Nej, jag mår inte bra. Jag har ångest, lider av nedstämdhet, ätstörning och jag tror borderlinediagnosen står kvar.

Jag tror inte att det är relaterat till adhdn i sig. Jag trivs faktiskt rätt bra med dom egenheter som den för med sig. Däremot som din nästa fråga tar upp så tror jag att en stor del av mitt kassa mående kommer ur att ha gått igenom skolan och försökt passa in och levt mina första tjugotvå år utan diagnos. Jag kan ju inte svära på att det är så, kanske hade jag mått så här även om jag fått diagnos och rätt hjälp tidigare men det känns som det kommer därifrån.

Jag började må dåligt ungefär samtidigt som kraven i skolan började öka, det var när vi bytte skola till årskurs sex. Jag hade svårt att sitta still och koncentrera mig, hade extremt svårt för läxor och blev expert på att manipulera för att kunna lämna in sent. Att känna sig annorlunda är inte alltför lätt, speicellt inte i den åldern när alla är hormonstinna och osäkra. Sen den totala oförståelsen från skolan som verkligen sänkte mitt självförtroende. Varenda utvecklingssamtal jag hade så fick jag höra att jag kunde om jag bara vill. Att jag var ju smart men… Jag trodde ju att det var så, att jag inte försökt nog fast jag grät över läxorna som jag bara inte kunde komma igång med fast jag försökte allt jag kunde. När jag inte längre kunde leva enbart på min intelligens framåt gymnasiet kraschade det mer. Slutade försöka och nådde inte den nivå jag vet att jag har och det fick mig inte att tycka bättre om mig själv.

Med en diagnos tidigare och rätt stöd hade jag kanske kunnat komma mer till min rätt. Med förståelse från lärare istället för påpekanden om att jag inte försöker tillräckligt hade det kanske kunnat finnas självförtroende. Det är ju sånt som egentligen är omöjligt att avgöra i efterhand men det hade kunnat bli så. Det känns som att jag jobbat på så mycket för att passa in i en skola som inte passar mig att jag mer eller mindre blivit utbränd.

Diagnosen i sig har varit positiv men inte nog för att vända det jag varit fast i så länge. Det var fruktanvärt skönt att faktiskt få bekräftat att det inte bara är lathet som legat bakom dom problem jag haft. Min första impuls var att gå och trycka upp pappret i näsan på mina lärare från högstadiet och fråga hur i hela friden dom kunde missa det, det var så skönt att veta att jag hade rätt och dom fel.. eller ja fel och fel, att dom missade.

Det är också positivt att jag är medveten om att vissa saker är svårare, att vissa saker kräver att jag gör det på ett annat sätt. I bra stunder kan jag övertyga mig om att det är ok att jag kanske inte gör saker på samma sätt som andra, att det faktiskt är ok att jag inte kan sitta still fast jag är vuxen. Jag kan försöka men jag kan också tillåta mig att gå ut och ta luft när det kliar för mycket i kroppen eftersom jag vet att det lugnar ner mig och jag kan klara att sitta en stund till efter det. Att jag vet för mig själv så jag inte skäms över hur märklig jag är.Jag vet var svagheterna är och att jag behöver jobba med dom.

Sen har ju inte diagnosen löst mina problem, jag har ju fortfarande samma svårigheter, samma andra problem. Jag blir ju inte automatiskt frisk och pigg och glad för att det står bokstäver på ett papper, jag är fortfarande samma människa. Jag trodde aldrig att en diagnos skulle få mig att må bra eller ens bättre men jag trodde att det skulle bli jäkligt skönt att få det på papper så att det var på riktigt och det var jäkligt skönt!

Jag har diagnosen ADHD, och mår hyfsat för det mesta. Dvs om jag har en accepterande omgivning. Har jag en omgivning som hackar på mina fel, eller är helt ensam och inte har nån alls att prata med så mår jag sämre.

Jag mår både bättre och sämre av att ha fått diagnos. Bättre eftersom jag vet varför jag är som jag är, och att jag klarar mig bra om jag använder mig av de strategier jag genom åren har lärt mig själv för att lugna ner mig, inte glömma saker osv. Däremot mår jag sämre när människor inte tror på diagnosen och säger att jag vill vara "trendig och skaffa psykdiagnos". Likaså mår jag dåligt (eller snarare blir sårad) om nån förutsätter att jag pga min diagnos kan mindre än jag faktiskt kan! T.ex. när det förutsätts att jag har svårt att lära mig nya saker, inte kan tvätta kläder eller mig själv, eller sköta min ekonomi, och när man förklarar saker som för en småunge och jag inte kan annat än sitta bredvid och bita ihop när jag redan vet det de ska förklara.

Det är snarare förutfattade meningar från dem som intre orkar lära känna mig, än diagnosen i sig, som gör att jag mår dåligt och tappar lusten att ens försöka ibland!

Nej, jag tror inte att jag hade mått bättre enbart av att få diagnosen tidigare. Jag hade förstått mig själv bättre, givetvis. Men med det mått av hjälp, eller snarare brist på hjälp, jag hittills har fått så hade jag nog mått som jag mår även om själva diagnosen kommit tidigare. Däremot, om jag hade varit barn idag och fått diagnos, så kanske skolan hade sagt nåt annat än att jag var lat och ouppfostrad. Eftersom skolan var en pina så skulle ju en bättre skolmiljö ha varit positiv. Högskolan, där jag gick för tio år sedan, hade definitivt gått bättre om jag haft diagnos då. Då hade dels jag sdjälv tagit till andra studiemetoder, dels hade jag kunnat påräkna resurser som kunde varit till hjälp i studierna. Kanske jag hade sluppit slita ihjäl mig utan resultat när jag inte fixade tentorna trots att jag satt mer än de flesta andra och pluggade…?

