Hm… bara en tanke. Är den personen en kvinna/tjej och du en man/kille?

jo.

Att kunna ta emot hjälp kan vara känsligt när man inte är van. och personen var ju inte van att ha vänner.

Personen knner sig säkert överkörd, kanske till och med lite kränkt och en första naturlig reaktion är då att försvara sig och snäsa av… Man vill ju inte visa sig svag som behöver hjälp.

Tro inte att det är ditt fel, du gör helt rätt, personen kommer sinom tid att lära sig att ta emot tips och råd om hjälp är naturligt och inget farligt.

Personen känner dig/er inte ännu och tilliten och tryggheten finns ännu inte.

Ge det tid och respekt, men sluta inte ge tips, så småningom kommer personen att mjukna och förstå att du menar inget illa; att det är så kompisar gör.

Lycka till!

Fast hon har alltså varit med i flera månader, och har fått hjälp med massor av saker osv, andra grejer, men ändå.. Hon säger att hon litar på mig osv och har öppnat sig mycket i övrigt, berättat mycket och vi har pratat om allt typ..

Hon har alltså sagt åt mig att hon blir irriterad när JAG ger förslag. Och ja jag går ju inte omkring och försöker ge tips om hur man gör småsaker, det här är ju liksom stora grejer som är viktiga. Och om man inte vill lösa problemen varför pratar man om dom?

Och hur mycket skit ska jag måsta ta bara för att hon är så? Jag orkar ju inte. Det handlar ju om saker HON tar upp, börjar prata om liksom.. Som sagt, vad ska jag göra annars? ignorera? gulla? Kommer inte hända.. Men jag orkar inte..

Hmm, en tjej… Hon behöver säkert bara prata av sig och det räcker med att du hummar och lysnnar…

Säg att du inte tänker ge henne tips och råd om hon inte bokstavligt ber om det. Men att du finns för henne och lyssnar.. Hur skulle det kännas?

Det är ju liksom ett problem som blir värre och värre om man inte gör nåt åt det.

Tänk att du har en person med tex spelberoende, som bara spelar till sig mer och mer skulder, tillslut kommer förlora allt. Vet att den är spelberoende, pratar med dig om att den är spelberoende… Men inte verkar ha nån lösning.

Du vet om det där stället 2km bort som är gjort för spelberoende, vem man ska prata med för att få hjälp gratis och hur man tar sig dit.

Är man verkligen en vän då om man sitter brevid och tittar på när personen sakta men säkert förlorar allt, när man kanske sitter på lösningen.

Alla problemen är inte lika allvarliga som det där exemplet, men några är verkligen problem som kan förstöra allt. Men i vilket fall så nä, jag kan inte bara sitta och titta på. Jag kan lyssna om det är en sån situation, jag är bra på det och gör det i situationer där det är allt som krävs. En dålig dag eller whatever, jag lyssnar osv. Allt går inte lösa, allt behöver inte lösas. Men när nån har ett problem som går att lösa, och den mår dåligt av det, så nä jag kan inte vara tyst.

Nej, det är man inte, men tyvärr så måste en person vilja förändrig själv innan hjälp och råd kan tas emot.

Kanske man borde möta problemem från en annan vinkel. För och nackdelar med problemen, lirka, hur känner hon? Är hon rädd, vilsen, det kan vara en enledning.

mjo fast svårt när hon tar all energi ur mig genom att bete sig så dåligt istället då.. jag orkar ju inte.

Ursäkta om en novis blandar sig i samtalet; vill bara komma med en impuls till ett klarare tänkande i frågan (om det kan vara möjligt…).

Säg, att du vore (för att greppa ett exempel ur luften) snickare.

Så kommer där en av dina goda vänner till dig en dag och anförtror dig ett pooblem. Vederbörande säger:

"Jag har en byrå som kärvar hemma. En av lådorna går omöjligen att få opp. Vet uppriktigt sagt inte hur jag ska förfara… På lördag kommer det släktingar hem, och i just den lådan ligger släktfoton, som jag tänkt visa dem…"

Du tänker, att du har att välja mellan tre svarsalternativ:

• tycka synd om
• ge goda råd
• ignorera

För dig själv framstår det mittre alternativet som rimligast allrahelst du anser dig kunna ge ett relevant råd ett, som ger en lösning på problemet.

