Ja mer än gärna, fast jag vet inte om jag skulle velat leva nu heller, nog för att diagnoser  är mer lättillgängliga, men skolan verkar rätt hård eller så inbilla rjag mig bara.

Inbillar mig inått fånigt tänkande att jag skulle passat bättre förr, som nån torpare innan datorer innan bilar och söndertrasande av naturen, innan en massa. Mer i harmoni med naturen. Äh jag låter löjlig.

Men nje min uppväxt var inte bra.

Bra fråga, både jag och nej. och som #1 säger så har även jag fått för mig att jag skulle passat in bättre förr innan alla måsten och all stress och skit. Ute i ett torp i skogen i en skog och en natur som man var beroende av för sin fortlevnad.

Önskar mer att det under skoltiden faktist uppmärksammats mer på mig att de inte bara lät mig vara. Hade kunnat vara någon helt annan stans idag då.

Hade man under låg mellan och högstadiet sett att jag hade en sjuk fallenhet för vissa saker som jag låg flera år före i ja det hade varit underbart. Hade de insett att jag knappt räknade ett tal i matteboken ja då kasnke jag hade kunnat gångertabellen och gått den utbildning jag egentligen vill utan att försöka kringå mattekravet jämt.

Hade de orkat och lagt ner lite tid så hade även jag fattat matten. De tröttnade fort på alla mina frågor och krav på att helatiden behöva veta varför och få konkreta exempel, ja konkreta i min värld. Tydlig helt fel i deras. Så det slutade med att man såg upptagen ut och skrev av facit.

Att jag inte fick stimulans i de ämnen jag låg före i resulterade att jag tröttnade på skolan och började skolka på högstadiet.

Gynasiet ska vi inte tala om, möte om mig och skolkning en gång bara. Sedan fick jag gå vind för våg. Önskar så här i efterhand att de varit mer hårda och ifrågasatt mitt val att byta inriktning, samt att jag fått gå det jag ville från början ( de var vänliga och la ner inriktningen den dagen vi skulle välja, så fick ta ett substitut som jag sedan valde bort)

Jag håller med föregående om att jag säkert, som de, skulle ha passat bättre nånstans "förr i tiden" - ju förr, dess bättre! ().

Hade jag ändå varit hänvisad till nuet, skulle jag - om jag fick leva om mitt liv - bli mer målinriktad, på två områden. Dels skulle jag så tidigt som möjligt söka mig fram till något hantverksyrke, som jag kunde förkovra mig i och ägna mig åt genom livet.

Dels skulle jag också se till att hamna i en skolform, som var individualistiskt inriktad och kunde lotsa eleverna mot deras sanna inriktningar. Målet för mig skulle vara något forskningsområde som jag kunde fördjupa mig i under hela livet.

För sakens skull ville jag så tidigt som möjligt få förmånen att komma till någon bra forskningsinstitution, som kunde bli den rätta och sanna basen för min livsgärning.

Kanske klosterlivet skulle ha passat mig bra - eventuellt på medeltiden då i så fall. En inrutad, stabil tillvaro, med kulturell och andlig inriktning. Trädgårdsodling; kultivering av läkeväxter; bokpräntning (kalligrafisk); bokillustrering och dito illumination; litterära och vetenskapliga studier (?); kroppslig och andlig askes. Deltagande i en självförsörjande verksamhet. Ändå självständig individuell tillvaro. Socialt umgänge utan allt för mycket småprat, kan tänka.

Jag hade gärna fått diagnoserna när jag var barn, då hade jag kanske varit längre fram i livet nu. Men hade jag haft en annan bakgrund än den jag har nu hade jag antagligeninte träffat killen som jag har nu och honom hade jag aldrig velat missa :)

Om jag fick chansen att göra om allt så skulle jag nog gjort precis samma saker..

Kanske inte riktigt gått så långt i vissa men i stora drag ..

Eftersom jag är rätt nöjd med det livet jag levt och lever…
Hade jag varit tvungen att göra om så hade det ju troligen inte resulterat i det jag är i dag och således vet jag inte hur eller vem jag skulle varit då?!

