Jag arbetar heltid och har inte problem med detta. Jag arbetar själv i ett lager (returen) och har oftast samma uppgifter. Jag är mycket nogrannare än alla andra. För många spelar inte någon roll att vilken påse man använder el. hur man viker men för mig är det. Mina kolegor märker det jätte tydligt att jag gör nogran mitt arbete. ibland stör det mig att minnet bara försvinner alltså jag kommer inte ihåg att vad jag gjorde för 2 minuter sedan eller vad skulle jag göra? Ibland ger jag löften som t.ex tömma soporna men det har jag redan glömt bort. Jag är inter hyperaktiv fast ändå måste jag vara aktiv hela tiden och det ska inte vara samma uppgift hela dagen.

När jag får mina uppgifter så tar man en åt gången och när jag klar så får jag nästa uppgift.

För mig är det bra att jag arbetar heltid eftersom jag gör allting sakta och kan inte göra fortare. Halv tid är bara en uppvärmnig för mig ;).

Men ändå har jag helt normala arbetsdagar och jag får stöd från Arbetsförmedlingen.

Jag har mer starka och svaga sidor men det är svårt att komma på något mer.

Tack för svar!

Vad är det för stöd du får från arbetsförmedlingen?

Jag kommer inte ihåg vad det kallas men det är ingen handläggare. Det är allafal sån som hjälper mig att hitta jobb och ser till att jag trivs. Första gången när jag kom till jobbet så följde hon med till jobbet och jobbade med mig i några dagar.

Nu gör hon bara snabb besök då och då.

Kan det vara en "SIUS"? Konsulent eller handläggare…kommer inte ihåg vad det kallas… Kommer heller inte ihåg vad förkortningen står för nu… Jag har precis fått en sådan kontakt på arbetsförmedlingen, och hoppas det kan hjälpa mig.

Ja dom är jättebra

Sius-konsulent tror jag det heter. Speciellt u[nånting]- och introduktionsstöd tror jag.

En sån har jag också haft, jättebra! Men tyvärr får man inte ha det när man är i fas 3, såvida man inte har någon diagnos eller så, vilket jag inte har ännu.

Vad bra att ni fått så bra hjälp 

#6 ja det var nånting sånt =).

Den enda hjälp jag fått är medicinering som jag provat. Har gått igenom alla preparat för min ADD men inget har fungerat; det har bara stjälpt mig genom att ge mig extrem ångest och rejäla sömnproblem. Då är jag hellre ofokuserad under dagen för att sitta med ångest deluxe och att somna stående är mer problematiskt.

Jag försöker att själv skapa mina rutiner. Det är jobbigt men vad ska man göra..

#8 Men ush :(

Men hur går det att jobba då?

Jag har aldrig haft något jobb, efter att jag fick min diagnos.
Har inte provat att söka jobb, på den vanliga arbetsmarkaden.
Jag ska vara inom LSS, anser dem…..
Men grejen är att jag har så många talanger, mycket att ge, hjärna och intelllekt, så jag finner mig inte att sitta och plocka kulor på ett bord hela dagarna.
Visst, nu är det inte vad de gör, många inom LSS, gör vanliga jobb, bara det att de får inte samma lön för det.

Det tycker jag med är fel….ska man göra ett jobb, ska man få vettig lön för det med.
Visst, en del jobbar för att komma ut i det sociala, men…..näe, det känns liksom inte rätt.
Fast å andra sidan…näe, det känns bara inte rätt.

Jag hade gärna jobbat, OM det fanns ett jobb som passade mig.
Jag älskar att skriva, vet om att jag är bra på det med.
Men om man inte har de rätta kontakterna, måste man ha pluggat till journalist för att få en chans att kunna jobba inom den branschen.
Men, det vore verkligen roligt att tjäna pengar på min talang.

Visst, jag har skrivit ett antal böcker, får in lite pengar på dem, men det är ju inget jag kan leva på.

Kanske ses som OT, men ändå…:P

#10 Spännande, Pappsing! Vilka böcker är det som du har skrivit? Jag blir så nyfiken!

