Jag var överallt, samtidigt. Jag lärde mig klättra innan jag lärde mig gå. En stor del av min barndom spenderade jag ståendes på huvudet eller händerna, eller hjulandes..

Jag var bråkig redan som liten, pappa och jag bråkade för jämnan, blev kortslutning i huvdet på mig och kunde inte skuta vara arg, skrika och gråta. Jag bråkade om det mesta, så fort nåt kändes fel bråkade jag.

Jag var kreativ redan som barn, älskade att hålla på med keramik (gjorde det mycket på dagis) och måla med fingerfärg. Jag var aldrig duktig på att måla, men jag älskade att bara kladda på fritt.

På dagis var jag alltid smutsigast, kunde leka med ett annat barn en hel dag, den andra var ren och jag var täckt av smuts och fläckar. Standardfrasen var "Mamma har tvättmaskin, det är lugnt."

Som barn var jag utåtriktad, älskade att spela teater och satte redan som liten upp egna pjäser hemma. Fick ofta tillsägelser av dagispersonalen att jag pratade för högt och för mycket.

Var dock ett oroligt barn, alltid dragits med ångest och oroat mig över det mesta. Haft magkatarr sedan lågstadiet och var ofta hemma från skolan för att jag inte mådde bra. Många minnen från dagis som kantants av en gnagande ångest,

Jag har ADHD, men det kanske märks på texten.. :)

kul att du delade med dig Zaphix, jo måla gillade jag med, men ingen skön konst, bara kladda med färg i allmänhet. Gillar jag ju ioförsig fortfarande  Tackar inte nej till att måla om överallt.

Jo ren var man nog sällan, lyckas fortfarande skit ner mig utan att knappt göra något.

Jo hemma var det alltid konflikter, i skolan med, hade jag bestämt att jag inte gillade en person ja då var det bara så. Var även alltid tvungen att få göra på mitt sätt annars blev det mer konflikter.

Vet ej  av någon anledning har jag väldigt luddiga minnen av barndommen. Och inga filmer. 
Mamma säger att jag var en liten enstöring. Lekta ofta själv. Ganska lugn tror jag att jag var.

Var faktist lite små intresant att studera sig själv på film till 2 årsdagen, kunde ju lixom inte låta bli att titta in hur man beteede sig och var. Då det ju frågas mycket om hur man var som liten och barn på utredningarna.

Minns små fragment från väldigt tidigt och till 6 års åldern, sedan minns jag nog ganska mycket fast mest vissa händelser eller vad man ska säga. Minns att jag tyckte andra barn var tråkiga och begrep mig inte riktigt på dem. Försökte plattsa in ibland, men var alltid reserven. Gick min egen väg och var ändå ganska så nöjd med det.

Vi har gamla filmer hos föräldrarna på mig och min bror rom barn, dock inte sett dom på många år. Men av det jag minns innehåller flera av filmerna mina teateruppsättningar.. Eller balettuppvisningar, gymnastikuppvisningar och annat där jag skuttar runt. Dansade balett från jag var 3 tills jag var tolv, så det har fastnat endel sånt på film.

Jag var aldrig lugn som barn.. Eller jo, jag kunde sitta och läsa länge, fast för det mesta flera böcker samtidigt.

#2: Jag har lärt mig sedan min barndom att inte ha ljusa kläder på mig, mamma intalade mig det, för smutsen syns så mycket då. Jag har fortfarande väldigt sällan ljusa kläder på mig, för dom blir smutsiga direkt.

Jag har massor av minnen från min barndom, men det är så att säga inifrån-perspektiv - alltså hur jag själv upplevde "verkligheten". På frågan, hur jag själv "var" som liten, har jag väldigt svårt att svara. Min introspektiva förmåga är mycket dålig.

Vi hade även vi en massa dubbel8 och super8-filmer hemma (förvaras - förhoppningsvis fortfarande - hos min syster; tänk om man skulle göra slag i saken och föra över dem till dvd…?  ). Det togs alltid en film kring varje års jul. Det var säkert 20 år sen jag tittade på dem, och där får man ju givetvis ett visst intryck av hur man själv var. Jag framstår som mycket väluppfostrad tror jag på filmerna.

