Det handlar oftast inte om att linda in. Det handlar inte om vad man säger utan hur. Ord är väldigt laddade för NT och dessutom vilket tonfall man använder. Just tonfall får man vara noga med. Jag får skit för att jag låter arg när jag inte ens är irriterad.

Detta är svåra saker. Jag sliter ont med det fortfarande fast jag har varit medveten om mitt problem med just detta väldigt länge. Även om jag inte kopplade det till någon diagnos då.

Jag har lärt mig, the hard way, att det är jag som måste lära mig och anpassa mig till detta. De som stått ut med mig har fattat att jag menar väl fast det låter fel. Många av dem har förstått att be mig utveckla vad jag menar.

Jag vet nu att är jag stressad, trött eller har tråkigt t.ex. har jag en tendens till att kunna få ett otrevligt tonfall utan att jag tänker på det.

Be dina vänner om hjälp! Förklara för dem att detta är pga av din diagnos och be dem ge dig alternativ på hur du ska säga det du vill ha fram. Det kan vara svårt för dem att förstå att man inte förstår.

Jag har fått veta att jag körde över folk med mitt sätt att prata. Det ville jag aldrig. Att jag gjorde ner folks åsikter. Det menade jag aldrig bara att jag inte höll med osv. Ibland handlar om att bara använda fler ord har jag märkt. Liksom lite förklarande.

Om man vill vara ifred så är att säga bara: -Jag vill vara ifred, inte så lyckat. I många fall så tror NT då att man är sur på dem. Problemet för mig är att om någon säger så till mig tror jag bara att de vill vara ifred… Men säger man bara: -Du just nu skulle jag behöva vara lite ifred så vi syns/hörs sen, så är det sällan något problem?

En annan sak som händer mig är: Någon presenterar en idé som jag tycker är fantastisk. Då sätter min hjärna igång! och vrider och vänder för att försöka hitta flera infallsvinklar på den. Jäklar va kul jag har med den idén inne i huvudet!

Då kan helt plötsligt den som presenterat idén säga: men är du inte intresserad så kan vi strunta i det? För under den här tiden har jag inte varit uppmärksam på personen utan på idén istället.

Fast där brukar jag "rädda" snabbt mig genom att presentera några av dem idéer idén har fött och är det bra folk brukar de uppskatta det. Att man tände på deras ide´ och det borde dem ju!

pEr

Ja du samma här, ingen aning om hur man löser det, brukar bara trassla in mig mera om jag försöker.

Men som Porklash säger så gäller deet nog att använda flera ord. Har komit på mig själv (efter sambons påpekande) att jag nog är lite få ordig, men tycker inte man behöver mer. Komprimerar man saker man vill säga så hinner man ju få ur sig mera 

HAr blivit anklagad för att pika en person på ett elakt vis hela tiden. Fattade inget alls och gör det fortarande inte. Undvek att prata med henne var gång vi sågs för att jag är medveten om att hon inte förstår mig riktigt. Inte kunnde hon komma med något exempel heller vilket jag tyckte man borde lägga fram när man påstår något sådant.

#1: Mina vänner vet hur jag är, de förstår vad jag menar och tycker att det är bra att jag är rak och säger vad jag känner. Men det är folk som jag inte känner väl som inte förstår mig, eller förstår att jag inte menar något illa med vad jag säger.

Försökte idag förklara att jag är en sån som säger vad jag menar utan att linda in det, det är helt enkelt den typen av person jag är. Och jag menar inte att vara otrevlig eller något annat illa, utan jag har det sättet att prata på.
Berättade att jag har svårt för att linda in saker, vet helt enkelt inte hur man gör.

Men tyvärr gick det inte hem, utan kvinnan blev bara mer arg på mig, för att hon ansåg att jag alltså var oförskämd som person..

Så jag försöker förklara, men jag kanske gör även det på fel sätt..

Tonfall brukar jag vanligtvis inte bli kritiserad för iaf, idag blev jag det men det handlade nog mer om att kvinnan var irriterad på annat redan innan så hon tolkade mig fel. Är mer det där med att jag är för ärlig och rak.

Det där med att inte hålla med har jag lite svårt för.. Jag har inte riktigt förstått när det är okej att inte hålla med en person. Inser att folk runt omkring mig inte säger emot andra trots att de vet att den andra personen har fel. Utan de bortser från det och håller med istället.

Jag säger emot om jag tycker att någon säger något som inte överrensstämmer med verkligheten eller gör något som inte är rätt. (håller på med hästar, och det handlar väl mycket om att jag säger emot när jag ser att någon behandlar en häst illa)

Och jag förstår inte hur jag ska kunna hålla med, det bara kryper i kroppen på mig och jag måste bara säga min åsikt om saken, annars spricker jag. Det kommer ur munnen trots att jag inte vill det egentligen..

Jag skulle vilja få tyst på mig själv ibland..

