Jag kan känna in din problematik. Men jag är aspergare, och dras inte med just denna problematik själv. Dock kan jag som sagt känna in din frustration.

Du vill dina barn så väl; du vill att de ska få allt det där goda, som hör till att ens barn ska få.

Samtidigt så känner du din individuella otillräcklighet. Du har svårt med att klara av sådana här projekt, där det gäller att ha näst intill övermänsklig simultankapacitet och dessförinnan minutiös planeringsförmåga. Egenskaper som du anser dig sakna totalt.

Det förstnämnda hänför du till din bipolaritet; det sistnämnda skyller du på din ADHD. Och jag tror att du gör en rättså riktig bedömning av dig själv och dina tillkortakommanden och förmågor.

Således bör du tänka om ganska så rejält.

Du har två goda egenskaper för dina barn: ADHD och bipolär. Båda dessa särarter tror i alla fall jag kan vara väldigt positiva i barnomhändertagandet. Båda har med hjärta (men även med smärta) att göra, vilket aldrig, aldrig kan vara fel.

Jag tror att du bör acceptera dig själv - din unika särart - mycket, mycket mera, än vad du hittills kanske har gjort. Du är alldeles säkert en god mor. Dina barn kommer att minnas dig som sådan. De kommer att formas positivt av att få ha just dig till förälder.

Barn förstår mycket, mycket mer än vad man kan tro. Det finns inga "måsten" i att du ska ta dina barn till badhuset, till exempel!

Fortsätt du att vara den jättegoda mor, som du alltid har varit, så blir allt jättebra! tror i alla fall

Varulv

mitt råd är att be om hjälp finns det någon i din närhet som kan hjälpa och stötta dig?

som kanske kan följa med och hjälpa till vid bad och eller cykling och så vidare

har oxå känt likadant när det gäller både cykling och bad

speciellt vid bad när sonen va mindre och inte kunde simma så försökte jag alltid få med mig en vuxen till som kunde hjälpa mig att hålla koll 

nuförtiden så är det lättare då sonen simmar väldigt bra och vet hur han ska göra om man hamnar under ytan

sen på badhus så ska det ju finnas badvakter och det är ju deras jobb att se till att inget händer i vattnet

simskola kanske vore något snart? det blir mycket lättare när man vet att barnet kan simma och klara ta sig upp till ytan om det hamnar under vattnet

angående dina diagnoser så tycker jag i alla fall att man ska vara så ärlig så möjligt prata om att vissa saker är lite svåra och så vidare 
men ändå försöka att inte låta funktiopnshindret,sjukdomen bli en ursäkt för att låta bli att prova nya saker

oj vad jag känner igen mej,,

eller sådana saker som att tex julpyssla med barnen,, jag tycker att det är underbart att se andra mammor eller pappor eller när dom pratar om att göra det, eller baka eller vad som helst egentligten.. jag älskar det i tanken men jag klarar inte av det…

jag kan inte göra detta som många ser som en självklarhet,, det är ju bara att göra… men nej,,,

jag kan ta ett exempel..

i min dotters förra skola hade dom varje år pepparkakshusbak, man var i olika gruppen, barn och förälsdrar i varje grupp, alla grupper fick 2 paket var av sånna husset.

jag fick ju en tanke i mitt huvud som jag tyckte att vi ALLA skulle göra.. men hm si det tyckte inte alla andra,, och alla andra skulle vara med och bestämma..

hm nåja,,,, vi ska ju dekorera oxå tänkte jag,,,

men inte ens det fick jag sköta SJÄLV…. hm barnen skulle hjälpa till… vadå hjälpa,, dom sabbade ju för mej…..

min stackars dotter fick då höra sin mamma säga,,, äh ni alla andra gör fult…. föräldrarna bara stirrade på mej och min dotter sa,, men mamma,,, då skrattade jag och sa att jag skojjade men det gjorde jag ju faktiskt inte..

jag inser ju att man inte gör eller säger så…. men jag klarar inte av sånna här saker och sedan dess har jag inte varit med på bygget..

