Nej hade inte insett hur annorlunda jag var. Det var bara obegripligt.

pEr

Men nu då, i vuxen ålder…? Tar du åt dig nu då för det som skedde?

Jag vet vad mobbningen berodde på, eller ja, jag vet varför den ifrån början startade. Men också att den personlighet jag har gjorde att det kunde fortsätta.

Jag var/är väldigt självmedveten, jag granskade ständigt mig själv och letade/letar fel på mig själv och nedvärderade/ar mig själv. Jag sa ständigt en massa själlsord och fula ord till mig själv i mitt huvud och bröt ned mig själv inifrån.

Så att jag även från andra blev mobbad tyckte jag inet var så konstigt, med tanke på att jag visste ju själv hur fel och konstig jag var.

Då trodde jag att allt hade med mig själv att göra, att det var miitt eget fel att jag blev mobbad och framför allt att jag förtjänade att bli det.

Numera så vet jag att mobbing alltid förekommer, och att mobboffret lika gärna kunde varit någon annan.

Men det var en händelse när jag var barn som startade mobbningen, och jag tror att hade jag inte varit den person jag är så kanske det inte hållit på så länge som det gjort, hela grundskolan alltså.

Hade du alltså kunnat förhindra mobbingen, om du inte hade varit den person som du ju faktiskt är…?

Inte förhindra, men det hade nog inte varit lika intressant att mobba en person som betedde sig mer vanligt än mig.

Oki doki, då förstår jag! Så alltså: du menar, att mobbingen berodde på, att du inte betedde dig enligt konventionen?

(Men att du kanske ändå ansåg dig vara i din fulla rätt att inte behöva underordna dig konventionen i just dedär fallen…?)

Njaa.. Mobbningen berdde på en specifik händelse (som jag aldrig vågat berätta för någon om alls faktiskt, även om psykologer försökt rota i det..), men det hade nog inte blivit annat än endel retandes efter det om det inte vore så att jag är ett bra mobboffer.

Jag lyckades aldrig hålla tyst, utan det blev som en tvångstanke att alltid tjafsa tillbka, vilket såklart matade mobbarna.

Jag har aldrig förstått hur man ska bete sig/se ut/prata om för att passa in, även om jag velat så har jag inte förstårr hur man gör. Har alltid gått min egen väg i allt jag gjort, mest för att jag inte vetat vilken vä'g andra går..

Och det är väl också nåt som är tacksamt att mobba någon för.

Vi reagerar nog alla olika på det här med mobbing.

Jag var annorlunda och betraktdes nog både lite som en galning till skolans clown.

I mellanstadiet var det inga större problem då var vi en sådan liten klass och smågalna allihop.

Var det ngn som sa ngt ja då fick dom en smäll på käften sedan var det lungt.

Men när jag började högstadiet så var jag väl lite väl kaxig vilket inte var så populärt utan det var ett gäng bland dom äldre som började mobba mig.

O det var ett gäng som alla på hela skolan var livrädda för men eftersom jag är som jag är så impulsiv och  har svårt att kontrolera mig själv så blev det att jag körde upp en gräddbulle i fejset på mina plågoandars ledare och knäade honom på pungen.

Visserligen spöade dom skiten ur mig vid ett senare tillfälle  även om dom inte klarade sig  helt utan blodvite.

Även om det var jag som var illast tilltygad så var det jag som åkte dit för misshandel.

Men efter det så bråkade dom alldrig mer med mig igen.

Men hade jag inte varit så impulsiv så hade jag nog själv alldrig gjort ngt mot stånd  mot denna mobbing men så är det när man handlar utan att tänka efter före.

Samma sak hände sonen efter som han redan hade dåligt rykte och fått gå en skola för värstingar så när han kom tillbaka till den vanliga skolan så skulle ju olika ungdoms gäng ha med honom.

När han inte ville ja då blev han attakerad och mobbad från två olika gäng fraktioner.