Nu är det bara två av de böcker jag har skrivit som finns på statsbiblioteket, som man säger…de två har OCR nummer.
De andra har jag gett ut via Vulkan.

Men är har du en länk till de, som har OCR-nummer.
http://cdon.se/b%C3%B6cker/cederholm%2c_christian/

#10 Inte alls OT :)

Det är sorgligt att det ska vara sådär :(

#13 skrivet av CajsaBajsa

Japp, det kan man tycka…
Nu är det ju ingen idé att vara arg eller ledsen över att det ser ut som det gör.
Det blir ju inte bättre pga det.

Sedan är detta väldigt vanligt, hela Sverige är ju fullt av personer, som får gå på LSS, bara för att de har något funktionshinder eller handikapp.
Även om de har en massa talanger, som de är bra på.

Samhället skulle kunna placera dem på ett jobb, där de verkligen skulle göra nytta och få en bra lön.

Men så ser tyvärr inte samhället ut idag.
Om man inte passar in i någon mall, så är man inget värd.
Låter hemskt, men det är så det är.

Det är då man skapar sig ett eget värde…jag har gjort det.
Men jag vet om att det är väldigt många som inte klarar det, utan mår väldigt dålig under lång tid av sitt liv.

#12 Tack för info! Har nu beställt den ena av böckerna (2009). Ska bli spännande att läsa!

#15 skrivet av Varulv

Wow, det där ser jag som en riktig ära.

Om du är intresserad, kan du även se när jag och min fru var med i TV4, för några år sedan.
Klicka in dig på den här länken

Ja, trevligt! Har sett programmet nu, och tyckte det var jättebra den speciella approach som du och din goa fru gav bokstavsdiagnoserna - nämligen en mänsklig och gemytlig! Det behövs verkligen som kontrast till alla vettvillingar och kallblodiga våldsverkare bland oss, som ges alldeles för stort utrymme i media!

Tackar för dina komplimanger!!
Nu var det väl ca 7 år sedan det här programmet sändes, men det var riktigt roligt att vara med i TV.
jag trodde aldrig att de skulle köpa mitt mail, som jag skickade dem.
Men det gjorde dem och ringde en fredag och frågade om vi kunde åka upp dagen efter.
Så, det gör vi….
Får allt betalt, resan, hotellet,…ja, allt :P

#9> Joo det är lite sugigt, men det funkar väl. De som jag jobbar mest med har jag berättat att jag behöver rutiner, men inte att jag har diagnos.

Folk har inte riktigt överseende med att man är en person med "special needs" men det är bara att kämpa på och försöka ignorera sådana okänsliga typer.

#14 Jo jag tycker det är sorgligt för jag läser in mitt liv i det  Jag tog studenten för sju år sedan, sen dess har jag försökt ta mig in i arbetslivet. Jag har sökt jobb, testat på praktiker, gått kurser, arbetstränat och alltihop har gått åt skogen. Inte för att jag fått dåliga resultat, utan för att jag mått så dåligt av det, får ångest av allt och klarar inte av att gå tillbaka. Så jag fick nåt "lättare", en sysselsättning, men inte ens det klarar jag, och nu säger de att om jag inte klarar det måste jag sjukskriva mig. Men jag är ju inte ens sjuk. Jag har, precis som du skriver om dig, talanger och färdigheter men får aldrig användning av dem eftersom jag inte klarar av en arbetsplats. Jag undrar om jag kommer få gå på soc resten av livet.

Jag håller verkligen verkligen med dig om det där om att göra ett jobb utan att få betalt. På ett ställe sydde jag avancerade lapptäcken och vävde mattor och (nu säger jag inte detta för att skryta!) de var väldigt omtyckta och de kallade dem konstverk, men vad fick jag för det? Ingenting, jo den ena fick jag köpa. På ett annat ställe slog jag bort havstulpaner ifrån golfbollar så att en snubbe kunde sälja dem, och vad fick jag för det? Krossade havstulpaner i ansiktet och på kläderna… (Hoppas jag inte låter bitter. Jag bara tycker det känns så fel).

