Jag måste få berätta om mötet jag hade igår eftersom det kändes så positivt. Det var min psykolog som kallade till möte med resten av mitt närmsta "vårdteam" för att diskutera framtiden. Närvarande var jag, psykologen, arbetsterapeuten, boendestödet och min socialsekreterare från funktionsnedsättningsenheten. Jag mådde skit inför mötet, var nervös och tyckte att det kändes jobbigt, men det märks att jag äntligen har vettiga, kloka människor runt omkring för det gick hur bra som helst.

Vi diskuterade alltså den närmsta framtiden. Tanken var att min sjukskrivning skulle gå ut i samband med terminsstarten, jag har då varit sjukskriven i nästan 30 månader, och att jag skulle börja plugga folkhögskola på fulltid. Samtliga i teamet uttryckte oro kring detta, att gå från noll till hundra, speciellt med tanke på min ADHD och mina stora svårigheter med skolan. De var väldigt överens om att jag borde gå halvtid istället och vara sjukskriven på halvtid. Det blir två års plugg istället för ett, men som de uttryckte det: "Det är kanske bättre att det blir två år och att du klarar det än att det blir en fjärdedels termin och att du sedan måste sjukskrivas på fulltid igen för att det blev så mycket." Psykolog och arb.terapeut ansåg att det fanns gott om underlag för fortsatt sjukskrivning på halvtid och soc.sekreteraren sa att om FK börjar gnälla om sjukpenning så finns det lika gott om underlag för att soc ska gå in och hjälpa till ekomoniskt. Alla ansåg dock att det är dags för någon form av intellektuell stimulans på deltid, dvs studier, för att jag har kommit till den punkten i min rehabilitering då jag inte bara bör sitta hemma.

Vi pratade om medicinering. Alla vill att jag ska prova Concerta och Ritalin igen men att det ska ske under väldigt ordnade former med många återbesök hos läkaren för att det inte ska bli som sist, då jag blev dåligt informerad innan jag sattes på dessa läkemedel och därför slutade självmant efter några dagar pga biverkningar jag inte var beredd på. Jag har en tid till läkaren i slutet av maj. Vi pratade om hjälpmedel i skolan, någonting som mitt boendestöd har lite spetskunskap i eftersom hon har gått på mycket föreläsningar och många mässor i ämnet. Jag ska få prova ett antal olika hjälpmedel för att underlätta skolgången.

Jag uttryckte min oro över intyget från utredningen som gjordes av mig, där det står att "jag har ADHD men håller på att växa ur det". Jag sa att jag är orolig att jag inte ska tas på allvar i framtiden, och att varken jag eller någon i min närhet upplever att jag är i närheten av att växa ur det. Snarare har mina problem blivit betydligt värre i vuxen ålder än i tonåren. Psykologen sa: "Ja, det har ju sprutats ut väldigt mycket ADHD-diagnoser de senaste åren, många gånger felaktigt, men jag tycker att det i ditt fall är solklart att du lider av ADHD och att du inte växer ur det." De andra höll med, och man sa att jag givetvis ska bedömas utifrån hur jag är nu, inte utifrån vad som står i mitt intyg. Återigen finns det underlag så att det räcker, så att säga.

Allt som allt så var det mycket som blev sagt och det kändes verkligen som att jag blev tagen på allvar. Det känns som att jag har folk omkring mig nu som förstår mig och ser till mina behov. Jag känner mig sedd! Och det är första gången i livet. Så himla härligt!