Ja den bilden var allt lite rörande!

Tyvärr kan jag bli lite smått galen på en såndär fasansfullt positiv attityd som bilden beskiver. Det är nästan så jag blir illamående av det.

Jättetrevlig och tänkvärt, absolut, men tyvärr inte helt förankrat i verkligheten. Eller ja, inte i min mörkgrå verklighet. :)

#2 håller med dig fullständigt, det är tänkvärt men bilder som denna ger mig känslan att det inte är oki att må dåligt, du ska kämpa och le, titta på den där handikappade personen som klarar så mycket. Du med dina psykiska problem har ju det lätt.

Jag nervärderar inte på något sätt någon men jag vill kunna må som jag gör utan att känna skuld över det bara för att någon som har sämre förutsättningar har klarat sig utmärkt.

Som den där videon då som visas lite från och till med den där personen som varken har armar eller ben - men simmar som värsta tävlingssimmaren…

#4 ja precis

Ja, tanken är väl då.. att det handlar om attityd. Alla mår dåligt ibland. Och ingen klandrar dig för det! 
Även om inte förutsättningarna är tip top eller som man skulle önska, så kan man ändå bidra och vara en bra människa, och har lika stort värde som någon annan. Att tycka synd om sig själv hjälper föga, och föder heller inte mycket empati. Samt att det hämmar en och hindrar en från att utvecklas. Det är där budskapet kommer in. Man behöver inte bestiga berg, behöver inte hålla föreläsningar, behöver inte forska, behöver inte arbeta heltid - alla gör det de kan och klarar! Men det handlar om attityd och att ta den hjälp som finns, ta baby steps om det är det som behövs, och komma ihåg att för att se regnbågen så måste man uppleva lite regn.

Jodå, MissInAction, håller med dig i allo.

Men andra aspekter som nyss redovisats, kan få ha lite existensberättigande de också.

Jag erinrar mig en gång för ganska många år sedan nu, då jag besökte läkaren för grava ryggproblem: - "Du har förmodligen begynnande diskbråck."

Ordinationen blev, att nu måste jag träna, träna och åter träna!

Det var väl det minsta jag ville höra i det läget…

Ja visst, självklart. Men självömkan och vägran att kämpa är farligt! Eller att missunna någon att känna, uppleva och förmedla glädje, bara för att man själv vill må dåligt… nja det köper jag inte.

#6: Alla mår dåligt ibland, men alla är inte psykiskt sjuka. Det går tyvärr inte riktigt att jämföra friska människors dåliga mående med oss som är sjuka.

Jag orkar oftast inte kämpa för att ändra min negativa attityd, energin finns helt enkelt inte där. När jag är uppe hela nätter och skakar av ångest så har jag tyvärr inte energi sedan till att kämpa.

I bra perioder kämpar jag, men under dåliga perioder har jag tyvärr inte energin till att ändra min attityd så den blir mer positiv och glad.

Den första läkaren jag kom till när jag kom in i psykiatrin för att jag mådde kasst och hade problem att gå utanför dörren pga. ångest. Han sa till mig att "det är bara att skrika lite kung fu-skrik och gå ut och göra något". Han berättade också om att hans om ung hade haft lite problem, men att jag skulle se att han ju har ett sånt bra liv nu, det kunde jag också ha om jag ryckte upp mig lite.

Sedan satte han in antidepressiva och antipsykotisk medicin åt mig, för då kanske jag lättare kunde rycka upp mig. Jag var inte ens psykotisk..

Han var en sån som förespråkade att det bara var att ändra attityden, sedan blev allt bra.

Jag kände mig rätt förnedrad efter det besöket, för jag fick ingen som helst förståelse ifrån läkaren.

Sedan dess har jag varit väldigt avvaktande och negativ till alla som förespråkar "det är bara att ändra din attityd"-tänket.

Ja inte fasen har jag haft det lätt, heller! Åren 2004-2006 är den mörkaste perioden i mitt liv och jag har mycket "minnesluckor" med långa tider som jag inte har något minne av. Antagligen min hjärnas sätt att slippa låta mig komma ihåg det plågsamma.

Sa jag inte att man gör vad man kan? När man mår förjävligt så kanske man inte ska förväntas utföra några stordåd… sätta sig upp i sängen eller äta en måltid kan vara nog. Men att lägga sig ner och vänta på att dö gör väl knappast något bättre? Oavsett om man är sjuk. De allra flesta har ett val. Tänker du negativa tankar så blir hela kroppen tung och mungiporna åker ner. Tänker du i positiva banor så känns det lättare i kroppen och man får lust att göra saker. Faktum är att saker och ting tenderar att flyta på bättre då. 

Har varit med om liknande attityd hos läkare och psykolog och det är sjukt irriterande att de får utöva sitt yrke. Många är verkligen inte lämpade.

Jag tänker ändå stå fast vid att jag gillar bildens budskap och faktum är att det hjälper mig i mina svåra stunder. Inte just den bilden, men liknande tankar. Jag fastnar lätt i offer-tankar och då är jag ute på djupt vatten!

Jag behöver vila ifrån kämpandet rätt ofta för att orka.

Många dagar i det perioder jag mår sämre kan jag har svårt att kliva upp ur sängen, det går liksom inte, kroppen klarar inte av det och jag finner ingen anledning till att kliva upp. Då tillåter jag mig att ligga kvar i sängen tills jag finner energin att kliva upp. Kan ta många timmar, men jag tillåter mig själv att inte kämpa.

