Nej, kan inte säga att så skulle vara fallet. Visst blir jag - som kille - olika bemött av tjejer respektive killar, rent generellt. Men i egenskap av aspergare, så blir jag för det mesta respektabelt bemött av dem som vet om min diagnos. Jag blir således bemött av dem, som om jag inte hade haft diagnosen (och de följdaktligen inte heller hade vetat om den).

Nästan mer aktningsfullt efter diagnos, faktiskt. Och det känns ju bra!

Fast annat var det med de två doktorander (manliga) vid ett universitetssjukhus som utförde test på mig (jag hade ställt upp som försöksobjekt i deras avhandling, av ren hygglighet). Det märktes från första till sista stund, att dessa hade förutfattade meningar om aspergare. Bäst kan jag beskriva deras attityd som "överseende nedlåtande". Jag var således deras "lillebror"; det hade de redan i förväg bestämt att så var det bara.

Men ok - vi neurodiversierade vi utvecklar kanske en alltför stor känslighet inför hur vi bemöts…?

Jag tycker mig bli det, och olika hos kvinnorna. Männen är liksom mer barnsliga vid vissa fall.

Oh 

jag har inte tänkt på om jag bemöts olika.
Men jag minns att förr, föredrog jag att lära känna tjejer före män, för de var liksom mjukare och enklare att prata med, tyckte jag.
Nu har jag inte tänkt på det, på länge….nu när jag tänker efter, kan jag inte ens se att det är något jag har tänkt på, på länge.

Japp, jag bemöts i stort sett alltid olika.

Tjejer/kvinnor gillar mig inte, medan jag enklare kan komma överens med män. Tjejer brukar av någon anledning sällan hälsa på mig och frysa ut mig från första början. Jag har absolut ingen aning om varför.

Jo kanske.

Men det är väldigt beroende på situation.

pEr

Ja jag ha väl inte tänkt p åde så, de var bara en sak som dök upp härromdagen och då kom jag på de