Jag var så glad i början av detta året när allting började rulla på lite bättre, för första gången på väldigt länge hade jag hopp om en bättre framtid. Jag hade fått min diagnos och sonens utredning var nästan klar. Jag började med rehabilitering (förberedande arbetsträning) igen efter ett långt uppehåll och var inställd på komma ut på "riktig" arbetsträning inom en snar framtid. Jag började även medicinera med Concerta och kände att NU äntligen får jag den hjälp jag behöver.

Men… nu har jag kraschat totalt IGEN och har tappat allt hopp om en bättre framtid. Maj har varit en tuff månad, många viktiga (jobbiga) möten, läkarbesök, föräldramöten och aktiviteter på sonens skola. Jag har även insett att man måste kämpa för att få den hjälp man har rätt till, den har inte erbjudits automatiskt, varken för mig eller sonen. Jag har känt mig mer och mer stressad för varje dag som har gått men ändå kämpat på med min rehabilitering och försökt styra upp vardagen så gott det går. Men nu orkar jag inte mer…

Precis som förra året så kraschar jag lagom till sommaren, även om jag verkligen har ansträngt mig för att lyssna på "varningssignaler" som visar att jag har gått över gränsen till vad jag klarar av. Jag har gjort vad jag har kunnat för att förhindra ytterligare en krasch, men jag har varken haft tid eller ork att styra upp det på egen hand.

Just nu är jag bara så förvirrad. Jag ska till läkaren nästa vecka för att utvärdera medicinen och ev höja dosen, men som det känns just nu så vet jag inte vad som är vad. Beror den ökade ångesten på concertan eller är det en reaktion pga all stress? Har concertan hjälpt mig? Hade jag "kraschat" tidigare utan den? Eller har concertan ökat på min stress?

Usch, allt känns bara så hopplöst… jag kämpar för att hålla "huvudet ovanför vattenytan" men vet inte hur länge till jag klarar av det. Jag är så trött på att ständigt krascha, trött på att inget hjälper.

Jag var bara tvungen att skriva av mig lite, och samtidigt passa på att fråga hur ni upplever att ev ADHD-mediciner har hjälpt er? Ni som känner igen er i det här att ständigt "krascha" pga stress m.m, har ni lyckats undvika detta med medicinering? Är det någon av er som har varit tvungen att sluta med medicinen pga ökad ångest? Eller har ni haft det som biverkning och sedan känt er bättre vid rätt inställd dos? Hoppas att någon orkar läsa och svara på mina frågor… eller om ni har några råd eller tips som kan hjälpa.