Det slutade inte fören han spöade upp gängledarna i bägge gängen framför rektorns ögon.

Vilket slutade med en polis anmällan men dom gav sig alldrig på honom fler gånger.

Men det fanns ju andra grovt kriminella gäng i stan som började intresera sig för honom.

Så det Slutade i stället med att han fick byta bostads ort.

Så han kunde få vara i fred från stadens busar.

Först efter flytt till annan ort så belv allt lungt och han fick vara i fred och kunna sköta sitt skol arbete utan att råka ut för provoceringar dagligen.

Lasse

HAde inte den blekaste aning om varför jag blev mobbad i skolan. På högstadiet försökte jag allt möjligt för att passa in och få vara med men så klart utan resultat.

Gymnasiet blev mobbad även där, men jag har aldrig bara tagit åt mig utom jag gav alltid igen med ord men senare mer kroppsligt, men inte hjälpte det inte.

På gymnasiet slog jag ner den mest vältränade killen mitt i matsalen då blev folk lite paffa, men då fick jag nog så pang sa det, det hjälpte väll några dagar sedan var de igång igen.

Fattar fortfarande inte riktigt varför folk gav sig på mig jag menar jag har ju alltid gett igen borde man inte tröttna då? Valde även att gå en annan högstadieskola än vad mina klasskamrater fårn låg och mellan gjorde. Med hopp om att få kompisar och vara en i gänget, men det sket sig totalt.

Gymnasiet samma sak valde en skola där ingen från min gamla skola gick, men det sket sig det med, vad jag än gjort så har jag blivit mobbad.

MEn som någon sa tidigare så är det väll tyvärr så att någon alltid blir mobbad. Men att de inte ger sig när man tjabblar emot, ger igen och slåss ja det vet jag inte.

Kanske var jag för lillgammal/smart, pratade förmycket tyckte om "fel"saker var inte direkt tjejig av mig, gillade mer o bygga kojor eller läsa, var nog lite mer killig, kanske var det en grej.

Tack för att ni delar med er av era bittra erfarenheter!

Kanske kan man se ett visst mönster i det, att vi allihop tycks vara ganska starka individer, som inte underordnar sig i första taget. Och att detta ibland kan misstolkas av de mera strömlinje-inriktade skarorna, som då ser ett hot eller något icke önskvärt eller vad vet jag.

- Det borde finnas sociologisk forskning omkring sådana här processer, som kunde vara givande och lärorikt att ta del av…

Ja varulv jag har oxå varit inne på den linjen att man blivit sedd som någon form av hot för att man är för rakt på sak, för stark och för bestämd och vet vad man vill och vad man kan och typ vem man är.

Jag tror att endel personer utstrålar mobboffer. Har man en gång blivit mobbad så tar man lätt på sig rollen som mobboffer och förväntar sig att fortsätta bli mobbad. Man går in redan från början med tron om att man ska bli elakt behandlad.

För mig blev det så att jag förväntade mig att bli fallad fula ord, om någon var snäll emot mig trodde jag att den bara jäklades med mig och skulle skratta åt mig sedan om jag trodde på personens snällhet. Jag tog inte åt mig av andras snällhet utan trodde inte på den.

Jag tog framför allt inte mig själv på allvar, och gör man inte det är det svårt för andra att göra det.

Man tar omedvetet en mobbofferroll, iaf jag har alltid lyckats göra det. I gymnasiet var jag inte mobbad alls, men första året så vågade jag knappt prata med någon alls då jag förväntade mig att ingen skulle gilla mig och vara elak emot mig. Ingen var elak, jag var inte utfryst, jag valde att inte ta kontakt med andra än lärarna.

I tvåan så fick jag vänner iaf, men det var tack vare attg dom verkligen ville få kontakt med mig.

#11 Kan ligga mycket i det du säger, zatanica.

