Mja vet itne, kan ju iof bli en hel del sådär som ditt exempel, men jag tror inte jag är ansiktsblind, eller? :P

Min pappa är det deffinitivt och det har blivit rätt pinsamma situationer ibland.

Jag satt och diskuterade Game of Thrones med några killar i förra veckan när de började prata om "lönnmördaren som byter ansikte". Jag hade sett det senaste avsnittet bara dagen innan men förstod inte vad dom pratade om. Jag hade inte sett någon som bytt ansikte!

De berättade vem det var och när det hände, så när jag kom hem kollade jag på det avsnittet igen. Snubben och tjejen står och pratar, kameran zoomar in på hans ansikte, han vänder sig för att gå, tjejen säger någonting, han vänder sig tillbaka, tjejen flämtar till när hon ser hans ansikte (fortfarande inzoomat), han säger något halvkryptiskt och går.

När jag visste att han skulle byta ansikte så såg jag ju att det såg annorlunda ut (det var inga jättesmå förändringar), men det var bara för att jag visste om det. En hel scen som kretsar runt att han byter ansikte och jag missade det fullständigt…

Jag är inte ansiktsblind men jag har märkt att jag inte tittar så mycket på hur folk ser ut i ansiktet som hur de ser ut i håret och kläderna. Det kan ibland bli komplikationer när någon drastiskt ändrar frisyr eller stil. T.ex. så var jag på en kurs en gång och en av deltagarna hade jättestort afrohår. Jag la undermedvetet in honom i min människodatabas som "han med det stora afrohåret". Nästa kurstillfälle kom en kille med nån form av näsduk på huvudet fram till mig och började prata. Jag undrade för mig själv vem det var och det var inte förrän senare som jag förstod att det var han med afrohåret. Han hade inte klippt sig, det vara bara det att håret kunde bli jätteplatt när han knöt en näsduk sådär.

Åh, jag har ofta svårt att hålla reda på vem som är vem i filmer, speciellt män för de har ofta liknande frisyrer och kläder. I Oceans Twelve (tror jag) kunde jag aldrig hålla reda på vem som var vem av Brad Pitt och Matt Deamon, eller var det Leonardo diCaprio? De ser likadana ut för mig, fast jag ser skillnad på dem när de är i samma scen.

Jag tror i alla fall inte jag är ansiktsblind… jag är väl bara lite ansiktssynskadad :P Och så finns det så mycket annat att se och tänka på än näsor, kinder och munnar och sånt.

Jag kommer ihåg folk på kroppsspråk, uttryck och rörelsemönster mer än på utseende. Matt Bomer tog det flera avsnitt av White Collar innan jag kände igen honom från Chuck, han hade så pass olika personligheter i sina karaktärer.

Som tur är så har jag absolut inga problem med detta.. I min ADHD utredning var d många sådana test å där låg + i kanten"pust" måste vara skitjobbigt juueh "l"

Mmm… Jag kan ha långa konversationer med folk jag känner igen men inte kan placera som vet allt om mig. Jag har lärt mig att ställa allmänna frågor som låter personliga, så den jag pratar med brukar inte misstänka något. Blir lite jobbigt dock när jag lovar att hälsa familjen och inte har en susning om vem jag ska hälsa från…

Försår d fyyy d kan bli litta pinsamt , fast äh man får ta sig som man är:))

Pinsamt blir det när den andra personen inser att den tog fel och vi faktiskt aldrig träffats.

Missupfattade dig såg jag efteråt.. Ja jobbigt läge..

Jag arbetar i en liten grupp separerad från huvudkontoret. Mina närmaste kollegor känner jag igen men firmafesterna är alltid en pina. Jag vet inte alltid vem jag talar med och då har jag trots allt arbetat på samma arbetsplats i över 10år ! Att behöva (vilket säkert kommer att hända inom kort) arbeta på huvudkontoret är för mig en stor fasa!

Om jag på stan träffar någon som jag arbetar med varje dag men ej i arbetskläder så 9 fall av 10 känner jag inte igen personen.

När jag skulle hämta mina barn på dagis då de var mindre var det svårt att se dem bland alla andra. Tur nog har de inte blonda och blåögda men det fanns några andra barn med liknande hårfärg och ögonfärg.  Det var inte så att jag gick hem med fel barn men automatiskt kopplade man in ett läge var man går liksom lngsamt fram och använder sig av uteslutningsmetoden. Numera tänker jag inte alltid på att jag gör det men jag märker att det tar mycket av min energi att träffa människor.

Häromdagen sträckte jag artigt fram min hand för att hälsa på en granne som kom förbi. Visserligen hade jag bara träffat henne 2 gånger tidigare men det blev endå pinsamt…

Filmer har jag svårt att följa med i om peronerna liknar varandra i vissa drag.

Det är lika dant med lokalsinnet. Trots att jag ofta är på mina barns skola (ganska stor skola) så går jag ofta vilse i korridorenra.
Att träffa föräldrarna till de andra barnen är en fasa. Jag vet inte om det är en lärare eller förälder jag pratar med.

