Jag tror att fågelungar har en instinkt för att vara höjdrädda - annars skulle de lätt kunna trilla ur boet.

Vid en viss tidpunkt så knuffar ju fågelföräldrarna ur de flygfärdiga ungarna - måste vara en traumatisk upplevelse för de små…! En och annan stryker säkert med - hinner inte/kan inte fälla ut vingar som bär. Men de flesta upptäcker ändå under fallets gång sin flygförmåga. Fascinationen över den tar nog sedan över den eventuellt kvarvarande höjdrädslan.

Men en viss respekt för höjder är förmodligen bra att ha även för skickliga klättrare/flygare.

Man kan tänka på hur det gick för Ikaros…

Mm det kan ju vara så.

Nej, det vore aningens opraktiskt.

Instinkt att inte hoppa från höga höjder eller flyga för högt, men inte någon rädsla för det.

Hm ja vi männsikor kan ju ha orationella rädslor som en människa inte borde ha. Så varför skulle inte även djuren kunna drabbas av rädslor som de inte borde ha, som ditt exempel en höjdrädd ekorre.

Fast jag tror ju förstås att de flesta ekorrar upplever flow när de svingar sig från gren till gren högt uppe i ekarna eller granarna…

#5 Ja det var ju precis det jag tänkte.

Lite som om daggmaskar kan vara mörkrädda :P

Just - fastän daggmaskar är gubevars blinda, så just mörkrädda kan de ju knappast tänkas vara…

(Fast ditt exempel var ändock belysande…!)

Men vi är ganska felgängade efter så många års förökning som inte baserats på survival of the fittest så vi kan ha dom mest underliga rädslor. Djur är mer "oförstörda".

Men på tal om höjdrädda fåglar så finns det en barnbok som heter Örjan, den höjdrädda örnen.

Lite att le åt, HannaM ("Örjan, den höjdrädda örnen"), men där ligger nog mera allvar bakom, trots allt. Och lite granna så är det nog allt med oss aspergare åtminstone, att vi kan vara lite skygga för både det ena och det andra, vilket egentligen borde vara normalt för en, stöpt i mänskohamn…