#12 Det du beskriver, Zaphiz, låter inte alls så roligt. Du har säkert blivit rejält bränd. Men du, ta och återerinra dig alla de där, som har visat välvilja emot dig om du orkar och kan. De flesta av dem ville alldeles säkert bara någonting positivt. Jag tror ju, att just dessa såg dig precis så som du är, och gör man det, så kan man bara vilja visa dig idel positiv feedback. Var så säker!

Och du ser: i gymnasiet så var det inte tal om någon mobbing ju. Bränd av tidigare erfarenheter så var du kanske aningen för tillknäppt i första årskursen. Men i andra, så tyckte en del (dina presumtiva vänner förmodligen), att de ville ge dig lite draghjälp. Det är ju verkligen någonting att vara glad över…!

… Och här på communityn har du många inkännande välvilliga vänner, däribland mig, såklart!

Osäkerheten och misstänksamheten inför folk fightas jag med fortfarande, att försöka gå in för att tro att folk gillar mig, inte försöka hitta anledningar till varför de skulle ogilla mig.

Faller fortfarande oftast in i mobbofferrollen när jag träffar nya människor, men numera stannar jag sällan i den rollen.

Jag insåg först i högstadiet att jag var mobbad! Kan fortfarande inte riktigt förstå varför. En lång period bokstavligen slogs jag för att överleva i skolan!

Mina mobbare var helt uteslutande andra tjejer!!!

Har alltid kommit väldigt bra överens med killar och gör det fortfarande. Men det där med andra tjejer, det är riktigt svårt!

Tror inte att mobbingen berodde på min personlighet…snarare på oförståelse.

Var det tävling av något slag…blev jag alltid vald först av alla! Var det grupparbete var det samma sak…eller prov! Ja, vid prov skulle alla sitta närmast mej. MEN på rasterna…ja, då fanns ingen i närheten av mej av vänlighet!!! Nää…då var det bara glåpord och sparkar/slag som gällde.

Har aldrig accepterat mobbing av något slag och känner fortarande oförståelse i att kränka andra personer. Jag är typen som mer än gärna "går emellan"…oftast utan att tänka efter…men jag reagerar ganska omedelbart.

Den värsta mobbingen är den mellan vuxna!!!! Hur i hela fridens namn ska våra barn kunna reagera på rätt sätt när deras föräldrar öppet mobbar!? Suck…kommer aldrig kunna förstå detta fenomen.

Sen barnsben har jag kännt att jag alltid stod ut. Jag har alltid gått min egen väg och gör det än idag.Bland mina syskon var jag den som var svarta fåret.

Men jag vet inte men tydligen är det annorlunda att vara pos,ärlig och stå upp för rättvisa och dessutom inte kunna hålla käften stängd när det förväntas.

Men att förhindra mobbing nej och jag känner än idag att så här är jag och ingen kan ändra på det. Jag vill inte vara annorlunda än jag är för detta är ju jag. Är nån elak så kan jag fortfarande ha den kaxiga attityden därför jag tycker att man inte medvetet är elak eller sårar andra.

Jag säger bara DÖDA FISKAR FÖLJER STRÖMMEN och för min del så är jag en högst levande fisk…hahaha

Men jag vet många som uppskattar att jag är som jag är :)

Jag har aldrig varit mobbad. Tvärtom, jag arbetade mot mobbning i skolan som spanare, alltså kamratstödjare. Jag har aldrig varit en sådan som har låtit andra trampa på mig, så det är aldrig någon som har mobbat mig heller. Inte ens trots att jag älskade lärarna som även tyckte om mig, var en manisk bokmal, och gärna stod och tomstirrade ut genom ett fönster och fantiserade hellre än att umgås med klasskompisarna. I högstadiet tog mina två mentorer mig åt sidan en gång och frågade om jag var mobbad (då hade jag stått och stirrat rakt ut i mörkret i ett fönster i tio minuter och fantiserat, medan alla mina klasskompisar satt vid ett bord tre-fyra meter bort och spelade kortspel), och jag höll på att ramla baklänges. Jag som hade så trevligt, och mina stackars lärare oroade sig för att jag var mobbad. :P Skulle jag ha varit mobbad så skulle jag ha tagit upp det med alla vuxna jag överhuvudtaget hade kunnat ta kontakt med. Jag har aldrig haft problem med att "skvallra" = snorungars ord för att ta upp problem med personer högre i rang.
Såhär i efterhand är det nästan lite underligt att det knappt är någon som ens har försökt jävlas med mig, men jag har varit skonad från sådant.

