Ja jag tycker också att det är fascinerande. Men jag skiljer lite på "tro" och "tro" när det gäller övernaturliga saker såsom andar och spöken. När det gäller TV-program med detta tema så kan jag gilla det som underhållning men har svårt att veta hur jag ska förhålla mig eftersom det ju måste sändas som underhållning, därför kan jag inte veta hur ärliga de är. 

Ja, jag tror absolut på andar och spöken. Jag har vid ett flertal tillfällen sett något som jag inte har någon annan beskrivning på än spöken, även om det i ett fall har handlat om saker och inte levande varelser.
Jag vet inte om det är meningen att ja ska berätta vad som hänt, eller om detta är tillräckligt? Äh jag berättar så får den som vill, läsa 

En händelse utspelade sig på min systers (19 år äldre än mig) gård då jag var i tonåren. Jag stod inne i köket och tittade ut genom fönstret, mot några jordbruksredskap, typ harvar och grejer. Lillkillen höll på med något så jag tog upp honom från golvet och när jag tittade ut genom fönstret igen så var där tjocka svarta ramar runt jordbruksredskapen. Ramar, formade precis efter redskapen. Har aldrig hört talas om eller sett något liknande, jag blev inte rädd eller så, det var bara så himla konstigt. Så jag fortsatte att titta ett tag. Sedan tittade jag bort och när jag tittade igen så var det som vanligt.

En annan händelse var när jag var ute på ridtur med min älsklingshäst, ett arabiskt fullblod vid namn Wiena. Det var eftermiddag. Sensommar skulle jag tro. Vi red på en grusväg som leder förbi fäbodar och så småningom kommer man nog till Värmland Hur som helst, på höger sida finns en liten sjö, som vi närmade oss. Jag tittar ut över sjön eftersom jag älskar vattendrag av olika slag, och får se en liten båt ute på sjön. Först hajar jag till för jag är inte beredd på det. Men sedan ser jag att hela båten är kolsvart och skepnaden som sitter i båten är också helt svart, jag kan inte se någon hud och över huvud taget får jag en omänsklig känsla som sätter sig som is i ryggraden på mig, håren reser sig på hela kroppen. Jag stirrar och vi skrittar en bit framåt innan vi stannar. Sedan tittar jag medans båten rör sig (men frågan är hur) och jag blir livrädd och inser att jag vill därifrån. Full galopp hemåt alltså 

Och när jag sitter och skriver detta så har jag hjärtat i halsgropen, håller andan och tittar mig omkring. Riktigt obehagligt. 

När jag besöker mina föräldrar och sover i mitt gamla rum har jag alltid en känsla av att jag är iakttagen. Och när jag ligger och ska somna så brukar jag höra kyrkklockor, så jag får dra täcket över huvudet för att stänga ute ljudet. Det är 6 km till kyrkan och den ringer inte mitt i natten Denna företeelse började för kanske tio år sedan. Det slog mig för ett tag sedan att kanske min farmor är inblandad? Hon var kristen och troende. Men det är lite långsökt kanske för jag förstår inte vad hon isåfall vill? 

Och i julas, när jag och sambon hälsade på där, så var påslakanet på täcket självlysande under natten! Detta är ett påslakan som jag använde när jag var barn, vilket var anledningen till att jag ville ha det nu när jag var hemma - lite nostalgi. På hörnet uppe vid huvudändan så lyste det i ett oregelbundet mönster i gulgrönt. Aldrig sett något liknande! Jag skrev faktiskt en tråd om det inne på en annan sajt och det var några som hade upplevt samma sak och var övertygade om att det var andar. Återigen, så förstår jag isåfall inte budskapet, utan jag blev så överraskad att jag inte kunde förmå mig till att fråga vem det var som var där. Efter två nätter bytte vi sängkläder. (Sambon såg också det självlysande täcket). 

Jag har en stark känsla av att min farmor vakar över mig.

Fått höra via en bekant som healade mig en gång, att det tydligen legat soldater från kriget begravda på den plats där mina föräldrars hus ligger, och det kanske är det som jag har "känt" när jag varit där. Det är inget som har hänt så att jag blivit attackerad eller provocerad, det mest påtagliga är täcket… men det är känslan. 

Oj det blev ett långt svar, kanske inte planerat, men det förklarar nog varför jag tror på detta.

Sedan är jag väl av åsikten att det finns mer av vår värld än det som kan bevisas enligt vetenskapen. Jag anser inte att vetenskapen är allsmäktig och kan beskriva allt. Som att "om det inte går att bevisa så finns det inte". Det är inte min melodi

Fast kan det inte vara så att ens tro på det övernaturliga gör att man också upplever sådana händelser?