Därav..
-Nej

Ja precis Hera, man hade trolig missat en hel del om man gjort om livet och trotts allt skulle jag inte vilja vara någon annan än den jag är och det är man ju tack vare de händelser man vart med om och det liv man gått igenom.

Hade jag fått diagnos när mamma verkligen bad om hjälp (2år) så kanske jag inte skulle ha morbus chron. Man vet ju inte varför folk får det men för mig hände det i min värsta tid i livet, jag var tretton med svår socialfobi och skulle börja 7an i en helt ny skola utan kompisar. Skitstressad och magen tog stryk. När jag väl hade fått lite vänner så kunde jag inte umgås med dem efter skolan pga magen och dem tyckte jag var så konstig så dem undvek mig tillslut. Hade jag haft medicin nu (utredning för ADHD på g) så tror jag att jag inte varit så passiv och sönderstressad. Men jag är ändå glad för all skit för jag är så stark idag:) kaxig och självsäker.

Om du fick leva om ditt liv, skulle du ändra på någonting då?

Massvis! Vet dock inte om jag skulle vilja leva om det, tänk om det inte blev bättre nästa gång.

Önskar du att du växte upp nu, när diagnoserna är mer "lättillgängliga" eller tycker du att den tiden du växte upp var en bra tid?

Jag önskar att jag växt upp nu med mer kunskaper om diagnoser och tillgängliga hjälpmedel. Nä det var ingen bra tid. Gillar nutiden mycket bättre än 70- och 80-talet det var en ganska trist tid.

Jag hade gärna haft en diagnos från barnsben. Kanske, kanske hade depression, ångest, själskador och ätstörning inte kommit lika lätt om jag hade haft något som helst självförtroende och fått stöd och förståelse i skolan och sluppit bränna ut mig.

Sen, om jag skulle få leva om mitt liv skulle jag definitivt börjat klättra tidigare =P

Om jag fick leva om livet så är det så många vägar jag aldrig skulle ha gått på. Det hade visserligen ändrat mig som människa men så otroligt många ärr skulle inte finnas.

Om jag hade mina diagnoser tidigare så hade lärarna kanske tagit sig tid att faktiskt förklara och inte bara sagt "Men det ska vara så" på frågan varför det var så… Ibland undrar man om dom ens visste själva eller om dom bara rapade upp pedagogiska svar.

Jag hade hoppat över första svängen på gymnasiet direkt och gått till estet istället. För så mycket hände på naturbruks att det är skrämmande att ens tänka på det.

Så jo, jag skulle ändra på massor. Min personlighet är inte formad av misshandel och våldtäckter, den är formad av färg, form och musik.

#10 dina sista ord så kloka och så vackra!

Tack :)

Eftersom tidigare erfarenheter format mig till det jag är idag, så nej, jag skulle väl egentligen inte vilja ändra på något. Tar man bort något, lägger till något annat, så hade livet kunnat se väldigt annorlunda ut, antingen till det bättre, eller sämre. 
I dagsläget är jag rätt tillfreds med mig själv och det förgångna så även det negativa ser jag, såhär i efterhand, som något positivt. Inte den negativa händelsen i sig, utan efterdyningarna när man grubblat färdigt och lyckats lära sig något av det, blivit starkare. Kanske på ett sätt som man inte väntat sig, aldrig kunnat ana då det hände.

Om jag växte upp nu i stället för 10-20 år sedan tror jag inte hade gjort någon skillnad, eftersom jag upplever att allt runtomkring mig är detsamma, och jag antagligen skulle påverkats av det på samma sätt som jag gjorde förr, och skillnaden gissar jag skulle ha varit hårfin.