jag blev mobbad i låg och mellanstadiet, men det kunde jag ju snabbt se var för det va mig det va fel på för varken lärare eller andra vuxna hade tid eller ork för mig heller. jag blev nog rätt deppad då redan och ja jag bröt mer ihop än agerade tillbaka.. sprang från lektioner för det mesta, eller bort från skolan men typ inte nån fighter då direkt.

en gång typ, i 5an eller 6an, då jag slet tag i en hålslagare och tänkte typ slå ihjäl en av dom för jag va så jävla less å arg.. tror jag skrek åt lärarn som höll fast mig att dom slutar ju aldrig.. det va enda gången jag försökte göra nåt tillbaka typ. då hade jag redan fått flera varningar om att dom skulle kicka mig ur skolan för jag inte va där.

men ja, jag lärde mig att man inte kan lita på nån inte ens dom som man borde kunna lita på, att ingen älskar mig och lite annat sånt..

men ja, jag visste att det var pga att jag va som jag var, svårt inte tänka så när så många, inte bara andra barn, är "emot" en.. jag gillar fortfarande inte hur jag var.. hur jag är.. ibland. just nu :p

men ibland är det bra. man får jobba med alla problem, det tar tid. vissa saker är ju svåra fortfarande. Ibland kan jag tänka meh shit happens, ibland är jag helt nerkörd.

Jag vet precis varför jag var mobbad ända in i högstadiet från dag ett i första klass. Jag var tjock och konstig. När jag kände att jag behövde dom så såg jag den människan. Ibland kom dom på riktigt också.

I högstadiet började jag umgås med en tuffare klick och alla var rädda för mig trots att jag inte var annorlunda, jag var bara vän med några a de goaste människorna jag träffat.

Sen kom gymnasiet. Tillbaka till mobbingen av mig, jag hade inte min vän som jag kunde gömma mig bakom. Det var då allt krashade. Jag orkade inte mer.

Nope, jag insåg inte vad mobbingen berodde på då.
Jag tyckte mest det var jobbigt och jag blev ledsen.

När de retade mig med hårda ord, var det en sak och jag kunde lättare stänga av det.

Men när de började skära sönder min jacka, kissa i min ryggsäck och massakera min cykel på skoltid, blev de svårare att stänga av det.

När de sedan började misshandla mig, mordhota mig med mer.
Då blev det bara svårare och svårare….men ändå såg jag ett slut på det hela. Det var det som fick mig att hålla ut.

Men, nej, jag såg ingen förklaring till varför folk gjorde så mot mig just då.
Mobbingen pågick ju i över 10 års tid….det var lättare i början, när jag var liten..att bara stöta bort det.

Sedan blev det grövre och grövre mobbing, det gjorde det svårare.

Det jobbigaste var ju när de började terrorisera mig i hemmet och på stan.
När de misshandlade mig när jag skulle gå hem från affären en vanlig vardag…det var lite jobbigt.

Det tog några år att komma över mobbingen helt, men nu har jag gjort det och det är jag verkligen glad för.
Det har gett mig massor med styrka…

Men jag förstod aldrig varför de mobbade mig.