Men vet samtidigt med mig, att jag redan från lekis-tiden (dagis fanns inte) och genom hela lågstadiet, så var jag en av dem, som oftast fick "gå ut i korridoren" dvs. "sitta i skamvrån". Örfilar och luggningar från fröken hörde även till vanligheterna på den tiden.

Paradoxalt nog var jag i särklass bäst i klassen. Man fick betyg då, varje termin - även i lågstadiet, från första klass. Jag vågade inte berätta för kompisarna hur många "små a:n" jag fick. Ändå var jag inte den minsta plugghäst, utan hatade allt vad läxor hette. Men jag låg på något vis före mina kamrater hela tiden, så det var inga märkvärdigheter för mig.

Detta kan låta som "skryt" men det var på det viset, och jag vill gärna berätta det i det här sammanhanget. Jag var under skoltiden också snarast besvärad av mina färdigheter, och blev senare starkt hämmad i att spontant meddela mina kunskaper för andra (inklusive lärarna), utan började allt mer hålla dem för mig själv, i mitt inre universum, där jag fick vara som  j a g  ville.

När vi skulle börja 4:an, så fick jag erbjudandet från skolan att hoppa över fjärde klass och gå till femte klass direkt. Efter visst övervägande tackade jag emellertid nej till detta, vilket säkert trots allt var ett klokt val ( - eller kanske inte…?  ).

Var väldigt lugn, lekte mest stilla lekar som t.ex att lägga pussel eller så läste jag böcker. Har ADD men ibland får jag ADHD-anfall eller vad man ska kalla det och blir väldigt hyperaktiv, och det fick jag också som barn men det slutade oftast med att jag fick stryk så jag försökte hålla mig lugnt så gott jag kunde även när jag var full av energi. Umgicks inte så mycket med jämnåriga men det var mest för att jag tyckte deras lekar var tråkiga. Det var bara en kamrat jag lekte med, en pojke som antagligen också hade Aspergers. Vi lekte att vi var beduiner i Sahara som red runt på våra kameler genom olika äventyr. Det var mycket mer intellektuellt stimulerande jämfört med att leka häst eller krig. Sen var han lika utstött som jag för hans familj var protestant, vilket är en religiös minoritet i landet jag växte upp i.

Jag var ett mycket aktivt barn…otroligt överaktiv! Alltid smutsig, uppskrapade knän, massor av blåmärken och sår osv.

Hade ingen impulskontroll alls!! Trillade ut från balkongen, påkörd av bilar, körde vält med cyklar, hoppade ner från HÖGA höjder…ja, jag förstår inte att jag överlevde faktiskt. Hade med andra ord klipp-kort på barnakuten på orten!!!

Det finns ingen kroppsdel som inte har ärr från min vilda barndom.

Jag lekte inte med andra barn, men tyckte om att de var i närheten. Sov gjorde jag av ren utmattning, men var alltid uppe vid 4-5 tiden på morgonen.

Det var väl först runt puberteten som det började att lugna ner sej…och det var en lång process!

Känner igen mej själv väldigt tydligt i min yngsta son…som nu är 15½ år och blivit mycket lugnare :)

Jag har inte heller så jätte mycket minnen från min tidiga barndom förutom att vi bodde i ett väldigt stökigt område där det skedde en hel del våld.

När jag var 7 år och skulle börja i skolan så fick jag inte börja skolan med min jämnåriga  eftersom jag bedömdes som att inte vara skolmogen.

För jag kunde inte sitta still och jag pratade oavbrutet så jag ansågs som ett störnings moment och ouppfostrad.

Sedan flyttad vi i från storstaden och detta stökiga område ut på landsbygden och en liten by då var jag 10 år.

Här upplevdes jag som an pajas och en som alltid hade ngt bus på G och var den där tokige killen som kunde hitta på det mesta.

I högstadiet så dröjde det inte många dagar innan det kallades till  katastrof möte  för skolan hade alldrig ngn sin haft en så stökig klass och vår klass fick dom aldrig ngt hyffs på.

Det blev många samtal med rektor och kurator eftersom jag  hittade på mer jäkelskap en läste på lektionerna.