Att det är ens hjärna som gör att man inbillar sig saker, men att det egentligen inte stämmer. Hjärnan fyller i det man inte riktigt ser med saker som för den är rimliga. Typ.

Fantasi och verkloghet har en vag gräns. Då menar jag inte fantasi som att man medvetet hittar på, utan att hjärnan fantiserar omedvetet.

Vill absolut inte föneka dina upplevelser, för dom är säkert verkliga för dig. Men känner du aldrig att det skulle kunna vara din hjärna som skapar detta?

Jag tror nog hellre på att saker behöver vara bevisade för att vara sanna, inte motsatsen att allt är sant tills man bevisat motsatsen.

Min värld kan vara så tråkigt kritisk och negativ ibland.. Jag tror inte på saker om man inte kan ge en bra förklaring till varför det är som det är.

Men visst, jag tror på saker som det inte finns evidens för också, jag har hållit på mycket med Chi Gung (Qi Gong) och tror helt klart på chi (qi). Det är rätt flummigt, men jag har själv känt att den finns och att man kan påverka mycket genom att använda sig av den.

Men jag förnekar inte att mina upplevelser av chi lika gärna kan vara inbillning, men huvudsaken är att det fungerar att använda sig av liksom.

#1: By the way så trodde jag inte att du skulle tro på övernaturliga saker av någon anledning känns du väldigt kritisk och vetenskaplig. Men det är väl bara hjärnan som fyllt i och gett dig attibut du inte hade. ;)

Jag tror absolut på övernaturliga ting, har själv upplevt en hel del som jag inte hur gärna jag än velat kunnat förklara med att hjärnan spelar spratt eller andra "naturliga" förklaringar.

Är för trött just nu för att orka berätta det som jag varit med om, men vill någon veta så är det bara hojta så kan jag försöka berätta om iallafall några saker imorgon.

Jag håller med Anne, jag har också varit med om en hel del grejer som är för otroliga för att kunna förkaras vetenskapligt.

Djur har pratat med mig via telepati. Jag har en ängel vid min sida som jag faktiskt har foto på.

Jo, jag tror på det övernaturliga.

#2 och #3

Visst kan det vara så. Men jag tänker att det måste finnas en anledning till att en människa väljer att tro på saker. 

Inte för att jag är uppfostrad till att "tro" på något. Gick i söndagsskola och det där och jag "försökte" bli kristen och började läsa lite i bibeln men det gav mig ingenting, det kändes fel för mig.

Att hjärnan fyller i luckor för att göra dem begripliga kan säkert hända. Vem vet om det är så? Jag kan omöjligt veta.

Vad jag däremot faktiskt känner är energierna som strömmar mellan människor, mellan djur och växtlighet i naturen - det är något som jag inte vill förklara som att "det är helande att vara i naturen" utan den har alltid funnits där och djuren och växterna använder sig av den och även många människor, medan alltför många är omedvetna om den eller ignorerar den. Detta faller kanske mer under andlighet än övernaturligt men jag tror att det krävs att jag berättar för att du ska förstå varför jag kanske är mer mottaglig för dessa fenomen. 

Haha, lite lustigt att du fått den bilden av mig. I många fall stämmer det ändå ganska bra eftersom jag även är vetenskapligt lagd, anser jag. Men jag anser som sagt inte att vetenskapen har hela sanningen. Varför skulle den? Det är något som vi människor har arbetat med och "uppfunnit" och utvecklat, och vem säger att vi har full koll på allt? Rent logiskt så kan jag inte tro på det

#4
Berätta gärna om du har lust!

#5
Vet du vem den ängeln är? Har ni kommunicerat?

Jag tror på saker som inte är vetenskapligt bevisat ÄN. Det tog ju en herrans tid att acceptera att jorden inte var platt, att när skörden gick fel eller nåt fruntimmer var sur på en att man skulle brännas på bål som häxa och givetvis att det bara finns 4 dimensioner, den är folk fortfarande övertygad om.

Men vetenskapen har kommit ikapp alla misstroende och så kommer den att fortsätta göra.

Jag tror på väldigt mycket men samtidigt är jag rädd för en del som tar det hela för långt… fanatism, oavsett inriktning är livsfarligt.

Ängeln heter Lucy, det namnet har jag fått till mig av henne varenda gång jag har sagt Blossa. Blossa eller Juvelens Blossa var det namn hon fick när hon föddes i den här välden i en kattkropp. Klistrar in text från ett annat inlägg jag har skrivit på iFokus:

Jag har en ängel vid min sida som kom till mig i kattform och levde vid min sida i 5 år innan hon var tvungen att återvända och fortsätta stödja mig från övre världen.