När jag var ung bodde jag i utomlands i ett år. Många där tyckte jag var väldigt snobbig som aldrig hälsade på folk.
Nu i efterhand är jag FB vänner med en del av dem ihopp om att en dag veta vem de är. Jag försöker lista ut det genom deras inlägg.

Det här är ett av mina största problem som slukar så mycket av min energi.
Många pinsamma situationer har uppstått men jag har en tendens att stryka dem ur minnet så jag har ingen värsting att berätta om. Jag har blivit väldigt duktig på att charmera ur mig ur pinsamma situationer.

Ibland måste jag säga att allt detta har sina fördelar

Då jag lärt mig att gallra bort allt jobbigt och pinsamheter gör jag det även med kollegor. Jag liksom börjar om på nytt hela tiden och bär inte med mig gammalt skräp.
Ibland hjälper jag kända personer men då jag inte känner igen dem behandlar jag dem med mitt vanliga naturliga och artiga jag. Jag tror att detta uppskattas.

På tal om mitt tidigare inlägg om jag inte visste om jag skulle få bli utredd eller inte och när jag tog upp detta med läkaren så bortförklarades det med. Jamen vi är ju alla lite okoncentrerade ibland och glömmer bort människor vi träffat… Jmen vi går väl alla fel när vi är lite stressade… etc Det var så frustrerande att höra för jag tror verkligen inte att jag är "alla".

Ska tillägga att senast idag på jobbet hade jag en kvinna som skrek till mig på ett mycket upprört vis:  "Kommer du inte ihåg mig!" (hon var rasande) . Jag ursäktade mig med att svara att jag träffar så många människor så jag känner dessvärre inte igen henne… Jag kom på i efterhand vem det var när jag gick närmare in på "problemet". Jag var glad över att jag inte då visste det för min attityd hade varit på en mer "irriterande" nivå om jag gjort det!

#11

"när jag tog upp detta med läkaren så bortförklarades det med. Jamen vi är ju alla lite okoncentrerade ibland och glömmer bort människor vi träffat… Jmen vi går väl alla fel när vi är lite stressade… etc Det var så frustrerande att höra för jag tror verkligen inte att jag är 'alla'."

Bra att du påpekar just detta, alpabo. För det är min erfarenhet likaså, att när man försöker berätta för folk om ansiktsblindhet, så går det inte in riktigt. Ingen förstår vad det innebär.

Av just den anledningen så har vi i en annan tråd här förut diskuterat om man inte skulle bilda en förening för ansiktsblinda. Som medlem skulle man då ha en nål (ett "klubbmärke") som man kunde hänvisa till (peka på) i vissa situationer. För dem som bleve intresserade och ville veta mer, skulle man kunna hänvisa till föreningens hemsida.

#13 Vad kul det skulle bli på alla möten, ingen vet vem någon är 

Obligatoriska namnbrickor med en kort beskrivning om vem man är. Typ som:

Malin

liteAS hästar tårtor

Jag tycker vi ska operera in personers namn i deras panna, så det liksom lyser…så man ser det direkt när man träffar en person.
Sedan kan det även stå lite mer info om personen.

Jaaa….deras humör ska med synas direkt…
Någon humörs-indikator, som läser av personens humör, sedan visar den det i pannan.
Så  man ser direkt om man ska le och säga hej, till personen.
Eller bara gå förbi den..

Men då gäller det att ingen har lång lugg, för då måste man gå fram och säga "Ursäkta, kan du dra undan din lugg lite, så jag kan se vilket humör du har just nu?" :P

Läsa kroppsspråk har jag inga problem med, men jag kan bara inbilla mig hur jobbigt det skulle vara om jag inte vuxit upp med hästar och lärt mig.

Vänta lite nu…..hur kan hästar ha lärt dig kroppspråk?
Går du efter samma kroppspråk som hästar har, när det gäller människor?

Jepp! De är bara mycket tydligare och ärligare. Det handlar ju i grunden om kroppshållning, vart man riktar blicken, spänningar och hastigheten i rörelser. Man kan ju också läsa av andra bättre när man lärt sig kontrollera sitt eget språk.

Men, hur vet du att du är bra på att läsa av folk?
Du tolkar ju människor efter dina "mallar", som du har skapat.
Men det kanske inte alls så som folk är…

Det viktigaste är ju hur du tolkar dem….och vad som får dig må bra, men jag blev lite nyfiken.

För att jag har ärliga kompisar som säger att de inte längre märker att jag har socialt handikapp. Och folk jag känner lite lösare har sagt att jag är bättre än många på den sociala biten när jag berättar.

Jag lärde mig läsa kroppsspråk av hästarna, jag lärde mig vad det innebär att man ska göra av ärliga vänner och familj.

När jag hamnar i nya sällskap eller sammanhang brukar jag hålla mig i bakgrunden ett tag och iaktta hur de andra interagerar och anpassa mina mallar efter vad som är rätt i den gruppen.

