Vill bara säga att det där med att du och mamma blev slagna är ju väldigt tragiskt:(

Känner igen mig så fruktansvärt väl i det du skriver och jag har bett om hjälp för det. Hoppas ifs mkt på utredningen att de ska ta hand om det där. Ja, jag skulle nog lätt betala om det fanns en sådan där kurs… som i den där filmen.

Min fru tycker jag blivit argare och ilskare.. (som nu blev jag irriterad när hon avbröt mig när jag skriver här, glömde bort var jag var) Usch det är skit jobbigt. Och jag villl inte att min son och den kommande ska komma ihåg mig som arg och hotfull och vara rädda att prata med mig:(

Tur är så kan jag ju styra mig själv. Mina sykon har det oxå, en av de har varit kriminell och hamnar fortfarande i slagsmål. Tycker väl om det, att utagera sig… tror det är lugnare nu dock. Men korta stubinen kommer ifrån pappa.. min morfar hade det oxå:(

Ja….vad ska man göra?? Försökt läsa en bok… känner igen mig, men vad ska man göra, kanske kan få direkte tips här på sidan??:)

Jag svär ofta åt småsaker som krånglar. Har en sele till hästen som är ett helsike att spänna och jag svär åt den varje gång jag använder den..

Stubinen är kort, men har som tur var blivit betydligt längre när jag äter medicin. Nu är jag mycket lugnare och blir inte så ofta riktigt arg på saker. Kan ofta bli frustrerad, men det hjälper att svära lite så ger humöret med sig. Håller sällan i sig så länge,

Förut blev jag arg och irriterad på dte mesta, men nu har jag väl insett att det drabbar ingen annan än mig själv. Mår inte bra av att vara förbannad på saker, så jag har lagt ned det nu. Kan kontrollera mitt humör mycket bättre med medicin i kroppen så kan bestämma mina känslor bättre.

Har definitivt ärvt mitt humör ifrån min far, vi kunde bråka om småsaker varje dag när jag bodde hemma. Retar upp oss på småsaker..

Jo, jag retar ju upp mig på småsaker; på praktiskt taget allt, som inte går min väg…

Framför allt kan mina morgnar bli fullständigt förstörda, och jag själv totalt ur balans, om det minsta går snett.

När jag växte upp så utvecklade nog de andra i hemmet en strategi som närmast innebar att gå på tå för mig. Jag, å andra sida, lärde mig att undvika konfrontationer i görligaste mån. Så på så vis uppstod en harmoni och en rätt gemytlig stämning inom hemmets väggar. Inget ont som inte har något gott med sig!

Senare i livet lärde jag mig, att det alltid känns välgörande att visa sin irritation över saker och ting för sina medmänniskor, som en attityd; det brukar respekteras, och bidrar till att stävja många orosmolns upptornande redan i portgången. Och så blir det en del av ens personlighet. Som till och med kan gillas av somliga, när man så att säga karikerar sig själv. Då blir det lite grann med glimten i ögat, vilket folk tycker om.

Glömde lägga till att när det handlar om saker som någon annan ber mig att hjälpa dem med, exempelvis blixtlås som fastnat, så blir jag inte alls lika irriterad. Då ser jag det mer som en utmaning och kan ha extremt tålamod - jag är väldigt envis. Jag tror att det som skiljer är att när något krånglar för mig, så ser jag det som att det är personligt mot mig, det är mig som den där saken vill jävlas med. Det är ju mina saker som krånglar.
Låter det logiskt eller helt galet?

#1
Jadu, jag önskade så att mina föräldrar skulle skiljas då. Så blev det inte, och jag tror att de har det bättre nu. Jag vet inte men jag hoppas det.

Jag känner igen det där med att bli arg när man blir avbruten med något. Vill ofta att det ska vara på mina villkor när jag ska avsluta eller ta pauser…..

#2
Ja men faktiskt, att svära lite gör att det känns bättre! Sedan kanske det inte är så socialt acceptabelt men vafasen? Hur många av oss passar in i alla sociala normer?

Vore intressant på många plan, att få testa en medicin. Måste det finnas diagnoser för att man ska ha möjlighet till medicin? 

#3
Undvika konfrontationer, ja. Hur gör man det när det handlar om saker? 
Kan du ge något exempel på det du berättar om i sista stycket? Jag förstår inte hur du menar 

#4: Tycker nog att det är rätt många som svär lite när saker inte fungerar som de ska, eller så är det jag som lägger dom enstaka gångerna dom gör det på minnet och tror att de händer oftare än det gör. Allt för att jag vill tro att jag är som de flesta andra är..

Som jag förstår det behöver det finnas en stark tro att en patient har ADHD eller att patienten har det för att få prova medicin.

Medicinen har verkligen uppgraderat min hjärna en hel del, samma gamla hjärna men med nya finesser.

#4

Ditt första stycke: Suveränt uttryckt! Precis så känns det för mig också. Tillvaron djävlas plötsligt med mig - och det är just det som jag blir förbannad på…

Allt medan utifall någon annan "har fått problem" med någonting, ja då engagerar jag mig mer än gärna välvilligt i hjälp med problemets lösning…

@3: Hur man undviker konfrontationer när det gäller saker? Tja, man kan exempelvis be någon om hjälp…

Eller: Du blir arg på dragkedjan. Curlingmamma kommer: "mamma hjälpa!" Mamma reder ut, och din ilska lägger sig, och du blir istället glad…!

Som svar på din fråga avseende sista stycket: Jo jag menar bara det, att jag genom min livserfarenhet har lärt mig att det är bättre att få ur sig allt än att hålla inne med det. (Jag är en sådan person som tenderar att hålla inne med alla mina reaktioner i det längsta, tills till sist en bagatell utlöser en explosion. Jag har kommit till insikt om, att detta inte är så bra.)

Man kan exempelvis på ett sammanträde mycket väl häva ur sig: "Fy tusan! Detta kaffet smakar piss! Har de inte råd att investera i bättre kaffeautomater på det här stället?!" Då kan det hända, att man får lite leende medhåll från olika håll. Då har man bildat en koncensus omkring sin egen känsla, sålunda involverat andra empatiskt i sin egen inre verklighet. Och just det är det, som känns så välgörande för en aspergare!

När jag var yngra hade jag extremt kort stubin! Tände till för minsta lilla grej som inte blev exakt som jag tänkt mej. Men med åren har jag lugnat ner mej betydligt. Har också förstått att livet är en pågående process…med många olika varianter.

Men det finns fortfarande kort stubil…om jag blir väckt eller om nåt händer när jag är nyvaken! Dessa stunder verkar testosteronet ha all makt över mej…fortfarande!