Varför hon kom till mig i fysisk form var för att hon kunde inte nå mig, jag lyssnade inte till hennes hjälp. Jag var för ledsen och deppig. Så hon var tvungen att inta fysisk form för att kunna hjälpa mig. Sedan när jag mådde bra igen och mitt liv hade ordant sig så blev hon svårt sjuk i samma veva.

Varför hon valde kattform och just Norsk Skogkatt var för att jag sökte efter Norsk Skogkatt just då, fast jag förstod att jag aldrig skulle kunna ha råd med 5000-6000:-. Så kommer jag till Juvelens hemsida och stöter på Blossas foto och bara smälter och dör av kärlek och lycka och så står det under: Blossa är lite speciell! Kontakta oss!

Juvelens Blossa fick kattsnuva när hon var 5 dagar gammal och veterinären förstod inte på några villkor varför bara hon av de 5 kattungarna fick det. Hon blev handmatad. Helt uppfödd för hand med ersättning i spruta. Och Jevelens ville fodervärdsplacera henne gratis och stå för all veterinärkostnad som det innebar för Blossa. Så Blossa var gratis för mig i inköpskostnad.

Blossa var vän med alla. Det fanns ingen hon inte älskade. Hon har fått katthatare att totalt ändra sina åsikter om katter. Hon lekte med hundar. Hon fick alla att må bra och spred ljus och kärlek var hon än var. Rummet, atmosfären fylldes alltid med hennes närvaro.

Numera känner jag hennes tankar och närvaro hela tiden. Jag vet exakt hur Blossa, hm, förlåt, Lucy (hennes riktiga namn) känns i min närvaro.

Bilfogar bild på Blossa, som hon hette undertiden hon levde i kattkropp på jorden. Men helatiden gav hon mig namnet Lucy. Och jag fattade inte att det var hennes riktiga namn.

Här är bilden på Blossa när jag först såg henne på uppfödarens hemsida:
Blossa är lite speciell, kontakta oss! Stod det under fotot.

Här är en bild på ängeln Blossa i andeform.

Jag låg i min säng och lekte med mobilkameran och pratade med Blossa och jag bad henne att visa sig för mig.

Då kommer denna vita orb och dansar ner i vänstra hörnet på mobilkameran  och jag blir så paff så jag inte kan trycka av. Säkert 5 sekunder dansar hon där, och så är hon borta.

Och jag hann inte trycka av.

-Kan du göra så igen? frågar jag högt och tydligt.

Vips kommer orben tillbaka och jag är beredd att trycka av, och här är hon, min ängel Blossa/Lucy i andeform.

Jag var inte ensam när detta hände.

Ängeln Lucy då? Hon har ett litet signum, en signatur som hon lämnar efter sig när hon har varit hemma och hjälpt folk i min bekantskapskrets. Iaf minst 3st från iFokus har varit med om fenomenet Lucy. Hennes signum är en vit tuss / stån av katthår som svävar i pregelbundet mönster genom luften. De hon har varit hos har antingen ingen inget djur alls, eller så är det inte ett vitt djur. Det är 3 st som har berättat för mig, mörkertalet är säkert större.

Hon har varit hos dessa och spridit ljus, värme och kärlek för att mota iväg alla onda och mörka energier och känslor som har funnits på platsen och fylla med bra energier.

För att hon ska kunna hjälpa måste man vara mottaglig och tro på att det ska fungera, precis som med mediciner, annars sluter sig kroppens eget system. För sluten och skeptisk, det är inget bra att vara om man vill bli bra.

Hon har hjälpt mig från övre världen att klara av en svår separation samt min pappas bortgång.

När det var dags för henne att gå ifrån mig. När de kallade hem henne så slutade hon att äta utan anledning. Jag kontaktade veterinär på torsdagen. Hon hade fått fettlever och blev inlagd på djursjukhus på måndagen. De gjorde allt för att rädda henne. På onsdagen när jag går här hemma från vardaggsrummet till köket och är i hallen precis bredvid deras klätterställning så kommer det ett ljus ovanifrån som fyller mig med Blossas kärlek och värme likt vårkänslor som säger: Jag orkar inte längre.

Jag litade inte på mig själv då, annars hade jag åkt på en gång till djursjukhuset. Men ett lugn infann sig och denna energi hon gav mig, likt vårkänslor fick mig att göra många fler saker de dagarna som jag inte orkat på mycket länge. Och när den slutgiltiga fredagen kom, så var jag redan förberedd på telefonsamtalet från veterinär Jonas om avlivning och jag sa bara lungt att jag kommer, måste bara få skjuts. Kamera packad och vägen dit var så lång och fylld av tankar.