Jag försöker verkligen mitt bästa gör att anpassa mig, men problemet är att jag inte vet hur jag ska lyckas med det. Får inte till det..

#2: Jag trsslade in mig mer när jag försökte lösa konflikten efteråt, kvinnan var visst fortfarande arg på mig och började kritisera mig ännu mer. Orden "Jag accepterar inte att småflickor (jag är 25 år..) som jag skulle kunna vara mamma till ska försöka sätta mig på plats" gjorde att jag blev lika förbannad som henne. Jag försökte inte sätta henne på plats, och att försöka komma med argument om åldern var bara så fel..

Så när jag skulle lösa det trasslade jag in mig ännu mer och det resulterade i att vi båda var arga.

Jag kompimerar också saker, säger det viktigaste.. Visst kan jag prata mycket, men det är inget fluffigt ludd runt orden..

hahahahahahahaha jösses,, som att jag skulle skrivit det själv…

//L

Oj jösses, javisst känner jag igen mig!

Har ingen lösning, kämpar på så gott det går så länge.

Varje dag, både via internet och life..

jag instämmer oxå

för mig har det lett till att jag inte har några vänner det är enklare att klara sig sjäv istället för dessa ändlösa konflikter med vänner 

Jag tror en del av det kan också vara att vi tar åt oss, vi är lite känsliga. Vet inte om någon känner igen sig?

Sen är det ju tyvärr så generellt sett, att när man säger vad man tycker och står för det så reagerar många negativt, för de känner sig hotade av det.

Dålig självkänsla hos många människor gör att de blir rädda när någon har en annan åsikt.

Det KAN vara så att du säger saker som folk uppfattar bryskt men det kan ocksåv ara så att du råkat ut för känsliga personer som inte hade tålt det även om du hade uttryckt dig väldigt väldigt försiktig.

Svårt att veta.

#7 Precis, samma här. Dem tål inte sanningen etc, att man är som man är.

Jag säger ALLTID fel, och folk omkring blir arga. Så säger jag åt dem att vara tysta och så förklarar jag mig en jättelång tid. Så förstår dem :)

Intressant att vi tycks ha en väsentlig sak gemensam här, vi aspergare och ni ADHD:are! Ja, jag upplever detta som mitt kanske största problem, att jag titt som tätt tycks förolämpa folk, trampa dem på tårna och slänga grodor i ansiktet på dem. Fast mestadels är jag inte själv medveten om dessa mina "fel".

Jag har en gammal vän, som på sin blogg har devisen "Se den andres goda intention". Det har jag funnit tänkvärt, och försöker bära med mig. I stället för att som första impuls säga det som skulle vara mest spontant att säga, kan man tänka efter en gång till, och då utgå ifrån att den andre kanske menade väl, fastän den uttryckte sig så, att jag i förstone må ha reagerat negativt. Då kanske man kan omtolka lite, och därefter utgå från den (mera positiva) tolkningen, än den förra (mera negativa). I så fall kan det uppstå förutsättningar till ett i bästa fall fruktbart och konstruktivt samtal.

Och på samma sätt: Om någon far ut mot mig - det må verka hur ogrundat och ojust som helst - att då klara av att backa; det kan vara väldigt effektivt. Men att backa, det är verkligen inte lätt. Det strider mot i alla fall min natur, och kräver (för mig) mycket övning…

#11: Mitt problem är väl min bristande impulskontroll vilket gör att orden hoppar ut ur munnen utan att jag lyckas tänka efter innan. Och det är tyvärr något som jag har mindre lätt för att jobba på..

Jag backar ofta om någon säger något som jag uppfattar som fel och frågar "Vad menade du med det där? Jag förstår inte riktigt vad du försöker säga..".
Kan prata emot, men det är mer effektivt att fråga vad personen ville få ut av att säga som den sa.

#12 Det är säkert en klok strategi den som du har anlagt, att ställa kontrollfrågor. Det tvingar ju dessutom kontrahenten till att precisera sig och specificera; liksom skärpa till sig lite, vilket samtalet i alla lägen väl har allt att vinna på.

Jag själv har en stark tendens till rättshaveristiskt beteende - alltså att bemöta och åter bemöta, in absurdum. Men jag har kommit att upptäcka fördelar med att i vissa lägen lägga sig och ge den andre rätt. Och det inte bara ur egoistisk/strategisk synvinkel, utan även ur empatisk. Så man skulle väl kunna säga att jag har blivit ett litet uns visare med åren…

Kontrollfrågor är bra. Kan dock göra en del människor "galna" de med! 

Ibland måste jag säga att: Jo jag undrar verkligen för jag förstår inte vad du menar nu? När det är den "självklaraste" saken i världen för normalstörda.

Men inte för mig.

Långt innan diagnosen brukade jag säga: Inget är sjävklart för mig.

Underförstått: när det gäller er andra.

pEr