#19 Vad bra att de förstår i alla fall! 

#20 skrivet av CajsaBajsa

Jag förstår din frustration…och du låter inte det minsta bitter, när du skriver hur du känner.
Sedan, om du skulle vara bitter..så gör det inget.
Man är ju inte bitter hela tiden, bara för att man är bitter över en sak i livet.
Men jag förstår dig mycket väl….jag vill ju inte ha daglig verksamhet, pga att då får jag göra ett jobb, som jag annars skulle fått en fet lön för.

Sedan är jag nu i den sitsen, att om jag gör minsta sak, föreläser eller något…så kommer försäkringskassan, komma och säga att jag kan jobba.
När jag vet om att jag inte kan det….
Det finns inget jobb som jag skulle klara av att vara på varje dag, då jag tröttnar snabbt och behöver stimulans.
Sedan går min sjukdom i vågor med…..så kallade skov.
Kan må rätt så bra i flera månader, sedan kommer det ett skov, då jag har svårt att gå med mer….
Då klarar jag ju inte av att ha ett jobb, där det förväntas att man ska vara, mer eller mindre hela tiden.
Nope, det är verkligen synd att samhället ser ut som det gör.

Verkar ju inte direkt som om det blir någon vändning på det heller.
För vi är personer som folk missar…vi hamnar mellan stolarna och kläms åt där.
Ingen ser oss och försöker vi skrika och göra oss hörda, så säger de bara att "ja, men det finns ju daglig verksamhet".
För de förstår inte hur vi har det….

#21 Nej så är det verkligen  Ingen annan än de som är i samma båt skriker, men de som sitter i samma båt kan ju inte hjälpa. De som verkligen kan hjälpa ser inte, antingen för att de håller handen för ögonen, eller för att någon annan gör det åt dem.

Och så är det ju den där attityden om att vi ska vara glada och tacksamma för att vi får vara i sysselsättning, man får ju något att göra och kommer ut och träffar folk och så får man erfarenhet. Men ja… det argumentet har sina poänger och brister.

Ush att det ska vara sådär att du inte får göra något alls, för om du kan göra lite då kan du göra mycket. Min man är i liknande sits. Han har en kronisk sjukdom (ME) som gör att han inte kan jobba, men han har testat på lite praktiker och arbetsträning. Där var han tills energin tog slut och han blev ett vrak, men han fick ju goda resultat när han väl var där. Så de anser att han kan jobba. Det är helt sjukt. Där kan man snacka om att ha trillat mellan stolarna, AF säger "vi har tömt ut våra resurser" och skickar över honom till FK som säger att han kan jobba och skickar över honom till AF. Samtidigt som alla läkare säger att han inte kan jobba. (Jag spårade nog ut lite OT…)

Nu är det i alla fall bara två dagar kvar tills jag får påbörja ADD-utredning, förhoppningsvis kommer jag få mer hjälp med en diagnos 

Veckan efter jag fick min ADD diagnos kom jag in på Del-Ta liknande samhall fast med montering…här har jag varit i två år och det har gått jättebra..innan diagnosen fungerade knappt jobb eller praktik…min diagnos och tiden på Del-Ta har gjort underverk men mig och jag har klarat av så mycket så nu har min sius fixat in mig på en golfklubbs restaurang..en månad praktik och sedan en anställning via klubben arbetsförmedlingen går in med ett bidrag…i dag har jag gjort min andra dag och är helt slut och jag är rädd om jag inte skulle klara det men chefen vet hur jag måste ha det och är väldigt förstående men komma från ett tryggt Del-Ta till detta känns obehagligt men min arbetsförmedlare sa att jag har vuxit så mycket att det vore bra att komma ut och testa något annat och Del-Ta finns alltid kvar…ibland kan jag bli lite arg att man inte fick jobb hjälp innan diagnosen men bättre sent än aldrig:)