När jag träffade Blossa och tog upp henne i min famn så frågade jag henne sakta och vänligt. Vill du sova, gumman?

Då lutade hon sitt huvud mot mitt bröst och jag sa. Då ska du få göra det, men först ska du få gå ut en sista gång.

En halvtimme fick vi tillsammans ute på Strömsholms marker, en sista halvtimme var hon fri i den här världen. Hon satt länge och sa farväl till ängarna, åkrarna, molnen, solen och strök sig mot gräset och framförallt mot mig.

När det var dags att gå in sov hon redan gott i min famn och hon kände inte när hon fick sprutan i buken.

På vägen hem så var det tomt över allt. Jag kände mig så ensam.

Och det sägs så att det tar ett tag för andar att få tillräckligt med energi för att manifestera sig för oss efter de gått över.

Min pappa dock. Han följde med mig direkt hem ifrån sjukhuset nattan han gick bort. Det är en annan historia jag skulle kunna berätta, men det här inlägget är Lucys, så jag får berätta om pappas bortgång senare.

#8
… och här sitter jag med tårarna rinnande nerför kinderna Vilken underbar vän du har i Lucy <3

#2 Hjärnan fyller i saker… Det är ett lite märkligt uttryck. Menar du att man kan framkalla hallucinationer hur som helst? För visst, jag håller med dig om att man kan inbilla sig vissa saker och att man kan läsa in känslor i vissa händelser som kanske inte stämmer men det är en jädra stor skillnad mellan att vara osäker på om man har inbillat sig och att faktiskt höra, se och känna säker väldigt tydligt.

Jag kan inte på något sätt säga att MissInActions upplevelser verkar ha varit inbillning. De är alltför tydliga för det.

Så, för mig som inte var där och hör hennes berättelser: Antingen ljuger hon eller så har hon rätt grova hallucinationer. Om du inte kan acceptera att hon upplevde det hon upplevde, alltså. ;)

Sådana fenomen som Höstlegenden berättar om i #8 tror jag på, ty jag har upplevt sådana telepatiska medvetenheter själv, och har varit med om att nära anhöriga har upplevt sådant också.

Det MissInAction omvittnar i #2 inte bara tror jag på utan känner till att sådana upplevelser finns, eftersom jag själv har relativt lätt för att få hallucinationer. Dock har det aldrig hänt mig så att säga ute i verkligheten mitt på ljusan dag, utan mina hallisar förekommer alltid i skymningslandet mellan sömn och vakenhet eller vice versa.

Vad som talar emot hallis i ett av MissInActions fall är ju onekligen att även hennes man såg den självlysande filten…

… Fast jag erinrar mig plötsligt en gemensam upplevelse, som faktiskt hade något övernaturligt över sig.

Det var ett antal år sedan när jag och min sambo sov på landet i sommarstugan. Mitt i natten blev jag väckt av min sambo, som sa: "Varulv, titta: det brinner!" Jag tittade ut mot vardagsrummet och såg genast att hela rummet stod i ljusan låga!

Men jag hade knappt bara hunnit resa mig upp förrän plötsligt vardagsrummet var lika stilla som när vi gått och lagt oss - någon eld fanns det ingen tillstymmelse av…

#12 *andas* Häftigt!

Läste nu MissInActoins inlägg och kan bara instämma, ser också massor.

Har just nu en djurfarm i mitt hem av spöken. Det är råttor på fönsterbrädet, katter som stryker sig mot möbler, hamstrar, fjärilar, fåglar.

#13 Som jag beskrev i en annan tråd härförleden, så fann jag en jättegräshoppa i sovrummet en gryningsmorgon när jag vaknade. Den klättrade på väggen bara en meter ifrån mig med komplicerade rörelser i ben och antenner och även kroppen och huvudet betedde sig på ett mycket övertygande sätt - så övertygande faktiskt, att jag inte enbart med min perceptionstolkning kunde avgöra om den var verklig eller hallucinativ.

Mitt förnuft sade mig dock att den måste vara det sistnämnda, men helt säker var jag ändå inte. När den sakta klättrade in i fönsternischen och försvann för min åsyn, så var jag tvungen att resa mig upp och se "runt hörnet".

… Och vad såg jag…?

Visst: den var försvunnen. Så min slutledningsförmåga övertygade mig vips om att det "bara" hade varit en hallis (inte så "bara" iofs  ).

Varulv, hur ska du kunna bevisa vad som är en "syn" och vad som är en hallucination?

