Jag känner mig mycket familjär med ditt resonemang, Panzer. Men så har jag ju Aspergers syndrom (och är egentligen inte tillfrågad i detta sammanhang).

Jag är ett tacksamt offer för klassisk härskarteknik. Den, som tillämpar det på mig, vinner tämligen omgående sina syften, genom att jag alltmer tynar av, när jag inte möter tillstymmelse till respons, utan istället förringas, nedvärderas och ignoreras/överröstas.

Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver, Panzer!

Jag har ju ADHD och är 50 år och livet har trallat på i det här beteendet.

Lite jobbigt tycker jag, att man är också så duktig på att känna av vibbarna, hur folk reagerar osv.

Det här gör att jag mer och mer har dragit mig tillbaka från att umgås med många i grupp, jag orkar helt enkelt inte.

Om jag nu fattat din fråga rätt och svarat på den?

Kanske jag missförstod, men nu får ni läsa det här iaf..hehe..

Hjärnan har väl inte kommit igång på morgonen än 

Jag har blkivit duktigare på att vara sicial bland fler människor nu. Förut hade jag social fobi, men har blivit mycket bättre med det faktiskt.

Jag blir dock ofta tyst när jag inte känner att ämnet är nåt jag är väldigt engerad i, och då börjar de andra prata med varandra och jag tar mig inte riktigt in i samtalet igen.

Men är det samtalsämnen jag känner mig säker i fungerar det, eller om gruppen aktvit försöker få mig att delta i samtalet.

Hänger jag med och är med och pratar brukart jag försöka engagera alla i gruppen i samtalet, så ingen blir som mig och hamnar utanför.

Härskartekniken hanterar jag bra, det är inga problem, såna märker jag av direkt och tar itu med. Eller så orkar jag inte och spelar med..

Problemet för mig är att jag är sjukskriven och när andra pratar om jobb eller studier så har jag inget att prata om. Mitt liv är rätt så tråkigt så jag undviker att prata om mitt liv. Jag diskuterar hellre saker eller pratar om mitt intresse.

Det är väl så, att den gamla sanningen "lika barn leka bäst" förblir en sanning. När jag utbildade mit till det yrke jag har, så kände jag mig rättså mycket som fisken i vattnet på skolan. Likaså senare bland kolleger. Med likasinnade har man alltid något att prata om, som intresserar båda/alla involverade kontrahenterna.

På samma sätt är det väl för det mesta här på denna community, att många kan delta engagerat i samtalet.

Problemen för oss Bokstavsfolk har nog accentuerats en del nu i det moderna mingel-samhället, där alla förutsätts kunna språka glatt och ytligt om ditt och datt, med vara ho, det vara månde…

Tack ni som svara, men är ändå lite förvånad att inte fler skrev?

Panzer, jag kan säga att jag känner exakt så som du beskriver det! En eller två pers i taget funkar bäst, sen blir det ofta jobbigt… Även om jag gillar att umgås med vissa, så finns det annat umgänge som blir mer eller mindre påtvingat (inkl vissa familjemedlemmar), och det umgänge man inte väljer själv blir ännu jobbigare… Då är det skönt att komma hem och umgås med sig själv ett tag. Det kan t o m vara skönt att vila från sambon ibland ;-), även om jag älskar honom. Har ingen diagnos, men är under utredning. Misstanken är ADD och/eller AS.

Jag är precis likadan. Jag har lättare för att prata allvar och gå mer på djupet. Eller så är jag bara ironisk och skämtar. Jag är inte måttlig helt enkelt. Sådant där vanligt "medelsvensson" prat tycker jag är så jävla tråkigt och tramsigt…

Men jag får mycket cred för det! Men då är det oftast när man är ensam med personer. Börjar jag prata om sådant här i grupp så är det som de andra kollar på varandra för att se hur de reagerar.

Det är ett jävla spel människor emellan, jag vet exakt hur man ska "spela" egentligen men jag tycker det är så tramsigt och det tar bara energi från mig eftersom jag är så medveten om att jag "spelar".

De känns som det flesta gör det automatiskt.

Men jag får faktiskt oftast höra att det är skönt att jag är så rak och ärlig, kör mitt eget race…

Har A.D.D…Innan jag började med medicin sa jag inte ett piss och gjorde allt för att inte synas. Ärlig, rak, självständig etc. var det sista jag var!

Jag drömde alltid om att våga vara en rebell. Hon jag alltid har velat vara är jag mer eller mindre nu ;)

De krävdes mediciner och att kämpa med min självkänsla för att jag skulle få se henne…