Men jag var en jäkel på kemi, fysik o matte så när ngn hade haft ett  litet expriment i kemisalen som kunde fått skolan att explodera så var det jag som fick skulden även om jag var oskyldig denna gången så hade jag ju ju lurat kemiläraren vid ett annat expriment så man fick sätta in nya fönsterutor i kemisalen för dom andra var lite för klena för den smällen he he

Oftast var jag så trött på lektionerna så jag hade svårt att hålla mig vaken och när jag var 12 år skrev skolhälsovården ut sömn tabeletter åt mig för att jag skulle kunna sova på nätterna.

Tyvärr så hamnade ett par lärare på psyket efter våra framfarter och inget jag är stolt över i dag.

Blev även misshandlad av en lärare som  först slängde ut mig ur klassrummet utan att öppna dörren före sedan fick jag en rejäl omgång stryk efter jag dirvit så med honom så han tappade behärskningen. jag tillbringade väldigt mycket tid i korridorerna efter som många lärare inte ville ha mig på lektionerna.

Däremot så på matte fysisk o kemi lektionerna var jag en mönster elev förutom en enda liten explosion men det var ämnen jag intreserade mig för och tyckte var roligt  dom andra ämnena där var jag inte lika lysande i.

Men var även 12 år när alkoholen kom in i bilden och där vi många gånger drog oss till handikapp toaletten och söp oss fulla på skoltid.

När jag var 18 år kom jag in på dom flesta krogarna och blev för det mesta bjuden på sprit i baren av ägarna  eftersom jag drog upp stämningen och var väl lite av en stand uppare långt innan detta blev populärt i Sverige.

Slutade grundskolan i 9 an och började arbeta på en fabrik så jag jobbade på dagarna plus att jag var ute på krogen 5 dagar i veckan o festade varaenda kväll eftersom dom flesta lockade med fri sprit när jag kom så tackade man ju inte nej till.

Men en dag så gick det inte längre utan spydde blod på arbetet  det visade sig att jag fått bödande magsår av min alkohol konsumtion.

Läkaren sa att jag aldrig skulle få uppleva min 25 års dag om jag fortsatte i denna takten så jag drog ner på alkoholen och ersatte detta med andra droger i stället.

När jag var 22 år och vaknade upp i häktet och var i så dåligt skick att jag bara svettades  frös och spydde grät o skakade o läkaren bara titta på mig  och sa till häktes vakten att jag bara hade svåra abstinens besvär och dilerium så låt svinet ligga för han förtjänar inte bättre.

Det blev vändpunkten i mitt liv för en fri religös fångvaktare som verkligen brydde sig tröstade mig och pucha mig att jag skulle klara mig ur denna skiten. Hans empati och ödmjukhet fick mig att inse att denna situation skulle jag aldrig mer hamna i plus att då jag släpptes ur häktet så stod en tjej och väntade på mig och sa att jag kunde få flytta hem till henne i en annan del av landet så jag bröt totalt med mina gamla vänner flyttade till Skåne och började ett nytt liv.

Men dröjde inte många dagar efter jag gjort en flytt anmällan som det ringde på dörren och där stod polisen och hälsade mig välkommen till orten men att dom lovade att dom skulle hålla ögonen på mig  he he.

En av dom första gångerna jag hälsade på denna tjej i skåne o vi var på bio så blev i prejade av vägen och två poliser med dragna pistoler tog varsin  bil dörr drog ur mig ur bilen och slängde upp mig på motorhuven och frågade vad f*n jag gjorde där och att jag inte var önskvärd i deras fredliga stad.

Så även om man bröt upp och ville släppa det gamla bakom sig blev man snabbt påmind om att man inte hade ngt störe förtroende från myndigheternas sida.

Men  det blev många år där jag drog mig undan o utöver familjen och flickvännen  och arbetet så  var jag väldigt ososcial drog mig undan vänner och festande och gjorde allt för att inte vara den där roliga och tokiga killen som alla hade roligt med.

Det dröjde många år innan jag skaffade mig vänner i gen och vågade vara social och bjuda på mig själv i gen.

