Jag t.ex thar så himmla svårt att förstå hur andra människor klarar av rutiner och vanor. Jag saknar nämligen helt den förmågan och fattar inte hur det fungerar. Är jättefashinerad av hur folk gör saker "automatiskt" utan att det kräver en massa tankekraft, t.ex kommer ihåg att borsta tänderna varje dag utan att bli påminda, vaknar vid samma tid varje dag, får med sig mobilen när de går hemmifrån och motionerar regelbundet. De liksom bara "gör det" utan att de behöver bli påminda, ställa alarm eller skriva kom-ihåg-lappar. Det verkar räcka med att upprepa beteendet ett visst antal gånger så är det "inprogramerat" i huvudet. Tycker det är jättekonstigt. Nästan lite otäckt övernaturligt sådär.

Haller med dig dar! Jag har minst 5 paminnelser pa mobilen/dag (till och med om att hanga tvatten och ga och lagga mig om jag maste upp dagen efter).

Och att de haller langa diskussioner utan att tappa bort sig bland alla ord! Eller hela forelasningar utan tappa traden!

Var så kul att läsa din text, känner igen mig så enormt

Har faktiskt tänk på detta, att är det bara jag som måste tänka på att komma ihåg att borsta håret, sminka mig, borsta tänder etc etc

Verkar ju som om alla utan NPF gör det med automatik

Och så tänkte jag på inlägget vi hade om ålder, att vi känner oss yngre än var vi är

Men är det inte så att dom andra har blivit några trista tråkiga sterotyper som är betydligt gråare och äldre än vad dom är till sin ålder

Jag är glad att jag känner mig ungdomlig fast jag är fyllda 40.

På personalmötet sist så pratades det om budget etc etc, alla andra verkade vara så intresserade av detta hur det går för vår kommun ( är kommunanställd). Men jag och min väninna som också har ADHD kan inte förstå vad andra människor finner för intressant i detta.

Men är det så man ska vara när man är vuxen, så ha jag fasen mig ingen lust att bli vuxen i den värld vi lever efter dom förutbestämda normer som är satta

Är du också sådan casiopeia att du lägger hundra procent på att tex motionera i början och sedan glömmer du av det. Eller med andra saker också? Sådan är jag

Jag gillar ditt sätt musiken, du har kommit långt med dina problem.

Verkar vara en väldigt planerande människa, en sådan som jag också skulle behöva bli. För visst är det svårt att komma ihåg att hänga upp tvätten om man tex har tvättat under natten etc.

Prata är något som jag är stark på och som idag. Var på begravning och begravningsentreprenören sa att man fick säga något om man ville om den avlidne ( min svärfar). Allt var tyst. Men rent spontant så säger jag vad han betydde för oss, och det är skönt att få den positiva responsen efteråt av alla. Att jag vågar

Det är en styrka hos många av oss, att vi vågar. Och det är vuxet och starkt.

Kram

#2 Hänga upp tvätten ja! Jag tycker liksom att när jag är färdig med tvättandet är jag "klar"- då sätter jag mig och gör något annat. Inte sällan hittar man mögelstinkande påsar med fuktig tvätt ett par veckor senare . Ställa mobilen för sånt var en smart grej, det ska jag försöka komma ihåg.

#3 Jo, visst! Särskilt när det kommer till att motionera, äta nyttigt och så. Går från 100% motivation till 0% på fem minuter. FÖRSTÅR inte hur folk lyckas framhärda med månadslånga bantningskurer, helt obegripligt. jag glömmer ju bort vad-det-nu-var-jag-bestämde-mig-för-att-göra fortare än en häst skenar :-)

Är förövrigt likadan med kreativa roiliga projekt som jag hittar på. Häromdagen satte jag igång och började måla tavlor. var helt hyper av skaparengergi och inspiration och fick för mig att jag skulle göra värsta serien med tavlor på ett visst motiv, köpte färg, dukar, lånade böcker på bibblan med inspiration etc. Satt uppe halva natten och målade frenetiskt. Dagen därpå var jag totalt ointresserad av den där jäkla halvfärdiga tavlan och satte igång med att virka istället. Gör så hela tiden

Tänker ofta på dom där gamla konstnärerna som kunde hålla på i flera år med en och samma bild. Michelangelo och hans enorma takmålning i sixtinska kapellet etc. Hur f*n bar dom sig åt???