I högstadiet hade vi också en dag med friends-övningar där en hel del handlade om kroppsspråk. En skulle gå iväg i ett annat rum och resten skulle ställa sig i en ring och se avvisande ut utom två, som skulle se vänliga ut. Den som var utanför skulle ställa sig i ringen och gå ut mellan de "snälla". De flesta tog några minuter på sig och gick fel, jag gick ut på en gång. De anklagade mig för att ha tjuvlyssnat vid dörren…

Aha, då förstår jag.
Tack!

Haha! Det där känner jag verkligen igen! Jag vet inte hur många ggr jag har hälsat på mer eller mindre kända personer på stan - i tron om att de varit en gammal bekant från förr. Jag kan helt enkelt inte placera dem och, för att inte verka otrevlig, hälsar jag glatt som att det vore det mest naturliga i världen.

Det är heller inte jag själv som inser min bunder - utan oftast den jag är i sällskap med. 

#23 Ja det är lite intressant detdär. Själv är jag funtad så, att jag har förmågan att lära in ansikten som jag ser tillräckligt många gånger (fast det finns dock vissa undantag). Och när de väl är inlärda, så sitter de som fastetsade.

Men det som jag nu finner en smula intressant är det, att trots att nunan kan vara fastetsad, så finns tydligen ingen koppling i hjärnan till vem nunan tillhör!

#24 Precis! Finner också detta en smula underligt… Jag skulle gärna se någon vetenskaplig förklaring till det hela.

#25 Exakt!

I mitt huvud ringer benämningen på en neural process som lyder:

"mönsteridentifikation och återerinring av redan inlärt".

Det tycks vara den processen som är igång, och funkar för oss ansiktsblinda med. Således: antingen är ett ansikte ("mönster") bekant, eller också är det inte det. Mönsteridentifikationen tar för min del tid (behöver se "mönstret" dvs. ansiktet ett antal upprepade gånger med förfluten tid emellan gångerna). Men därefter, när jag skådar mönstret (dvs. ansiktet), då kopplas processen "återerinring av redan inlärt" in, och då vet hjärnan att det just är fråga om en återerinring och inte en nyidentifikation.

Men att koppla ihop ett visst mönster (dvs. ansikte) med andra begrepp (såsom en viss person) tillhör kanske en annan neural process? Och kanske är det i den processen som vårt tillkortakommande sitter?

Till er som är ansiktsblinda: Kan ni tycka att någon är snygg/ful i ansiktet? Jag antar att ni ser ansikterna likadant som alla andra, bara det att ni inte kommer ihåg dem till nästa gång. Eller?

#27 Hm, en väldigt bra fråga. Jag kan nog ha svårt för att avgöra om jag tycker att någon är snygg/ful i just ansiktet och brukar därför mer se till helheten när jag bedömer någons utseende. Efter att ha betraktat någons ansikte ett tag, börjar jag dock kunna göra sådana bedömningar… Jag föredrar dock rätt udda och karismatiska utseenden - min nuvarande pojkvän har t ex en väldigt signifikant näsa som man antingen hatar eller älskar - och jag tror mkt väl att det kan ha med detta att göra. Jag gillar inte "platta" ansikten, för jag noterar dem knappt.

Så hände det idag igen. Skolfest och i klassrummet fanns där en man som jag visste att jag känner från någon annanstans än som min dotters klasskompis pappa.  Jag vet att det är någon i vår nära bekanstskapskrets. dvs träffats på utflykter, fest. hemma hos oss mm men omöjligt att veta vem det är.

Til svar om fula eller vackra ansikten så SER jag ansikten men kan helt enkelt inte alltid koppla ihop dem med en viss person / händelse. Jag kan därför tycka att folk är mer eller mindre vackra. De har inte ett utsuddat ansikt men det är mer att kopplingen mellan ett ansikte och en person inte finns. Sedan har jag ju ett dåligt minne så jag minns inte folk och ibland händelser vilket inte gör det lättare.

#27 En intressant fråga…!

Men absolut. Personligen har jag ett estetiskt sinnelag; känsla för vacker eller ful form. Vackra anletsdrag hos en persons ansikte ser jag (och uppskattar) definitivt.

Därtill har man ju en helt individuell smak också, som gör att man prefererar vissa ansikten framför andra.

Dessutom råkar jag vara man (heterosexuellt lagd) vilket gör att jag prefererar just kvinnoansikten också på särskilda vis. Här kan det nog vara mer eller mindre instinktiva bedömningar som gör sig gällande - inte i lika hög grad nu för tiden som när man var ung. Men dock fortfarande ganska så påtagligt.

Till detta bör läggas att modet förändras, vilket man påverkas av; samt att ens egna preferenser ändras med ålder och andra omständigheter.

Men en viktig sak, som jag tror för min del har att göra med ansiktsblindheten, det är att vissa ansikten liksom inte "talar" till mig, de framstår som karaktärslösa, intetsägande. Allt medan andra ansikten utstrålar uttryck och talar till mig direkt. Vad som nu ger detta i detalj, det har jag ännu inte analyserat färdigt hos mig själv.