Gråter nästan aldrig framför folk. Däremot reagerar jag med ilska när jag blir ledsen.

Känner igen det här med att vara kär. Jag är det just nu och jag kan inte sluta tänka på honom. Har oerhört svårt för att hindra mig från att kontakta honom stup i kvarten, men jag klarar det ganska bra. Vill ju inte skrämma bort honom ;)

Jag klarar inte heller av att kontrollera mina känslor.
Den starkaste känslan jag har svårast att kontrolllera, är när jag blir rörd..
Jag kan börja störtböla och försöker ulka fram, att jag bara är rörd…
Folk som ser mig när jag är rörd, blir oftast väldigt oroliga, för de är ju inte vana vid att en vuxen man, storgråter mitt framför deras ögon.

Senast detta hände var när en gubbe hjälpte mig, efter att jag ramlat med cykeln…

Jag försöker tacka, och verkligen markera att jag är tacksam över hans hjälp, samtidigt som jag gråter….verkligen inte lätt ska jag säga.

Efter det funderade jag lite på, vad den här gubben fick för bild av mig.
Men den tanken skrapade jag bort rätt snabbt.

När det gäller att hålla tillbaka skratt….är inte den bästa på det heller.
Har suttit och gapskrattat i väntrummet på en vårdcentral, flera gånger.
Men det var mest för att jag råkade skratta lite först, sedan skrattade en kvinna åt mitt skratt.
Sedan skrattade jag åt hennes skratt…..
Efter det hängde några andra på vårt, skratt.
Till slut satt fem främmande personer där och gapskrattade.

Detta har hänt då och då, tycker det är helt underbart när det händer att skratt väcker skratt hos folk man inte har en aning om vilka de är.

#1

Hur gör du för att hålla dig, då du är ledsen framför andra människor? Vad är liksom hemligheten? Jag försöker hålla min tårar inne, men de börjar liksom bara rinna, och känslorna inom mig omtumlar mig.  Jag känner mig så ledsen, samtidigt som jag rationellt skäms över att gråta inför andra.  Allt blir så pinsamt, usch.

När jag var 13 år, så blev jag vansinnigt förälskad i en kille som då gick i 9an.  När jag såg honom så tystnade hela världen och allting runt omkring gick i slowmotion.  Jag var förskäckligt nervös, och rädd.  En dag så satte han sig bredvid mig på en bänk i korridoren. Han ställde frågan: "Vart bor du?" Och jag kunde verkligen inte veta vart jag bodde, jag sade: "Vart jag bor? Jag vet inte vart jag bor."  För det enda som jag tänkte på var att han såg på mig just då, med sina bruna fina ögon.  Det tog mig flera år att komma över honom, det blev inget mellan oss.  Men oj så kär jag var i honom.  Vid slutet av vårterminen, så hade jag blivit en stalker, ville se vart han var. Men jag var livrädd för att prata med honom.  Kom han till mig, stack jag därifrån.  

#2 haha du får mig alltid att skratta gott :D Tack för att du delade med dig, vännen 

Jag gör inget, jag reagerar med ilska istället för tårar. Detta är inget jag gör medvetet.

#4 skrivet av skippy

Det där tar jag som en komplimang

Jag gråter extremt sällan, nästan aldrig. Har också väldigt svårt för att bli "rörd" och faktiskt känna någonting. Det finns situationer som de flesta andra skulle tycka var extremt sorgliga eller rörande, och jag är mer bara "jaha…?"

Jag rent tankemässigt hur jag *borde* känna, men rent känslomässigt så uteblir reaktionen. Det här har medfört att de flesta ser mig som kall och distanserad, till och med cynisk.

Det enda undantaget är egentligen djurplågeri. Det får mig att bli rasande på människan/människorna som är skyldiga till detta avskyvärda brott, och ibland kommer t.o.m. tårarna.

Jag har även en udda och rätt ut sagt "sjuk" humor som inte delas av många. Tycker jag att nånting är roligt, så kan jag skratta åt samma grej i flera dagar, ibland veckor. Det räcker att jag tänker på grejen, och skrattet börjar bubbla upp i halsen - vilket också ses som underligt av omgivningen.

Det där med sjuk humor…det känner jag igen.
Fast, jag ser inte min humor som sjuk…för mig är den ju hur frisk som helst.
Men det där med att sitta på stan och börja skratta för ingenting.
Folk är ju inte vana vid att man gör det….

Grejen är att jag kan sitta på stan, titta på en person som går förbi och få en bild i huvudet, från en film eller något annat….så börjar jag skratta.
Det jag har lärt mig…är att inte titta på personen, som väckte mitt skratt, för den kan lätt ta det som om jag är den jag skrattar åt.
Men det är det ju inte..

Jag har mina känslor på utsidan så känner jag så syns det.

Jag är just nu inne i en lååååång period av saker som stressar mig, vilket i sin tur gör mig extremt emotionell. Jag kan storböla över vad som helst, en reklamfilm, något som händer i en serie, helt utan anledning ect.

Jag är medveten om vad som orsakar det och om jag inte släpper ut det så kommer jag att förtvina.

Ilska och att bli sur… här är jag svår för många.. är jag sur så kan jag skrika och domdera, om personen sen gör mig redigt förbannad så blir jag kolugn, jag sänker rösten och talar väldigt lugnt och sansat. Om dom då inte fattar att det är fara och färde så är det deras problem.

Dom som får mig till det stadiet har förbrukat alla chanser till att jag någonsin ska ha tålamod för dom igen och det är sällan jag fortsätter umgås med dom.

Om jag ser en olycka, eller blir rädd så börjar jag skratta, jag får försöka förklara mellan skrattattackerna att jag faktiskt har panik och detta är min reaktion på det.

Jag vet itne, är lite kluven, men jag undrar om inte DBT kanske kan vara bra ändå?

Har du någon möjlighet att få testa det? Visserligen trro jag att det är väldigt viktigt att man funkar med terapeuten då, verkligen viktigt.

Jag är på G att få testa till hösten, men jag är som sagt jätte klen, men måste försöka. Gruppdelen av det hela får mig att villja springa till skogs och gömma mig. Vet inte om jag kommer lyckas ta mig dit alls. Men någon bit av mig tror på DBT.

Nej jag kan inte hantera känslor, men visar det inte, kapslar in och blir destruktiv.Bara sambon som får se mina kaotiska känslor.

Men även där blir det fel, han tar mig ofta för arg när jag är ledsen och mer behöver en famn.

Märkte i vintras när jag var inlagd en sväng pga ätstörningstrasslet att 99% feltolakde mig eller jag visade väl helt fel. Jag blir rätt avstängd, men det gör kanske att jag verkar sammanbiten och sur när jag i själva verket håller på att rämna i bitar.

Jag är inte jättebra på att hantera mina känslor själv, men ett litet tips har jag ändå.

Förbered i förväg en situation eller en känsla där du är helt lugn, glad och harmonisk. När du är djupt försjunken i din favoritsysselsättning kanske? Träna på att "kalla på" den här känslan, så att du när som helst kan gå in i hur den känns precis som om du gjorde det på riktigt.

När du sedan är i en situation där du är på väg att börja gråta inför folk, "stäng av" alla intryck från det som gör dig ledsen och stäng in dig i din harmoniska känsla. Ägna all din koncentration åt att återskapa den så noggrannt det bara går. Du kommer troligtvis fortfarande behöva gråta, men det kan köpa dig tid att gå undan och göra det avskilt.

Det finns förstås många situationer där det är bättre ettikett att börja storböla än att bara "stänga av", men det är en avvägning du får göra själv från situation till situation.