Och det kan givetvis vara en strategi även - att vägra se, att man är mobbad. Jag menar nu inte att just du, Pappsing, skulle ha valt den strategin, men jag själv ser den som en möjlig utväg. Mobbing kan försiggå på mångahanda sätt, behöver inte enbart ta sig uttryck i handgripligt våld eller öppen pennalism.

Nej, kanske den dolda mobbingen kan vara nog så satanisk. Vi aspergare har ju särskilt svårt för att förstå innebörden i folks beteenden. Vi tror alla om gott, i det allra längsta. Många av oss lever kanske hela vårt liv i aningslös förtröstan på mänskligheten, när vi i själva verket ses på, på ett (negativt) sätt, och (bak-)talas om utan att vi ens kanske har en medveten aning om det.

Japp, jag har fortfarande svårt att läsa av när folk tycker om mig eller inte…
Flera gånger har jag haft bekanta, som jag blivit glad av att träffa på stan, gått fram och sagt hej till dem.
Sedan har jag märkt att de pratar skit om mig, de vill verkligen prata med mig.

Nu var detta för några år sedan, som detta hände senast, men just det här med att inse att folk kan vara falska, är något jag har svårt för.
Ska man gå runt och tro illa om folk?
….eller vara misstänksam?
Nope, jag tar det hellre den hårda vägen, slår mig hårt och går vidare.

Jag är sådan person, som inte lägger sådant på minnet.
Utan skrapar det av mig…..jag gör inget med flit, det bara rinner av mig.

Jag har flera gånger träffat på folk på stan, som jag glatt hälsat på…
När jag sedan fått deras lite onda blick…..så kommer jag på..
"Just de, de tycker inte om mig"

Men mobbingen var lite svårare att bortse från….då det sällan enbart var hårda ord och så…utan med handlingar…

Tja, även fast det där handgripliga kan kännas mera rakt…

Japp, det har du rätt i

Gör ont i mig att läsa att vissa av er blivit mobbade:( har själv ingen erfarenhet av detta, men fyy så hemskt"gaaah"

Jag har tyvärr inte orkat läsa mer än första inlägget, alltså själva frågeställningen (ja ni vet hur det kan vara). Men jag vill poängtera att orsaken till mobbingen ALDRIG är den mobbade eller något hos den. Orsaken till all mobbing ligger hos själva mobbaren. Att man har glasögon eller pratar annorlunda eller vad det än kan vara är bara ursäkter för mobbaren att mobba.

Sen kan man ju diskutera vidare vad det är som gör att mobbaren blivit en mobbare.

Men som svar på din fråga: Jag skyllde alltid på mig själv, att jag inte dög, att jag var fel på alla sätt och vis, misslyckad, inte lika bra som de andra. Och jag har en tendens att fortfarande skuldbelägga mig själv, trots att jag egentligen vet att det inte är så.

#26 skrivet av CajsaBajsa

Jag lade med skulden på mig själv….beroende på att jag redan kände mig udda, när jag gick på dagis, så trodde jag ju att det var mig, det var fel på.

Men i alla fall..jag har redans skrivit om mobbingen och ska inte älta det igen.

Istället ska jag skriva om det här med att även idag, kan jag känna mig lite skyldig…om man säger så.
Om jag tex är på stan, skojar till det lite med en bekant….sedan blir det inte som jag väntat mig.
Då skyller jag lätt på mig själv…

Som igår, jag såg en bekant, som satt och pratade med en kompis.
Jag smög upp bakom dem, och skrämde dem.
Nu i efterhand ser jag inget roligt i det…
Men då fick jag för mig att hon skulle uppskatta det.
Det gjorde hon inte….
Inte alla personer som gick på stan runt om heller.
De tittade konstigt på mig och det förstår jag nu i efterhand.

Men det är sådana saker som lätt kan gå fel för mig, då skyller jag på mig själv.
För jag vet om att jag borde tygla mina impulser och inte göra sådant.
Men…ja, det händer då och då, i alla fall

När jag blev mobbad under grundskolan förstod jag aldrig varför. Många gånger grät jag när jag kom hem för att jag inte förstod varför mobbarna beteede sig så illa, hur man kunde vara så elak mot någon annan.

