Är och har alltid varit väldigt känslosam. Det medför att man tycker att den stora massan beter sig kallt och ohyfsat åt många ggr, när det kanske egentligen beror på ens subjektiva uppfattning.

Empati.. vissa dagar känner jag massa av empati för många, andra existerar den inte.

Just det där med att "tycka synd om" är verklig empati för mig. Om en medmänniska lider, så lider jag med den. Helt sant.

För övrigt är jag mera osäker. Visst - en medmänniskas glädje över en personlig händelse, delar också jag; och gläds med honom/henne. Likaså delar jag omedelbart en medmänniskas sorg. Jag kan vidare uppröras - nästan mera än vederbörande - över någon oförrätt etc. som har drabbat någon av mina medmänniskor.

Men vad därutöver är, är mera osäkert. Jag är ju ändå "empati-fattig", som man säger. Och förmodligen ligger det något däri. Medan nt äger ett helt spektrum av nyanserade känslotillstånd, tillika tillämpbara på det empatiska området, så innehar jag och mina aspie-gelikar blott fyra torftiga - men för oss klart urskiljbara - känslor/medkänslor.

Håller med Varulv i beskrivningen

Bra att du gör det, aspie, tycker jag.

#5

När jag var liten hade jag för mycket empati..jag minns att jag såg på barnprogram och kunde börja storgråta, när någon blev lämnad ensam, eller slog sig.

När jag såg ET, så rann tårarna i massor.

Nu har jag blivit lite mer hårdhudad med åldern, eller vad man ska säga.
Har inte samma mängd av empati, vilket är tur, för jag hade inte klarat mig i min vardag, om det var samma.

Men jag har verkligen empati och det är jag stolt över.

Jag har nog också mycket empati, särskilt om jag läser att någon far illa, då kan jag gå och fundera på det och må dåligt jättelänge. Och, jag blir jättelycklig och mår bra när det går bra för någon.