Mår ni bra?
- Nej.

Här kommer följdfrågor till er som har en diagnos satt.

Om ni inte mår bra, tror ni att erat dåliga mående kan relateras till er bokstavsdiagnos på något sätt?

- Ja.

Tror ni att ni hade mått bättre just nu om ni hade fått er diagnos och hjälp/stöd med den tidigare?

- JA!

Mår ni bättre efter att ha fått svar om varför ni är som ni är, att diagnosen har medverkat till ert välmående i sig?

- Ja.

Trodde ni innan att ni skulle må bättre bara ni fick en utredning?

- Ja.Men trodde jag skulle må mkt bättre och trodde jag skulle få mer hjälp och stöd.

Kämpat i lite mer än 3 år för rätt stöd m.m.För både min dotters del och min egen del.Kan säga att det är så jävligt att ingenting av det funkar.Är så oerhört tungt ledsen över detta.

Blev lite kluven inför svaret på frågan om jag mår bra eller dåligt. Kan faktiskt inte svara på det; har ingenting att relatera det till. Men jag är relativt välfungerande; har alltid varit, men äger vissa avgörande brister som gör att jag kan rasa illa kvickt när det vill sig, och som gör att jag ofta blir irriterad och arg. Men mitt normaltillstånd är harmoni - med mig själv och med min omgivning. Dvs. det tillstånd, jag vill befinna mig i, men tyvärr allt för ofta får se mig om efter.

Man skulle kunna karaktärisera min personlighet som en schweizerost: god i substansen, men full utav hål, rättså stora och rejäla.

Inför min diagnos trodde jag varken det ena eller det andra. Ville bara att sanningen skulle fram, kanske mest som ett slags försvar för min otillräcklighet i vissa väsentliga avseenden. Som att samtliga de krav, man kan ställa på en "normal" samhällsmedborgare, omöjligen kan ställas på mig allihopa - på grund av… ja, det var just det som jag förväntade mig svar på i en diagnos. Och i förlängningen då ett slags lättande av tyngden på det ok, som låg på mina axlar. Jag tänkte mig en viss lindring av levnadskraven, tror jag. Mestadels bestående av en viss förståelse från mina medmänniskors håll.

Tror definitivt att jag hade kunnat utvecklas mera gynnsamt med en tidig diagnos. Nu fick jag min sent i livet, och bättre sent än aldrig, men många av de onödiga misstag som jag från min horisont här kan se tillbaka på, hade utan tvivel kunnat undvikas.

Om jag mådde bättre sedan efter diagnosen? Ja, det är jag ganska säker på. Nyligen beskrev jag det i en parallelltråd som att det gav mig en "shortcut" till självinsikt. Och så ser jag på diagnosen den, som jag är väldigt glad för att jag har fått, ty den har stärkt min identitet den, som tidigare var vacklande nu mera stark och entydig.

Tack för era svar, väldigt intressant att läsa om era erfarenheter. Kul att ni skriver så utförligt.

HannaM känner precis som du, behöver inte skriva det där långa inlägget för det har du redan gjort åt mig :)

Trivs bra med att vara den jag är, problemet är ju att det är svårt i det samhälle som är idag och på grund av det så mår man dåligt. Om alla människor vore mer uppskattade för den dom är och alla sorter skulle vara behövda hade man mått bra.

Tor att alla skulle kunna göra nytta för sig på något vis om samhället såg annorlunda ut. Men som det är nu ska alla tyvärr vara stöpta i samma form och fungera tycka och tänka lika.

Spelar ingen roll om man har bokstavs diagnos, ryggvärk, sitter i rullstol, saknar en arm, är förståndshandikappad eller vad det nu kan vara. Ser man alla som enskilda individer kan vi dra vårt strå till stacken och göra nytta, kanske inte alla klarar 40 timmar i veckan året runt.

Oj kanske susade utanför ämnet nu. Men skyller tyvärr månagas inklusivet mitt egna dåliga mående på ett steriotypt samhälle där bara en sort har platts.

Det varierar. Har inte så mycket mer att säga. Tar medicin för depression, vilket funkar bra.

Jag mår väldigt bra för tillfället, men har perioder (speciellt om jag glömt ta min medicin i en längre period) då allting verkligen bara är piss. <.<

Jag mår väldigt bra, för att vara jag….
Nu har jag ju inte bara min NPF-diagnos, utan även min sjukdom, som jag kommer dö av.
Men jag mår bra just nu, för att vara jag.
Kan både se och gå…kunde jag inte för 10 år sedan…
Så, ja, jag mår bra!!

Jag mår inte 100% bra, men 75%, känner att det är på rätt håll, jag mår idag bättre än jag gjort de senaste 20 åren, håller på att höja min medicindos, har medicinerat i 6 veckor nu.

Ja, jag tror att mitt mående kan relateras till min bokstavsdiagnos ADHD.

Jag tror definitivt att jag mått bättre om det upptäckts tidigare, i 29 års tid har de medicinerat mej med antidepressiva/ångestdämpande medel KBT m.m. Trots att jag sagt att allt rör sej så fort och det känns som om en CD-skiva går på högvarv i skallen, inget har hjälpt föörän nu, när jag fick min ADHD-medicin blev jag för första gången på alla år lugn i huvudet, kunde gå in i en affär utan att allt flög emot mej.

Jag trodde INTE att jag skulle bli bättre av en utredning, trodde inte att jag någonsin skulle kunna bli bättre efter att ha känt det så hela livet. Så för mej har utredningen och medicinen varit "magisk", är det så här det känns när det är lugnt?! Och jag kan slappna av och sitta stilla.