Eller för den delen alla "vanliga" typer som sitter år efter år på samma arbetsplats och gör samma enformiga arbetsuppgifter. Hur kan dom INTE bli galna? Jag hade löpt amok.

Måste ju vara något sjukt i att vara så motiverad och fokuserad. Kan inte vara sunt

Ja det är ju dom som är onormala eller hur :))) och inte vi

Hur sjutton orkar folk vara så sociala!? Möten, träffar, fester, umgås hit och dit, släkt och vänner, familj och alla alla alla som ska ha sin beskärda del… Blä!

Någon gång i bland, några ggr/år eller sådär räcker.

#4 Jag känner igen det med motivationen att ena dagen kan jag vara jättemotiverad och starta upp något men jag tröttnar jättefort.Jag behöver verkligen peppning och stöttning för att behålla motivationen.

Sedan kan jag tycka att "normala" människor är så tråkiga med att inte våga göra saker flytta t ex. Det kan ju ta jättelång tid för vissa att bestämma saker jag bestämmer mig på 5 minuter.

Jag kan också bjuda  hem folk sen när det är dags så ångrar jag mig ibland eftersom man vill ju ha det fint och så.Annars tycker jag det är kul att umgås med vänner.

Jag har hittat rätt man för mig verkligen han är lite mer försiktig och håller tillbaka mig lite.Men vi är ganska lika ibland.

Min man är verkligen lik din asnees. Tror aldrig att vi hade kunnat vara tillsammans sedan 1988!! annars

Ja "normala " människor måste tänka över allt så mycket. Som tex att byta jobb etc. Jag skulle aldrig tveka om jag hade ett tråkigt jobb att byta. Har jobbat på flera olika arbetsplatser också.

Har idag ett toppjobb, kanske inte bästa betalningen men ett underbart jobb och det är det viktigaste för mig. Ska till Mallis i sommar och jobba en vecka.

Jag gillar att umgås med folk. Däremot så gillar jag bara likasinnade människor att umgås med. Men vem gör inte det

Skulle ha svårt att umgås i längden med "tråkiga" människor, skulle försöka och försöka ändra på  dom så dom blir lite mer spontana och impulsiva

Det här med att intuitivt komma på att fråga hur andra mår… frågar någon mig så svarar jag glatt men har oftast inte en tanke på att fråga samma sak tillbaka. Det kommer liksom inte naturligt överhuvudtaget. Visst tusan förstår jag att jag borde intresera mig och så men det dyker inte upp i huvudet när man står där.

#9 ha ha, så gör jag med. Glömmer alltid bort att bolla tillbaka frågor, eller säga sånna där självklara standard-grejer :-)

#10 Kan det vara därför jag har så svårt att behålla kompisar månntro=)

#9 gud va skönt o höra flera såna. Jag har skämts så många ggr när jag insett hur ointresserad o dålig på socialnormer jag måste verka va. Jag har tränat in detta o då känns det ju om möjligt ännu falskare, att man säjer det som en replik liksom.

Jobbade med en person ett tag som retade sig nåt fruktansvärt på mig. Det va då jag började förstå hur "alla andra" var, hur man förväntades vara som vuxen. Då va jag ju 25 år haha, fy fan va dåligt självförtroende jag fick av att jobba med henne, hon tryckte ner mig totalt.

Detta va ett intressant ämne du tar upp casiopeia. För hur mkt sånt här, tror man ju ÄR normalt, efter att ha levt med oupptäckt diagnos hela livet, jag har ju trott att alla var som jag o hade det likadant liksom. Nu börjar man ju inse mer o mer grejer, som inte andra har likadant. Jag trodde ju länge typ att alla andra hade lika svårt o komma håg saker, men bara kämpade hårdare än jag eftersom dom sällan glömde. Eller nåt sånt.

Ja! Folk i allmänhet är jättekonstiga!

Jag kommer nog aldrig förstå mig på folk… Inte mig själv heller, för den delen. Men jag börjar få mer och mer grepp om mig själv med tiden.

