det var att jag aldrig varit agresiv och tempraments full och sonen med ADHD var ju väldigt tempraments full innan han började med Concerta.

Så jag kunde inte känna igen mig i detta men visst kunde jag känna igen mycket annat  med mig som stämde med ADHD.

Min läkare förklarade för mig att man inte behövde ha häftigt temprament bara för man hade ADHD och övertygade mig att  göra en ADHD utredning.

Det visade sig ju av utredningen att jag hade ADHD så kan bli lite fel när man förknippar aggresivitet med ADHD för det behöver inte förknippas med varandra.

Samma sak så missade man tidigare väldigt många tjejer med ADHD eftersom många  tjejer inte utmärkte sig på samma sätt med aggresivitet och temprament som oftast killarna gör.

Men finns likväl tejer med häftigt temprament och killar med lungt temprament så vi fungerar alla olika även om vi har samma diagnos.

Lasse

Lasse

Lasse- Hehe….ja man blir förvånad ibland =) Hoppas din diagnos har hjälpt dig!

Mycket sant….alla är vi olika trots kanske samma diagnos =)

Varulv - Har du (om jag får fråga) bara diagnosen Aspberger eller är det ADHD med i bilden också? Tänkte på medicinering…..finns ju inte mot Aspberger men fundera om du tänkt på nåt sånt för kanske just aggressionerna?

The eyes of others our prisons; their thoughts our cages.

#12 Nej jag har "bara" aspergerdiagnos. Men är dock inte utredd för ADHD. Har själv funnit en del indikationer på att det kan finnas med på ett hörn likväl.

Har dock aldrig känt något behov av att medicinera bort morgonagressiviteten. Den håller sig ändock inom det acceptablas ramar, tror jag.

A hehe oki…….den viktigaste grejen är ju såklart att vara nöjd med sig själv så dumt ta mediciner om det inte är väldens största problem :)

The eyes of others our prisons; their thoughts our cages.

Men har både man själv och omgivningen problem med aggresiviteten och det finns läkemedel som hjälper mot detta.

Så finns det ju ingen anledning att tveka till att få den hjälpen.

Om vi tittar på ADHD och aggresivitet så är det ju inte ovanligt att denna aggresivitet kan skapa oerhörda problem.

Väldigt många barn o ungdommar som hamnar helt fel och hamnar inom socialtjänsten eller inom kriminalvården för sin aggresivtet.

Man utredde alla fångar på en av våra anstalter och det visade sig att 75% av fångarna hade ADHD,

Nu har man börjat att medicinera internerna på många anstalter med olika . ADHD medicner.

Tror det var Norrköpings anstalten där vålds tillbuden  gått ner till 0% efter man införde ADHD medicinering.

Min son har en grav explosiv ADHD han var fruktansvärt våldsam och flera polisingripande gjordes.

När han var 11 år blev han inlagd på BUP akuten och på låst avdelning eftersom han bedömdes farlig för både sig själv och omgivningen.

Då började man medicinera honom med Concerta och det blev som Natt och Dag med hans aggresivitet.

Nu har han medicinerat i 8 år och hans våldsamhet har varit helt borta med hjälp av medicineringen och terapi.

Visst kan han fortfarande bli arg men nu under kontrolerade former utan att han blir våldsam.

Så medicinering kan bespara personer från mycket lidande och även ge otroliga samhällsbesparingar genom mindre polis ingripande och mindre som hamnar inom kriminal vården.

Lasse

Hej!

Ansluter till skaran. Känner verkligen igen mig i det mesta som beskrivs här. Just mornarna är faktiskt hemska för det mesta. Har även en son som behöver extra stöd ungefär i samma situationer som jag själv.. klurigt att få ihop det. 

Jag har precis insett att det finns möjlighet att få hjälp med många oönskade beteenden som jag har. Beteendet i "morgonsituationen" är en utav dem. Något, även jag, delar med er. Vägen må vara halvtrasig på sina ställen, kringelikrokig och extremt lång men det är väl just vägen som är livet eller hur är det nu igen? När jag tänker på det är det faktiskt inte så kul att färdas på E4:an hela tiden, egentligen.

Oj, nu svävade jag ut.. igen, men ibland gör det inget. :)

Trevlig helg på er!

Just det. Vet inte om det har någon betydelse men jag har ADD och sonen har AS

#15 Tror på dig till fullo.

När det gäller mig personligen, så har jag en släng av denna typ av agressivitet, helt klart. Men denna håller sig dock inom "det civilas" råmärken.

Så jag behöver inte ta någon medicin. Men skillnaden mellan mig och exempelvis din son är kvantitativ, inte kvalitativ.