Lasse

Oja kemi var skoj, förgiftade nästan klassen i åttan när jag fortsatte på exprimentet. MEn hade en snäll lärare som för det mesta bara tyckte det var bra att jag gjorde som jag gjorde.

Driva lärare till vansinne vet jag hur det känns, just då brydde man sig inte så mycket, men när läraren en dag börjar störtgråta och springer iväg så började man ju undra, det var på gymnasiet och vi var nog värsta klassen genom tiderna.

oj tarotlasse hemskt av dem att inte lämna dig ifred och ha tron att du kunde skärpa till dig, vist man kan väll ha koll på folk men gör det diskret. Bra jobbat dock att dra sig ur. HAde själv kunnat hamna helt fel många gånger, men av någon anledning så har jag klarat mig.

#10 Välkommen tillbaks till det goda livet igen då Lasse, vill jag önska dig!

Jag lärde mig springa före jag lärde mig gå. Fick ofta vredesutbrott.
Slogs mycket med under skolåren, speciellt mellan och lågstadiet. Lite mindre i högstadiet. Hade perioder då jag inte kunde sova efterom jag tänkte på döden och mådde riktigt dåligt över det.

Gick ofta i sömne.

I tonåren var jag riktigt elak mot familjen och hamnade ofta i bråk på fester. Förmodar att det var en kombination av hormoner och att jag var oförmögen till att hantera mina känslor.

En period var jag väldigt lugn enligt min mamma, nästan för lugn, men sen blev det tvärtom, jag var ute och sprang jämt, hela dagarna långa, blev rebellisk i tonåren. Idag är jag både ock 

Jo jag ritade mycket och skrev dikter också.

Spännande… helt plötsligt verkar inte min barndomshistoria särskilt speciell!
Jag kan skriva under på det mesta från hyperfokus i otaliga böcker, smart och intelligent och skulle egentligen hoppa över ett par klasser eftersom jag var lååångt före de andra - jämt!
Sen har det precis som i era beskrivningar blivit stökigare och stökigare ju äldre jag blivit. I mellanstadiet hade jag tröttnat, blev uttråkad på lektionerna. Blev uttråkad av allt.
Och högstadiet varett enda stort kaos bortsett från ämnena där jag fick använda hjärnan och bild, innan jag slutligen hoppade av skolan totalt och flyttade hemifrån eftersom det jämt var bråk hemma.
Missbruk, socialtjänst kriminalitet och otaliga besök på polisstationen.
Haha… mycket som jag inte heller är stolt över idag, men det blev ju folk även av mig!

;)

#16 tror att om skolan hade sett till att man var stimulerad och fick andra uppgifter i de ämnen där man var långt före så kanske kanske man inte hade urartat med åren.

Visst det som har varit har varit, men ibland undrar man hur det varit om de uppmärksammat en på ett annat sätt och gett en relevanta uppgifter. Men men.

Givmild, pysslig, godhjärtad.. Vänta de är jag ju nu  Ha ha men iaf jag var inte blyg och jag gick gärna fram till folk och frågade rätt ut om något, kunde spela apa/clown överallt, men kort stubin etc.. Minns inte så väl, mamma vet bäst..

#16 Visst är det så, jag är helt övertygad.
I lågstadiet så fick man göra det i sin egen takt. Där var det inget problem att man hade tre olika matteböcker eller fritt kunde sitta och skriva texter i det oändliga.
Ju äldre man blev desto mer kreativitet togs ifrån en och att alltid kunna allt och ligga steget föra ledde ju även till att man inte fick någon som helt uppmärksamhet.
VIlken dumskalle som helst kan räkna ut vart det leder… ;)

Jag har dock läst igen hela gymnasiet och på högskola senare i livet. Men denna gången på distans,  och det har fungerat utmärkt när jag fått styra över mitt arbete själv under de fåtalet timmar jag behövt!

C stark läste oxå upp gymnasiet som var en katastrof och läser nu på högskola/universitet på distans, det är prima att själv kunna välja de kurser man vill och bygga ihopp en egen examen.