Visst, det finns de som menar att allt som inte går att bevisa är hallucinationer. Hur ska man någonsin kunna bevisa vad man ser? Det går inte.

Jag kan aldrig bevisa för någon av er vad jag har sett eller hört eller känt, det går inte. Därför kallas det av vissa för hallucinationer, men jag anser inte att det är det.

Jag är övertygad om att vissa av oss ser olika verkligheter, helt enkelt.

Jag tänker på ett annat sätt om "det övernaturliga" för mej fins inga sådana ramar o regler för vad som ska få vara på riktigt och vad som ska kallas övernaturligt.

Med möjlighetstänket lämnar jag istället frågan öppen och tänker att "allt kan vara möjligt" vad vet vi?

Jag har fått  uppleva en ganska mycket som många kallar övernaturligt och väljer att inte vilja/våga tro på,men för dom som är med är det inte alls övernaturligt eftersom det händer.

Jag förstår inte varför saker som kan vara helt uppenbara ska krånglas till och förnekas? Är det inte mycket enklare acceptera en upplevelse och att ta saker på ett naturligt enkelt sätt än att behöva krångla till och förvränga och göra konstigheter av något i onödan.

#15 Visst, en del "syner" är säkert yttre fenomen. Jag tänker på "älvor som dansar på ängen" och liknande. Och apropå det så finns det en gryningszon, som jag finner rätt fascinerande. Det är den så kallade "twilight time" som infaller just mellan nattens mörker och morgonens dager: den tid då våra ögons båda synsystem är påkopplade samtidigt. Det vill säga mörkerseendets stavar och dagerseendets tappar.

Under just denna korta tid så har vi fyra sorters synreceptorer igång samtidigt (till skillnad från nattseendet med endast ett slag av receptorer och ljus-seendet med tre slags receptorer).

Just under twilight time är det därför kanske inte så märkligt om vi de facto kan se sådant som vi normalt inte förnimmer (såsom spöken, älvor o.dyl.)?

Angående hallucinationer däremot, så är min förnufts-kognition oftast tämligen säker på att sådana fenomen tillhör min inre verklighet. Något som också styrker detta är att jag har upplevt att jag i viss mån och ibland rättså rejält kan styra de hallucinationer som uppträder.

Jag tror på det övernaturliga.

#18 För att förtydliga det jag har sagt: ja, det gör jag också!

Och tänker man efter, så borde varenda vetenskapsman erkänna att hen, liksom vi, tror på det övernaturliga. För vad vore det annars för vits för hen att forska vidare i den natur, som människan ännu inte greppat?! (Om man inte tror på, att det finns saker i vår natur, som vi ännu inte har noterat än mindre förstått !?)

Natur och kultur.

Vetenskap och konst.

Jag ser hela värdet av "kulturen" (det vill säga den sektor av vårt samhälle som våra kulturarbetare förestår) som en utvidgning av vårt (i samhället) samlade vetande.

"Vetenskapen" sedan, den har till uppgift att försöka förklara (på ett rationellt sätt) det, som kulturarbetarna (mycket via sitt undermedvetna) har lagt fram för mänskligheten.

Så det egentliga avantgardet i samhället, det är kulturarbetarna! Och det egentliga avantgardet bland kulturarbetarna, det är de av oss, som "ser" bortom det uppenbara…

Spännande att så många verkar tro på sånt!

Jag har helt enkelt mindre lätt för att tro på övernaturloga saker och väljer nog att tro på saker det finns faktiska bevis för.

Jag tror på att hjärnan kan låta en se saker som inte är sanna. Jag har många gånger inbillat mig att jag sett saker som egentligen inte varit där.

Minns när jag som barn flera gånger såg en man kliva in genom mitt fönster, och det var såklart inte sant.

Har också varit med om underliga saker i mitt gamla stall där jag hade häst i flera år.

Plötsligt en höst kändes det inte längre så bra att vara där, två stallkompisar hade hört bilar som startats utanför stallet utan att det varit så. En stallkompis hundar rusade ofta ut utanför stallet och tokskällde utan att något var där.

Hästarna blev tvungen att gå upp för en backe i hagen för att komma till vattenkoppen, och under den hösten såg man sällan att någon av hästarna gick upp för att dricka. Hästarna hade alltid kommit upp till grinden på kvällen när man ropat på dom i hagen, vi öppnade upp så de gick själva in i sina boxar ifrån hagen.

Den hösten slutade hästarna komma när man ropade och sprang bara runt nedanför stallet utan att någon av dom kom upp.

Men framför allt kändes det inge bra att vara där.