Således ger du det goda rådet, att ta lite paraffin och "smörja" kanterna på lådan - fast först måste hon ju givetvis kunna få opp lådan, men det fixar hon säkert med lite våld…

Döm om din förvåning, när hon inte visade sig nöjd med dessa dina goda råd…

Därför har jag ett fjärde alternativ att föreslå:

"Kära du; jag är ju snickare, och kan sånt där. Kan vi inte bestämma en tid så kommer jag mer än gärna hem till dig och försöker fixa lådan…?!"

Skulle inte förvåna mig, om hon blev glad över just det alternativet! om du kom med det som förslag…

ja alltså, inte dumt tänkt vill jag börja med att säga.. men just i det här läget så är det inget JAG personligen kan hjälpa till med.

Annars är det i övrigt så att jag flera gånger hjälpt till med sådana saker, kommit hem och fixat osv. Massor med saker. Mer än någon annan skulle jag nog tro och med saker som hon inte vågat be någon annan, som kunde vart pinsamt och jobbigt osv.. Har jag bara ställt upp med utan frågor och bara fixat liksom. Det var så vi började bli vänner faktiskt.

Och jag är sån, jag ställer upp och hjälper mina vänner och andra också, för jag tycker det är så man gör. Inte för att jag måste utan för att jag vill, tycker det är rätt.

Men om det varit något sådant som jag kunde fixat åt henne då hade jag gjort det. Det här är tyvärr mer än jag klarar av.

det känns bara som att när hon gör fel så skyller hon på att hon har ADHD. och jag menar inte att den inte gör så hon har "problem" osv… utan att hon liksom skyller på den jämt.

vissa saker kan man ju inte påverka, och tycker hon e bra som hon är när det gäller det mesta. men även om man inte förstår vissa saker eller hinner tänka på det ibland, så måste man väl tillslut inse vissa saker? och man får ju inte bete sig hur som helst ändå? Eller?

kanske bara jag som e dum i huvet.. mår skit i vilket fall

det är alltså en tjej som typ snackat med mig om att hon alltid får klara sig själv när jag just har hjälpt henne med 100 saker som hon inte klarat själv. ÄR det ok?

#11 Nej, det är aldrig okej att använda sin diagnos som ett slagträ för att kunna bete sig hur som helst. Det är ändå HON som i slutändan är ansvarig för sina tankar och handlingar, inte hennes ADHD.

Att ha en NPF diagnos kan jämföras med att vara blind och lära sig att fungera i en värld gjord för seende. Den blinde kan aldrig lära sig att se, men däremot så kan han/hon lära sig att klara av sin vardag trots sitt handikapp: genom att använda sina andra sinnen.

Man kan aldrig "träna bort" sin ADHD, men man kan göra sitt bästa för att lära sig hantera symptomen och därmed fungera ändå.

Jag tycker att du ska vara ärlig och prata med din kompis om hur du känner. Du ska absolut inte behöva må dåligt av hennes beteende mot dig, det är inte rätt mot dig själv. Om hon blir arg och slår ifrån sig, så kom ihåg att det är hon som har problem, inte du. Som någon redan påpekade, man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

tack.

för nä det är som du säger man kan inte få det att försvinna, jag har lyckats lära mig hantera det väldigt bra men jag har ändå stunder då jag är helt skitförbannad över nån småsak. men jag säger ändå förlåt sen eller fixar det jag ställt till med. och jag vet om det och är ärlig med det för andra. tar ansvar för det liksom. och gör mitt bästa för att undvika dom situationerna.

men när jag säger att jag mår som jag gör av det så säger hon att det är jobbigt när alla säger hur fel hon gör hela tiden. det blir liksom "synd" om henne ändå..

Knaprig: Ibland berättar man om sina problem för att man vill fundera över dem. Verbalisera dem, tror jag man kan säga.

Då är det inte säkert att man vill ha RÅD egentligen, utan att man vill prata om det och sedan fundera själv på vad man tycker egentligen.

Även i andra fall, så kan det faktiskt vara bra att inte alltid ge råd och lösningar till andra människor.

Det som är bäst för dig kanske inte passar den andra personen?

Jag tror det är risk också för att du uppfattas som att "du vet bäst" och att man känner sig förminskad, som ett barn, när någon eller några hela tiden säger vad de tycker att man ska göra.