På mellanstadiet sa min lärare att jag fick skylla mig själv för att jag var ensam eftersom jag inte ville vara med de andra barnen. Men jag hade ju inte valt att vara ensam…

Jag kände mig annorlunda som barn, var kraftig och hade en annan klädstil. Jag resonerade på ett annat sätt än mina jämnåriga klasskamrater och vara inte intresserad av samma typ av lekar och aktiviteter. Så den anledning jag kan se till mobbingen idagsläget var för att jag var avvikande i utseendet och beteendet.

Jag har aldrig blivit mobbad. Verkar vara ganska ovanligt att inte ha blivit det när man har NPF-diagnos, särskilt Aspergers.

Förstod verkligen inte där och då varför, men jag gjorde allt jag kunde för att försöka åtgärda mig själv så jag skulle duga. Räckte givetvis aldrig.

"Bara" mobbad i mellan o högstadiet, lågstadiet gick bra men då var det ju mer enkla och fysiska lekar vilket passade mig toppen. Gymnasiet hade jag komplett ruttnat och tog mig inte igenom så. Tufft hemma + skolan blev tvärstopp till slut.

Däremot har jag alltid varit släktens svarta får som alltid fått veta det.

Jag var inte mobbad. ( De var nog ingen som vågade att ge sig på mig ;)) Men jag kunde därimot ställa mig framför en grupp o försvara mågon som blev mobbad.

Den är  som en instinkt att försvara den som är svagare för mig.

Jag kommer fortfarande precis ihåg hur det var den där dagen när jag insåg att jag var mobbad, att de var taskiga mot mig specifikt (trodde bara att de var allmänt bråkiga innan eftersom mina kompisar alltid slöt upp mot dom). På rasten gick jag och min bästa kompis till skolsyster och berättade. Hon kontaktade skolans antimobbinggrupp och vi hade aldrig mer problem med de killarna.

När jag ser tillbaka på grundskolan så här i efterhand (det var i sjuan) kan jag reflektera över fler saker som hänt och konstatera att jag var mobbad från mellanstadiet, även om jag bara upplevde det en dag.

Jag tror också att jag förstår hur det gick till att de gav sig på mig. Om man är osäker i sig själv blir det lätt att man spelar tuff, för att folk omkring en ska ge bekräftelse att man finns och betyder något. I brist på respekt från sig själv får man nöja sig med respekt från andra. Det skapar förstås ett oerhört tryck, inbillade eller verkliga förväntningar på att man hela tiden måste hävda sig. Ställs man då inför någon som är helt oemottaglig för de sociala kanalerna och därmed oförmögen att ge den bekräftelse man så desperat behöver är det nog väätt hänt att man svarar med att trycka hårdare och i fortsatt brist på respons, eller om personen svarar med att vika undan, i stället trycka ner personen för att på så sätt få sin bekräftelse-kick. Och som med alla kickar ökar behovet med tiden.

Det kan också hända en "vanlig" människa (måste inte ha så dåligt självförtroende) att de, när de ställs inför någon de inte förstår, oavsett om det handlar om olika kulturer eller en oförmåga att tala det sociala språket, blir osäkra och reagerar agressivt för att dölja sin osäkerhet, främst för sig själva.

Allt detta sker förstås omedvetet och är rena spekulationer från min sida då jag bara varit på den mottagande sidan av mobbning, men det kan vara värt att tänka på att den mesta mobbning inte sker av elakhet utan osäkerhet och att mobbaren själv oftast mår dåligt. Det gör inte öknamnen mildare, men det kanske kan göra den själsliga skadan mindre om man vet vad som ligger bakom.

#32 Väldigt väl uttryckt det där av dig, Caf_Roy, och säkert väldigt sant.