Jag beslutade mig att tro på det övernaturliga och ringde ett medium jag fick telefonnummret till för att höra vad hon sa om det. Hon sa att hon under helgen skulle gå in i stallet på distans (vet inte hur det där fungerar) och kolla vad som var fel. Felet hittades och hon fixade till energierna i stallet och det skulle vara bra där.

På mpndagen kom hästarna när man ropade, gick upp för att dricka och det kändes plötsligt bra att vara i stallet.

Detta skulle ju helt klart kunna göra så att jag tror på övernaturliga saker, men tyvärr så infann sig aldrig den tron utan jag ser det som ett sammanträffande av vaturliga orsaker.

#20 Ha ha Zaphix! Jag kan förstå dina dubier och dina våndor. Men det som flera av oss här pratar om, det är faktiskt verkligt perceptuerade inputs.

Du har uppenbarligen inte upplevt hallucinationer, så då är intet att begära, att du ska ansluta dig till våran skara.

Det handlar ingalunda om mystiska slutsatser, dragna av tvivelaktiga iakttagelser. Nej, det handlar om perceptuell verklighet.

#21: Men har inte jag precis samma rätt som er att tro eller inte?

Jag vet inte riktigt om du läste i början av mitt inlägg att jag också sett saker som inte finns. Bara för att jag inte tror på att det skulle vara övernaturligt så räknas inte min tro?

Är trött och febrig idag så har inte energi att skriva om mina upplevelser, men lovar att berätta en del så snart jag har återfått orken.

Tillsvidare så kan jag ju dela med mig av något jag brukar säga då folk ber mig bevisa för dem att andar, mm existerar… Jag kan bevisa för dem att andra existerar efter att de bevisat för mig att de inte existerar!

Varför ska man som troende på något behöva bevisa dess existens om inte de icke troende kan komma med bevis på motsatsen?

#22, 23

Jodå, ni får tro så mycket ni vill!

Och ingen klandrar er för det!

Personligen så tror även jag på sådant som mina iakttagelser har gjort gällande.

Jag kan även tro på trovärdiga personers vittnesmål och berättelser.

Men jag tror inte längre på amsagor.

Och jag tror inte längre på Tomten.

Inte heller på troll och knytt i dagens verklighet.

Men jag håller för troligt att troll och knytt har funnits en gång i tiden (fastän sedermera då kanske utrotade av Homo sapiens).

Jag tror på radiovågor.

Men jag tror ännu inte på alla de etervågor, som människan ännu inte har upptäckt.

Men jag tror att sådana vågor mycket väl kan finnas.

Etcetera.

#24
Ja, nu kom jag att tänka på de gamla gårdstomtarna, eller hustomtarna! Jag har fått berättat för mig att min morfar träffade på en sådan tomte, en snäll, när han var liten. Detta var då i början på 1900-talet, man bodde på gårdar och under somrarna bodde man i fäboden. Jag kommer inte ihåg exakt omständigheterna men tydligen så skulle den här tomten ha dykt upp och hjälpt min morfar tillbaka hem när han varit vilsen, ledsen och rädd.

Jag har aldrig sett någon tomte själv, däremot har jag en gång haft en dröm med flera sådana tomtar, det var en mycket speciell dröm

Hörde i något program i Karlavagnen härom året, om en kvinna som ringde in och berättade om en hustomte som tagit hennes handväska, sådär fräckt mitt framför näsan på henne! xD Så uppenbarligen visar de sig fortfarande, men inte ofta, för de är skygga av sig. Vete tusan om detta räknas som övernaturligt dock, men det är lite udda

#25 Om ej direkt kanske en hustomtes verk (men vem vet…), vill jag återberätta för dig en episod som jag varit med om, jag just erinrar mig.

Det var för ganska länge sen. Jag hade vid tiden börjat intressera mig för orientering (alltså idrottsgrenen), och for för sakens skull med jämna mellanrum ut i skogarna för att öva mig med bara tillhjälp av kompassen.

En gång hade jag tagit mig långt ut i vildmarken via en mycket primitiv skogsfora och kört så långt det gick. Där hade jag parkerat, och sedan givit mig av fotledes.

Kompassen brukade jag använda på så sätt, att jag begav mig exempelvis söderut i säg en timme, och sedan norrut åter under nästa timme. Då brukade alltid den parkerade bilen dyka upp inom synhåll. Detta var då en del av min övning.

Just den här gången, när jag på återvägen skulle börja närma mig den parkerade bilen, kom jag till ett ställe, där jag "visste" att jag skulle fortsätta åt vänster för att komma till parkeringsplatsen. Ty jag tyckte bestämt att jag nu kände igen mig. Sagt och gjort.