//Linda

#1: Tack så mycket för dina uppmuntrande ord. Jo visst är det så att inget är ju antingen svart eller vitt utan allt dåligt har ju också något gott med sig. Jag har ju en förståelse för min sons känslor och har kanske mer att tillföra där än många andra. Vi pratar väldigt mycket om känslor och livet och så. Det är jag glad för, att han pratar med mig och anförtror mig grejer. Vi står varandra nära på så sätt.

#2: Jo jag har ju min fästman men även han har ADHD. Dock är han utbildad barnskötare och är rätt van att få ihop sånna här situationer med mycket att hålla koll på. Jag har nog skjutit lite väl länge på det där med simhallen t.ex. Vi har varit dit en enda gång men då var vi flera stycken. Nu är grabben iofs äldre så jag skulle ha gjort ett nytt försök. Drömmen vore ju att ta med honom till paradisbadet i ö-vik men jag vet inte om jag skulle våga alltså. Usch, det bara hirar i kroppen när jag tänker på det. =/

#3: Ja det är små små saker i livet som blir så himla svårt. Det här du säger att man får svårt att släppa kontrollen och låta barnen hjälpa till, känner jag igen. Jag har jobbat jättemycket på det där senaste tiden och gör simpla saker som att baka sockerkaka med sonen t.ex. Det har tagit ett tag men tillslut har jag lyckats acceptera att inte allt går som jag vill och tänker att det är inte hela världen att det blir mjöl överallt och äggskal i smeten. Det blir lite mer att göra men det blir dessutom mycket roligare också när man är två. Det är enklare när man får göra det själv men det är roligare när man är flera. Det gäller bara att upprepa och upprepa och försöka släppa efter små små saker åt gången.
Börja med en grej som sagt och försök kompromissa i små små saker varje gång. =) Känn på den där känslan då det går emot att låta barnen hjälpa till och konstatera att det egentligen inte är något farligt som händer trots att det känns jobbigt.

Jomenvisst pernilaa!

Det enda man kan vara som förälder det är sig själv! Att "vilja göra något" för sina barn, det är förståeligt, men ack! så dödfött egentligen. Barnen uppskattar det föga. De har sin egen tankeförmåga och sin egen vilja. Det, de har sina föräldrar till, det är mestadels som åskådningsobjekt.

Du, som nu är bipolär, du måste ta till särskilda knep för att "vinna" dina telningar. Och har jag förstått dig rätt, så har du redan etablerat den goda kontakt med din son, som du vill ha, och vilken torde vara objektivt fruktbar…!

Bara det att du ser begränsningarna och vill erbjuda din son (och kommande barn) även cykling och bad är ju jättebra. Tipsen från #2 tycker jag var bra, se om ni kan få hjälp av någon med detta.

Sen tror jag inte att du behöver göra en så stor grej av det i och för sig. Det finns MÅNGA föräldrar som aldrig cyklar eller badar med sina barn. Säger inte att det är idealet, men jag får en känsla av att vi ofta utsätter oss för additiv stress. Dvs att man ser att en familj åker på pic nic, en annan åker och badar, några åker till gröna lund och andra cyklar ut i skogen och tältar. Omedvetet så lägger man ihop allt det där och känner sig mindervärdig, för att man tänker att man ska göra ALLT det där…

Jag har ingen diagnos men jag har skuldkänslor mot mina barn ändå. Jag har inte tålamod att laga mat ihop med barnen. Vi åker väldigt sällan och badar eller gör nåt annat spontant.

Om jag ser på min egen barndom så fick vi vara ifred och leka ganska mycket. Jag upplevde inte då att jag blev förvägrad något, men när jag ser på bekanta och deras helgprogram så känner jag att jag inte gör tillräckligt med/för mina barn.

Det enda man kan göra är sitt bästa, och det räcker (oftast)!

Lycka till!!!