När jag mår skit så lever jag i en negativ värld, tankarna är svarta. Alla positiva tankar känns inte förankrade i verkligheten, det känns så orimligt att det skulle finnas något bra.

Men det hör till en depression att tankarna blir negativa och svarta, att hjärnans filter inte släpper igenom positiva tankar. Då är det tyvärr inte bara att börja tänka positivt, för det lyckas i alla fall inte jag med.

Nu verkar det som att mina antidepressiva tabletter faktiskt hjälper, så jag har inte såna rejält deprimerade perioder längre. Så jag orkar oftast kämpa, men jag tillåter mig fortfarande att låta bli att kämpa också.

Jag har senaste året faktiskt inte kämpat aktivt på samma sätt som jag gjort innan. Då kämpade jag emot mitt dåliga mående och försökte ständigt att bli positiv och glad igen. Men jag slutade med det, jag slappnade av och tillät mig vara sjuk och faktiskt vara negativ.

Faktum är att det senaste året har gjort mig friskade än jag varit på många år, utan att kämpa.

Och nu vill jag faktiskt ta Zaphix i försvar här. Den bilden som du visade, MissInAction, kunde faktiskt vara en illustration av Zaphix! Är det någon, som kämpar på, trots sina svårigheter, så är det hon - så mycket har jag förstått och kunnat se. Och att hon helt och hållet har den attityden (att målmedvetet vilja bygga ett leverne), det tror jag mig veta även.

Såhär är det. Tjejen på bilden har ett handikapp. Alla kan nog instämma i det. Hon har av någon anledning inte två användbara ben, men hon kan använda sig av proteser för att springa. 

Den enda anledningen till att jag in bilden här, var att jag tycker att det är en fantastisk bild! En liten tjej som trots handikapp kan fungera som de flesta andra barn. Jag blir inspirerad av den.

Jag la väl för h***e inte in bilden här för att göra någon arg eller ledsen. Finns det något i mitt första inlägg som tyder på det?

Var och en är ansvarig för sina egna handlingar. Var och en är också själv ansvarig för tolkningar man gör. Tolkar du den bilden som att du inte duger, du inte får vara sjuk, du inte får må dåligt - ja då är det din sak. Men det var inte vad jag avsåg!

#13 MissInAction, du är nog lite granna av en novis härinne på det här forumet ändå, skulle jag tro.

Jag tror faktiskt inte att en enda en av dem, som faktiskt dras med livslånga funktionshinder här, är särskilt intresserade av att höra, att du "för h-e inte" lade in din bild för att någon skulle reagera på den.

Jag behöver faktiskt bara gå så nära som till Zaphix, som jag ju redan har anfört. Tror du inte att hon, och hennes föräldrar, gör sitt yttersta för att ändå få det att fungera till nöds? Och har de ändå inte lyckats rätt så bra? Jo åtminstone jag tycker det, och ser dem till och med som en mycket stor förebild i detta avseende.

Sedan brukar jag ju aldrig anföra mig själv och min egen situation. Där skulle jag kunna ge dig en hel del. Men det är ändå inte vad jag är ute efter i förstone rent generellt. Jag är inte alls ute efter att självömka mig. Det har jag i själva verket aldrig gjort, och vill heller inte göra fortsättningsvis. Utan jag kämpar på så gott det går, i vanlig ordning, vilket jag tidigt har erfarit vara det, som står mig till buds.

Jag jämför mig samtidigt med andra, för vilka jag känner stor empati. Och i ett sådant perspektiv inser man förhoppningsvis (med mig) än mer, att det gäller att kämpa på, så gott det går.

Fortfarande så är det folk här som har tolkat in saker i mitt första inlägg här. Vad ska jag göra åt det, tycker du? 

Ingen här är viktigare, eller finare, än någon annan. 

Du får ursäkta men häver man ur sig påhopp, som att jag anklagat någon, personliga tolkningar och långa försvarstal om hur dåligt man minsann mår.. så får man räkna med en förklaring, det vill säga vilken min avsikt med bilden var.

#13: Man måste väl få ha andra åsikter och reagera annorlunda än du hade tänkt med att lägga in bilden?

Ingen anledning att bli arg för att andra associerar bilden med andra saker än du gjorde. Alla har olika erfarenheter och det gör att man inte reagerar på samma sätt..

Klart man får ha åsikter. Får jag ha min, då? Förlåt, min tanke med bilden var att inspirera och kanske skänka positiva vibbar. Det gick helt åt fanders och jag lovar att aldrig göra om det.

#17: Men lägg ner. Ingen har hoppat på dig, åtminstone jag har bara berättat mina känslor ang. det budskap som jag får ut av bilden.

Ta det inte så personligt.

Be inte om förlåt, det är inte vad det handlar om.

#17 Jodå MissInAction, gör du det!

Jag tror ju nu inte, att just du hade några ondsinta avsikter med din bild, men förhoppningsvis har du nu lärt dig en liten läxa (i all välmening)?

Gör man något, eller säger man något - i ett visst sammanhang - då måste man också vara väldigt medveten om konsekvenserna av det - i just det sammanhanget…

Jättevälkommen tebax - om du nu vill det!? Men det tror ju jag iaf…  (att du önskar  ).