Just som jag anträdde steget för att påbörja löpningen vänsterut, blev mitt öga bländat från en punkt rakt framåt fast högerut. Jag vände givetvis blicken ditåt, och när jag hade modifierat mitt öga något, kunde jag se, att reflexen kom från - hör och häpna! - min egen bil, flera hundra meter därifrån, fast helt synlig just därifrån jag befann mig, mellan träden.

Hade inte den reflexen väglett mig just då, hade jag väl irrat omkring där i skogen än idag…!

#22  Självklart måste alla få ha samma rätt att tro eller inte tro som man vill. Men jag undrar vad du menar med "saker som inte finns"? Hur kan du vara så säker på vad som finns och inte finns på riktigt?  och vad är naturligt/övernaturligt?

För mej låter det lite oroväckande att se saker som inte "finns"?jag tror att jag skulle känna mej förvirrad och börja tvivla på min verklighetsuppfattning och förmåga att själv kunna avgöra om jag ser det jag ser o vad som finns/inte finns? Jag väljer att lita på mej själv,och att se och uppleva det som finns.

.

#27: För att jag tror på hjärnans förmåga att skapa illusioner och intryck som inte är samma egenligen. Jag tror även på fantasi.

Jag tror tyvärr inte på andar och liknande, just därför tror jag heller inte på att dom saker jag har sett skulle vara något annat än hjärnans påhitt.

Jag är till exempel alltid väldigt rädd att någon ska stå utanför mitt fönster när jag drar ned gardinerna på kvällen. Den rädslan gör att hjärnan ibland gör så att jag inbillar mig att jag ser et ansikte utanför. Men även om jag ser det tydligt vet jag att det är min fantasi som skenat iväg.

#28 Ok du menar att du sett saker som du upplever är fantasi och inte finns på riktigt.

#29: Ja, eftersom jag inte tror på övernaturliga saker måste det ju vara hjärnan som gör att jag ser det.

Folk blir ofta så tvära mot mig när jag berättar att jag inte tror på övernaturliga saker, de går in i försvarsställning direkt. Förstår inte riktigt det.

#27, 29 Inom perceptionspsykologin skiljer man på tre visuella begrepp (om vi just tar de visuella nudå):

• "sann" verklighet
• illusion
• hallucination

Den "sanna" verkligheten är ju den, som de flesta varelser är överens om att den föreligger likaså den, som den enskilda individen är mer eller mindre bergsäker på att den existerar och är precis sådan som den förefaller att vara.

Illusion kan under vissa förutsättningar uppstå, och psykologiska försök visar att även illusionen är mer eller mindre allmängiltig. Se bifogade figurer! I den övre upplever man två blå nyanser fast det i själva verket är en och samma nyans. I den undre figuren framstår den nedre sträckan som längre än den övre - fastän de i själva verket är lika långa.

Hallucination kan upplevas som precis lika sann och verklig som "sann" verklighet. Jag har här och i andra trådar redogjort för mina egna hallucinationer. Jag upplever dem som helt verkliga, fastän ofta så fantastiska att det inte råder någon tvekan om att det är just hallucination det är frågan om. Ofta samverkar de även med "den sanna" verkligheten. Ibland kan man styra dem mer eller mindre med sin viljekraft. Man kan också med viljan hålla kvar dem lite längre, men tillslut så diffunderar de bort i alla fall.

#31 Det som är sant och det som beskrivs som verkligheten, bestäms alltså av den kultur man lever i och den grupp man identifierar sig med.

De som är kristna bestämmer vilken verklighet de lever i, där Gud, Jesus och änglar finns. De sätter sina upplevelser efter Bibeln och den Gud de tror på.

Ateister har en annan verklighet, de tror på helt andra saker och tolkar därför sin verklighet annorlunda.

En kristen och en ateist kan ha samma upplevelse men tolka den olika. Vilken tolkning är SANN och VERKLIG?

De av oss som har upplevelser som är overkliga för andra, vi har bara hamnat i fel grupp. När vi hittar en grupp av människor som har samma sorts upplevelser som vi har - då är det vår gemensamma verklighet.

#32 Det som jag talade om befinner sig på en mera "basic" nivå än det du tar upp i ditt inlägg. Jag har hållit mig till perceptionsnivån.

Min gamle husgud miljöpsykolog Sven Hesselgren konstruerade på sin tid ett diagram eller "träd" utvisande det kognitiva händelseförloppet efter själva sinnesintryckets mottagande. Men om hur detta går till finns många teorier.