Insåg just att jag må klaga och bli knäpp på pluggandet många gånger men så läser jag oftast mer poäng en man behöver per termin just för att jag vet att jag kan 

#19 & 20 Det här som ni beskriver, C Stark och zatanika, borde man ta på stort allvar. Jag själv ansluter mig till er på alla vis, och har också upplevt många perioder av total meningslöshet i skolan - inte för att man var dum i huvudet utan för att man var så oändligt mycket bättre själv på att förkovra sig än vad den enkelspåriga skolan tvingade en att hålla till godo med.

Jag tror faktiskt att detta kommer att uppmärksammas mer och mer i framtiden i takt med att folk får förståelse för det, tiderna förändras och folk blir mer medvetna.

Och jag skule heller inte bli förvånad om det i en längre bortom framtid till och med är så att man skrattar åt bokstavskombinationerna helt och hållet:
"På 1900-talet blev högintelligenta med extra ordinära utvecklade förmågor medicinerade bara för att de inte passade in i mallen och för att man ännu inte hade några vetenskapliga bevis på något sjätte sinne, hahaha".

Visste ni att man för bara 60 år sedan ansåg att kvinnor som vantrivdes i sitt äktenskap ansågs vara neurotiska och en vistelse på sinnessjukhus var det rätta botemedlet för att hon skulle återanpassas till kvinna och den förväntade rollen som mor, maka och husmor!?

Ja  c stark man kan ju hoppas att det går åt det hållet fort.

För som du säger så är det ju mycket som har ändrats på genom åren som man idag inte riktigt tänker över.

Tja, mänskligheten är ju fylld av offer, hela tiden…

Läste så sent som idag i rikspressen, att självmordsfrekvensen bland tonåringar i Ryssland på vissa håll är skyhög. I artikeln som jag läste refererades bl.a. till ett par 14-åriga flickor, vilka hand i hand hoppade ner från taket på en 16-våningsbyggnad någonstans där i Ryssland…

Hmm, började prata lite när jag var tre år. Skrattade första gången vid 3års ålder, då en katt klämde sin svans och skrek. Mamma sökte hjälp för hon tyckte jag var annorlunda men barnsköterskan lyssande inte. Jag var för mig själv, och tyst. Ritade mycket och gjorde teatrar. Fick vara hos dagmamma, och idag kan jag säga att dem jag gick med hade också problem märker jag idag. Fick en kompis i 2:an, hon var galen, kallade alla andra ungar för "hora". Skrek som en gris på lärarna och bråkade, men vi var bästisar tills hon flyttade. Sen blev jag vän med en äldre som jag hade gått hos dagmamma med, och en annan tjej som också flyttade. Hade aldrig bra vänner i min egen klass, alla försökte vara vuxna direkt.

Gjorde aldrig läxor, klarade aldrig ut matteböckerna, men alla "skrivstilsböckerna" klarade jag och jag fick inte ha flera ritböcker för jag hade fått för många. I klassrummen satt vi i runda bord, alla tittade på läraren förutom jag och en annan kille som också gick hos dagmamman. Han störde hela tiden. Jag satt alltid och stirrade på mina klasskompisar, en åt snor i smyg, en hade jätteroliga suddigummin som såg ut som grodor, en annan ritade osv. Fick aldrig hjälp förens lärarna fattade att jag var lite "speciell" typ i 5an.

Jag minns att jag hade jämt ångest, hela tiden. Ibland kunde jag sitta och titta ut genom ett fönster i flera timmar, jag älskade djur och hade väldigt lätt med deras kroppsspråk utan att bli lärd. Min lillasyster och jag fick ofta ett par djur ihop och jag valde alltid först och fick de "bästa" djuret enligt min syster. Sen fick hon alltid välja djuret först och alla dem bet henne och var rädda, medans min mus/gerbil/chinchilla var coollugn hos mig. Fick en chihuahua när jag var 4år, men hon tyckte inte alls om att vara hos mig. Jag minns det jättetydligt, så jag sa till mamma att hon inte gillar mig så jag kan inte ha henne. Så då fick mormor ta över henne.

En annan hund som mormor tog över när familjen inte hade tid, hon flyttade dit för 5år sen och vill fortfarande alltid följa med mig hem … inte någon annan i familjen. (Vi fick hem henne när jag var 8år)