Jag har själv reflekterat över saker som jag velat ha ogjort - eller tvärt om, gjort - och kom på att jag inte vill se tillbaka på mitt liv när jag är gammal och ha en massa saker jag ångrar. Därför accepterar jag hellre tunga, jobbiga, tråkiga saker och tar lärdom av det, och på så vis vänder det till något positivt. 
Vill ju inte hellre vara bitter över saker jag aldrig gjort - så är det något jag verkligen vill göra, ser jag till att göra det, i stället för att skjuta på det, vela. Där har jag turen att vara så självständig som jag är, jag är inte beroende a andra. Kan åka på en resa själv, t ex, utan problem.

Vist talat av dig Ninja, tycker jag. Och din inställning är i princip min.

Men med en viss reservation: Säg, att du satt hela livet på en stol på ett visst ställe (ute i naturen), och där var svärmar av mygg, som stack dig hela tiden. Mot slutet av ditt liv, när du inte orkade sitta på stolen längre, kom ett vänligt sjukvårdspersonal och flyttade på dig.

- "Men vad nu!? Var är myggen??" undrar du förvånat. På den plats dit du flyttades, där finns inga mygg (nämligen inomhus).

- "Ack du store, tänk om jag hade vetat detta förut, att det var så enkelt att bli av med plågoandarna (myggen)! Då hade jag såklart ändrat min situation för länge länge sen!"

- "Men nu är det försent! Oh! min skapare, om jag bara finge leva om mitt liv! Då skulle jag redan i portgången se till att undvika de där besvärande myggen!"

Eller?

Vet inte. Min uppväxt har ju format den jag är idag, men jag önskar ändå att mina lärare och föräldrar hade sett att jag hade problem (och fortfarande har, har inte fått diagnos än) så att jag hade kunnat få hjälp. Då hade jag kanske kunnat gångertabellen och jag hade kunnat ha det lättare att få vänner, jag hade inte behövt vara rädd att säga något jättedumt och spontant så att folk inte ville vara med mig. Men jag vet faktiskt inte hur mycket det hade hjälpt mig. Men mina föräldrar tror inte riktigt på diagnoser, de verkar tycka att det är onödigt. Lärarna fattade ju inte heller. Har tänkt lääänge nu att jag ska försöka skaffa mig utredning själv när jag är 18 men jag kommer mig ju aldrig för att göra det.

#15 En lärare som inte tror på diagnoser må ägna halva sitt lärarliv åt att få en viss elev att lära sig läsa och skriva - på det gängse viset. Men utan att lyckas!

En kollega till nyss nämnda lärare kanske tillgriper en annan strategi. Den läraren kanske skickar sin elev på utredning, då hen märker att det tycks vara nåt vajsing på loftet hos eleven.

Och si: eleven får diagnosen Dyslexi! Och då finns resurser att sätta in!

På en termin eller så i specialklass (eller hur det nu organiseras), så blir eleven symptomfri, och kan således därefter läsa och skriva som alla andra (fast med en viss kvarstående svårighet förstås, nota bene den ej verkar funktionsnedsättande i fortsättningen).

Tja lärarna trodde ju på diagnoser, men de trodde ju inte att JAG hade en för jag är en ganska tystlåten tjej. Tror dock att min flöjtlärare förstod att någonting var annorlunda för att jag aldrig kunde koncentrera mig, men sen jobbade hon på särskolan också. Att det gick myror i benen kunde ju inte de veta, och att jag inte kunde koncentrera mig berodde på att för många pratade, endast. Och matteproblemen berodde endast på att jag var värdelös på matte. Hade faktiskt en lärare som till och med sa att jag var värdelös på matte. (hur kan man säga så till ett barn?) Mamma och pappa har alltid tyckt att jag bara varit slarvig, för det kan ju inte finnas en bakomliggande orsak, nej nej. Jag var ju så fantasirik i bild och svenska så det jämnade ju ut sig. ;)

Nej nu ska jag för sjuttsingen få tummen ur och fråga skolkuratorn på måndag eller så hur man gör för att få någon att ta en på allvar. Har märkt sedan jag började på gymnasiet för två år sen hur mycket mer påtagligt mina svårigheter har blivit nu när det ställs mer press på en och uppgiftsinstruktionerna blir allt luddigare.