Det är helt riktigt som du säger att tolkningen, värderingen, av det vi ser och upplever är kulturbetingat. För de tre vise männen betydde exempelvis en nytänd stjärna på himlen att ett gossebarn var fött i Betlehem. I många länder betyder ett flickebarns födelse vissa bestämda saker, inte alltid så positiva.

I många kulturer läser man tecken i naturen tydligare än i andra kulturer. Och på vissa håll har man lätt för att se "under" osv.

Skrock är också något som kan vara mer eller mindre utbrett; tas på mer eller mindre allvar.

Förfäder dyrkas också på olika sätt på olika håll i världen.

Äktenskapets betydelse är även något som kan variera.

#33  Nej, jag håller inte med om att det är mer basic. Du skrev om det som kallas "sann" verklighet, det som "alla" kan hålla med om är sant, men jag hävdar att det inte existerar egentligen.

Perception kan i viss mån vara mer objektivt än bara tolkning, men även där finns det inget som säger att du ser samma sak som någon annan. Färger uppfattas olika, även mönster och avstånd.

Speciellt för vissa av oss som har svårt med avstånd och tidsbedömning, är inte det lite typiskt för ADHD eller Aspergers?? Jag har det iallafall.

#34 Jo helt visst har du rätt i att även den perceptuella verkligheten kan uppfattas olika. Men för det mesta finns där ett "facit" ändå - exempelvis beträffande avstånds- och tidsbedömning, som du nämner.

Vad gäller färg har du lite mera rätt. Där finns faktiskt olika färgseenden: dikromatiska, trikromatiska och även tetrakromatiska - bland oss människor. För vissa djurarter finns ännu mer komplexa sätt att perceptuera färg. Guldfiskar och de flesta fåglar, exempelvis, har ett betydligt mer utvecklat färgseende än vad vi människor har. Ändå tillhör vi människor de mycket få däggdjursarter som ändå har ett förhållandevis rikt färgseende.

Så det där med just färg det är ingalunda någon sanning. Men ändå, eller dessutom, är färguppfattningen kulturellt betingad. Namngivningen av färger i olika kulturer avslöjar det. Och sedan finns det kulturer som inte bryr sig om att beteckna - och perceptuera då även, får man förmoda - alla sebara nyanser. Det finns faktiskt inte så få kulturer, där man bara har namn på tre färger: vitt, svart och rött.

#35 Poängen var ändå, att det finns saker vi kan mäta och det finns massor av saker vi INTE kan mäta, som beror på hur vi uppfattar och tolkar dem.

Vad som är övernaturligt, onaturligt, naturligt och omöjligt är till väldigt stor del upp till var och en att avgöra.

Naturligtvis är det så, att om en person inte anser det vara möjligt med vissa saker, så kommer dessa saker heller inte att ske - och om de sker, så kommer de att tolkas som omöjliga och "inbillning".

Hjärnan är allt vi upplever. Att säga som någon skrev ovan, att hjärnan hittar på saker själv är endast ett annat ord för att hjärnan tolkar vad jag upplever. Det är ingen skillnad på det.

Det jag ser med ögonen öppna och det jag ser med ögonen stängda kan vara två olika verkligheter men lika sanna på sitt sätt.

Hallucinationer har jag inte bestämt vad det är än, men kanske kommer fram till det. Jag har aldrig haft en hallucination, som jag ser det iallafall, men jag tror att de finns.

Se där, något som jag aldrig varit med om och inte kan föreställa mig, men som jag tror existerar för vissa människor.

8 Underbar läsning jag tror att du känner lilla Luci helt rätt, det är inte för inte man känner närvaro.

Jag tror på detta, vi har själva en inneboende eller vi får väl säga att vi är hans inneboende han han har alltid bott här. Ofta är det mej han stör lite med sina knackningar o väcker mej på natten fick byta sovrum då han störde mig varje natt flera gånger i fd rumet. Det är nu mera datarum  Jag kan lyssna på han rätt så bra, hundarna funkar hyffsat bra men ibland så reagerar dom väl mer på hans närvaro. Det är rätt så otroligt för Enja har alltid gillat spegelbild fatta inte varför men när de första knackningarna inträffade så kan jag lägga ihop 1 +1=2 hon har alltid sett honom sen hon var valp. Menans vi har inte sett han. jag ser han ibland oftas syns han bäst i våran ena hall. Sen kan jag även ta detta som 8 beskriver ängel kan komma i olika former har haft ett par katter o en häst som jag verkligen tror var mina änglar. Ju mer jag funderar på det så vet jag varför vissa kanske stack ut lite extra varför de kom o ville bo hos just mig.

Åh nu kom jag att tänka på ett underbart citat från Harry Potter-böckerna! Det är Albus Dumbledore som säger det. 

**"Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?" 
**