Personen kanske också känner av din frustration och irritation över dennes problem, och då blir det inte heller en bättre situation av detta.

Tyvärr är det så, att det inte alltid hjälper en person om man ger den en färdig lösning.

Det mesta i livet måste vi få komma fram till själva - som vuxna. När vi har känt och tänkt så kommer vi att se lösningen.

Oavsett om tio personer har sagt något till mig många gånger så kanske jag inte är redo att förstå det förräns jag kommer på det själv.

Det låter konstigt, men det är ofta så, oavsett diagnos eller inte.

Förstår att det är jobbigt och frustrerande, men just nu låter det lite som om din kompis, inte är vän med sig själv.
Detta går ut över dig…

Det bästa du kan göra, är att lyssna på hennes gnäll, sedan kan du fråga henne snällt "Vet du om att du gnäller mycket?"

Du kan även fråga henne, vad hon vill ha för stöd från dig.

Mer än så kan du tyvärr inte göra.
Jobbigt, men så är det..

Jag ställde en fråga och sen gick jag och la mig 

Det kanske är dags att jag förklarar mig. (Jag har inte läst de andra svaren).

Generelt sätt så är män och kvinnor väldigt olika i hur vi kommunicerar. Män vill hitta lösningar, kvinnor vill bara prata av sig. Oftast när en kvinna pratar om sina problem vill hon bara prata av sig, hon vill att någon lyssnar, för det blir som ett stöd för henne, bara att någon lyssnar. Att lyssna betyder i kvinnospråk att man bryr sig. Män däremot tror ofta att kvinnor vill ha lösningar på sina problem, varför skulle de annars dela med sig av problemen? I mansspråk betyder det att man bryr sig när man försöker komma fram till lösningar på någon annans problem. Men det kan bli fel, kvinnan tolkar det ofta som kritik, att han säger att hon inte gör eller gjort rätt.

Detta är komplicerat och både män och kvinnor måste jobba på att förstå varandra och sig själva.

Jag tror alltså att din vän bara vill prata av sig, och du behöver bara finnas där och lyssna (och visa att du lyssnar).

jo alltså jag förstår det med att lyssna och sånt, jag går liksom inte omkring och tjatar om det själv eller försöker hitta lösningar på allt möjligt. Men det är ett återkommande problem hon har, som hon tar upp om och om igen, som dessutom är ett PROBLEM, inte liksom att man har jobbiga kunder på jobbet eller andra smågrejer utan nåt som blir värre och värre.

Det försvinner inte om man inte gör nåt åt det, hon mår dåligt av det, kommer fortsätta må dåligt av det och ja, det går kanske lösa…

Hon har ju massa andra problem som jag bara lyssnar om, eller inte säger nåt om och som sagt hon VET att jag ställer upp om det är nåt.

Och jo klart man kan vilja fundera själv och lösa problem själv, så är jag också. Tycker det är jättejobbigt ta emot hjälp, men jag blir ju inte sur när någon erbjuder det.

Kan nämna att hon tex har problem med kronofogden, det har jag bara lyssnat på och första gången hon tog upp det frågade jag lite grejer men eftersom hon inte ville så lät jag det va. Har fortsatt så, trots det är en småstor grej ändå.

men ja jag vet inte, kanske bäst bara hålla käften jämt ändå.

#17 skrivet av CajsaBajsa

*skrattar*
Nu förstår jag min fru bättre…jag vet inte hur många gånger, som jag försökt hitta lösningar på det som berättat…och det har blivit fel..*skrattar*

tack!!

Vad jobbigt :(

Men har du tagit upp detta med henne? Typ "jag försöker hjälpa dig och säga bra saker men det känns som att du blir arg på mig då och det känns jobbigt" (på ett lugnt och städat, inte irriterat, sätt).

Nej nej, det är inte det minsta jobbigt.
Det har inte skett på länge och vi har aldrig bråkat om det.
Men det var en sådan grej, som jag förstod fullt ur, först nu när du skrev det du skrev.
Min fru förklarade detta för mig med, men jag trodde att det gällde min fru bara…att det var en personlig grej, men nu fattar jag att det är kvinnor i allmänhet som är sådana. :P

#21 Oj! Det jag skrev var riktigat till #18. Ditt inlägg smög sig in imellan.

jo har väl sagt det lugnt, sen när det blir samma problem igen lite mer irriterat och nu gick jag hem sen ringde hon då blev jag typ arg i telefonen för att hon inte ens fatta varför jag inte vill va där.

