Kan känna igen mig i det där med att längta tillbaka till vissa perioder i livet och känna hemlängtan.

För mig så är drömmarna om att få vara tillbaka i vissa perioder av mitt liv ofta en räddning då jag hamnar i djupa depressioner. En av mina drömperioder är klassresan i 9:an då vi var en vecka på Kreta och jag var faktiskt riktigt lycklig för första gången under hela skolgången. Jag fick dessutom en viss "hämnd" på de som mobbat och frusit mig ute i 9 års tid på den resan. Jag hämtar ny styrka i minnena om hur stark jag kände mig den gången och vet då att den styrkan fortfarande finns inom mig trots att det nu är 15 år sedan.

Hemlängtan har jag till Lillpite, den by jag vuxit upp i och där jag bodde fram till 16 års ålder. Jag längtar tillbaka till den trygghet jag kände av att vara ute på landet där det var lugnt och inte så mycket stress och mycket folk. Längtar till att bo i hus istället för lägenhet och ha stall på gården med hästar, höns och kanske några kor.

Men jag tror även att denna hemlängtan kan vara en längtan efter att få vara liten igen och slippa allt ansvar som kommer med att vara vuxen.

Starkast blir min hemlängtan och längtan efter att få vara liten igen då jag är sjuk, tex nu då jag är jätteförkyld och febrig så längtar jag efter att få vara liten och bli ompysslad av mamma.

Åh ja, klassresan i 9:an, till London <3 Just London längtar jag också till, det är lite smärtsamt också men inte lika mycket som Göteborg.

Kanske jag får prova att se om jag kan finna styrka i tankarna på tidigare lyckliga perioder, eller lyckliga platser? Så har jag inte tänkt förut, utan mest känt det som att "det där hade jag då, eller det har jag inte nu" och så blir jag olycklig i nuet. 
Det är väl vissa företeelser som jag varit med om, vissa prestationer, som jag fortfarande kan plocka fram när jag behöver styrka och tilltro till mig själv.

Drömmen om en egen liten gård har jag också - utan för Göteborg, det vore väl perfekt

Jag längtar ofta tillbaka till något, men tyvärr så blir den längtan en smärta för mig. Jag får ångest över att den tiden är förbi och inte kommer igen. Så fort en sådan längtan kommer upp så trycker jag tillbaka den så att jag slipper tänka på det.

Lite synd att jag inte kan bli nostalgisk och längta tillbaka utan ångest.

Men i mitt fall kanske det snarare handlar om en saknad av en tid som varit istället för att längta tillbaka till den tid som varit.

När dessa minnen kommer upp i min hjärna så blir jag plötsligt medveten om hur jobbigt mitt liv är nu, jag kan inte ignorera att jag inte lever som jag vill leva just nu. Jag jämför omedvetet hur det var den lyckliga stunden jämfört med hur det är nu.

För mig dyker minnen plötsligt upp i mitt huvud, och de lyckliga minnena är nästan värst. För jag vill tänka på dom, jag vill kunna längta tillbaka till dom på ett positivt sätt, men jag får för mycket ångest så jag kan inte.

Jag kan prata med andra om minnen om en tid man längtar tillbaka till, men då har jag stängt av känslorna så att jag egentligen inte känner någonting inför minnena.

Min hjärna kan vara rätt så komplicerad..

Känner igen det där med ångesten  det drar ihop sig i magtrakten och hjärtat känns tungt.

Tass

"

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
—men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
Så vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.

"

(ur: Verner von Heidenstam, Ensamhetens tankar)

Jo, även jag känner igen mig i allt det ni skriver. Men har samtidigt hittat ett sätt att fixa det hela, tror jag. Jag besöker faktiskt de där platserna som dyker upp i minnet på positiva sätt. Genom att jag besöker dem, och strosar omkring där, och låter minnena komma och gå, så blir det liksom en reningsprocess för mig - jag mår helt enkelt väldigt bra av den "terapin"! Kan varmt rekommendera den…

OM du känner så starkt för en stad så tycker jag du ska lyssna på det och flytta dit. :)

#7
Ja, visst borde jag! Jag antar att det som håller mig kvar i Uppsala är att det är närmare till Dalarna, där mina föräldrar bor. De börjar ju bli äldre… så jag vill inte ha alltför långt till dem. Men nog borde jag försöka få till någon tur till Göteborg då och då!