ja brukar säga att de som säger "vad är normal egentligen" är de som är normala :p

alla blir arga, glada, ledsna, irriterade, stressade, osv… Alla kan vara olika.

Alltså ingen, inte ens "normala", är som någon annan, men en del är inte som alla andra typ..

När man är "mer" eller "för mycket" av någon så är man inte normal skulle jag nog säga.

alltså tex, det är normalt att vara deprimerad, de flesta är det någon gång i sitt liv enligt undersökningar osv…

Det är normalt att glömma bort saker ibland.. Att bli stressad och ha ångest då och då.

Det är normalt att inte alltid orka bry sig, eller att bli inspirerad ibland och väldigt inne i något. Det är normalt att vara okoncentrerad ibland.

Det är inte normalt att jämt vara deppad nästan, eller att bli stressad av väldigt enkla småsaker, eller att få ångest för minsta lilla grej, eller att tappa koncentrationen om inte ens något speciellt händer. Eller att flamsa omkring mellan hundratals olika projekt som aldrig blir klara för att man hela tiden börjar med något nytt.

Sen är det kanske inte alltid bra att vara normal heller.. Men gräset är alltid grönare på andra sidan?

Som aspergare så känner jag mig såklart normal gentemot mig själv. "Onormal" är då mera andras (de "normalas" - eller rättare, "neurotypikernas") dom. Neuroatypi hos mig är det, som ger mig beteenden, vilka neurotypiker klassar som anormala.

Vari består då min "anormalitet"? Främst skulle jag vilja sätta min oförmåga att till fullo platsa inom den sociala bubblan. Oförmågor i det avseendet klassar mig omedelbart som "Onormal".

Normal är ett tråkigt ord….
Egentligen är väl den person, som lever efter alla normer vi har satt i samhället, sedd som normal.

Sedan kan man ju se på om man tycker det är friskt att vara normal, eller inte :P