Varför ska jag umgås med henne om hon blir arg så fort jag säger nåt? liksom jag mår skit för det.

hon är väldigt pratsam av sig och avbryter andra osv, det är ju ganska otrevligt ibland men har ju med ADHD att göra, vad jag vet iaf. Det är lugnt, jag accepterar det. Sen har hon svårt att koncentrera sig på vad man säger om hon tex håller på med mobilen samtidigt. Det har vi snackat om så när vi ska prata, iaf mer seriöst, så åker mobilerna bort.

Men just när det gäller det här, jag fungerar inte så att jag kan vara tyst och titta bort om allvarliga saker när det gäller sånna jag bryr mig om, eller ens andra heller egentligen.. Men jag orkar inte må dåligt för att jag bryr mig. eller vara nån jag inte är.

Så kanske är det så då, att du, Knaprig, mår dåligt av att hon anförtror sig till dig. Således borde du säga det till henne på ett rakt sätt.

TS, en "normal" vänskapsrelation handlar om att ge och att ta; en vän som bara tar och aldrig ger tillbaka blir som en emotionell vampyr som suger kraften ur en tills man inte orkar längre.

Känns tråkigt att säga det, men det verkar som om den här tjejen är den typen. Hon förväntar sig att alla ska lyssna och vara där för att stödja henne när hon vill "ventilera" om sina problem, men det går absolut inte att förvänta sig det samma av henne, i fall DU skulle behöva hjälp och stöd. Hon vill inte ta ansvar för sina egna handlingar, och verkar inte ens vilja jobba på sin problematik.

Försök prata med henne om hur du upplever er relation. Skulle hon bli arg och börja beskylla dig för en massa saker… ja, då är det nog rätt hopplöst för dig att nå fram till henne.

Det är rätt tydligt att den här relationen dränerar dig känslomässigt, så jag tycker du borde ta dig en funderare om den är värd att upprätthållas. Bryt med henne helt, eller sätt upp tydliga gränser för vad som är okej, för du ska inte behöva må som du gör nu.

#23 skrivet av Knaprig

Alltså, oavsett diagnos eller inte, mår man dåligt av att umgås med en person och hen alltid är arg och grinig på en - då ska man nog fundera över att låta bli att umgås med personen…

Det märks att du blir trött och påverkad av henne. Håller med om andra som har sagt: sätt gränser eller ta en paus.

Ligger en hel del i det föregående två talare har sagt. Tyvärr finns det en del människor som utnyttjar snälla och "uppställande" människor. De ser dessa på ett tidigt stadium; ser möjligheterna, och är inte sena med att vilja exploatera dem…

Det kan också vara så enkelt att ni inte passar så bra som vänner.

Oavsett ADHD eller inte.

Är hon arg och grinig med alla hon umgås med?

Jag var det iofs som yngre. Alltid vansinnigt frustrerad. Inget funkade och ingen fattade. Inte jag heller.

pEr

hon säger att hon vill veta när hon gör något "dumt" men verkar inte göra nåt åt det efteråt. Svårt säga till när det inte kommer fram heller, eller hon tar åt sig för mycket och sen skjuter bort det för det blir för jobbigt. men ja, i övrigt så gillar jag henne ju och ALLT är ju inte dåligt. Det som blir så svårt.

Hon är inte lika "jobbig" mot alla, kanske för att vi umgås mest, eller av nån annan anledning. Men hon är väl liknande mot alla, bara mest mot mig typ.

Det känns lite som du säger #28 att det är så hon känner och tänker, för många gånger så säger hon ju emot sig själv, alltså säger först en sak sen en annan. Det är ju väldigt svårt att veta då.

Hon, tror jag iaf, är inte ute efter att utnyttja, hon är snäll. Det blir bara fel i dom här situationerna. Synd bara dom är så många.

Ska fundera ordentligt på det här…

Ni kanske har växt ifrån varandra, kanske dags att gå varsitt håll i livet…
Det är ju inget som säger att ni blir väldigt bra vänner, i framtiden.
Men det låter som om du behöver en paus just nu…
Din kompis kanske uppskattar dig mer…om ni tar en paus.