Jag tycker att folk är underliga i flera avseenden. En sak är att mga kan leva hela liv utan att någonsin ifrågasätta sig själva, sin omgivning och samhället. Sina egna och omgivningens värderingar. Varför något anses normalt när något annat anses konstigt. Vem som avgör. Om man utgår ifrån individen själv blir svaret alltid detsamma - "det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal".

Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal…

Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal…

Och sådana där "livskriser" förresten, vad är det? 30-årskris? 50-årskris? Jag har kris varje dag. Det va' ni som blev som jag inte jag som blev som er. *överdriven falsksång*

Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal!

En sak som jag absolut inte förstår, är hur man kan klara av att sköta ett 9 till 5-jobb, barn och hem, läsa en skönlitterär bok i månaden, ha en välfungerande kärleksrelation, ha en hobby, äta och motionera regelbundet, följa sin favoritserie på TV, gå till tandläkaren/banken/whatever OCH pensionsspara. UTAN att gå in i väggen på kuppen.

Om jag skall göra EN av de sakerna, upptar det 100% av min tid. Ser jag på en tv-serie, tittar jag på alla avsnitt efter varandra och glömmer bort att sköta min dagliga hygien, äta, sova och gå till läkaren. Skall jag gå till läkaren, måste jag verkligen lägga ALLT mitt fokus på att komma dit i tid, så när jag går därifrån är jag så utmattad att jag inte orkar göra en vettig syssla resten av dagen. Och skall jag jobba på speciella tider varje dag kommer det att vara hållbart i ungefär fyra dagar. Sedan måste jag sjukskriva mig under två dagar för att hinna äta, sova, duscha och betala räkningarna.

Är det här ADHD? Eller är det Aspergers? Jag har inte riktigt greppat det än. (Jag fick ingen Asperger-diagnos, bara -drag.)

#14 Håller med dig. Jag förstår inte heller hur en del kan fixa allt det där utan att krascha. Har ingen aning om det beror på AS eller ADHD eller kanske både och men svårt är det i varje fall

Det mest fascinerande är nog den här förmågan att göra tråkiga saker. Att dom liksom bara bestämmer sig och sen gör dom det färdigt hela vägen!

Jag menar… wow. Hur gör man? För det första komma igång och för det andra, hålla ut tills det är färdigt.

Ja det fattar jag inte heller

När det finns så mycket roligt att göra och så ska mer än hälften av livet gå åt till tråkiga saker

Men det värsta är att min dotter som är 14 har mer diciplin på att göra tråkiga saker än vad jag har, gissa om jag känner mig som ett ufo då

Jag älskar när det händer saker och ting, när vi ska göra roliga saker

Tänk vad tråkigt det skulle vara att behöva planera allt, att inte kunna göra något impulsivt

Då skulle jag nog mentalt dö tror jag

Skulle inte ni det med??

En sak som jag aldrig har förstått mig på, är sådana som är som min pojkvän och klarar av att föra en diskussion samtidigt som TV:n och stereon är på. För mig är det helt uteslutet.

#16 Ja det tycker jag också är väldigt fascinerande! Frågade min pappa om det. Han beställde nämligen ett lass med sten här i höstas till trädgården som han hade tänkt att kanta rabatterna med. Det blev lite mer än han tänkt sig och som följd stod han i flera veckor, gamla man, och slet i trädgården med stora tunga stenar varje dag tills det var klart.

Frågade hur han bar sig åt, om han inte kände liiite motstånd mot att dra på sig arbetsbyxorna och gå ut och slita med alla dom där stenarna- för särskilt roligt var det ju inte. "Nej," var svaret, "Jag bara bestämmer mig och så gör jag det!". Jag bara skakade på huvudet, för mig är det där jättemärkligt.

Jag har minst 5 paminnelser pa mobilen/dag (till och med om att hanga tvatten och ga och lagga mig om jag maste upp dagen efter).

Och att de haller langa diskussioner utan att tappa bort sig bland alla ord! Eller hela forelasningar utan tappa traden!

Precis som jag… Och jag håller med och känner igen i många ovanstående inlägg.. För mig är det helt obegripligt när folk ständigt måste umgås och det ska va fester och allt möjligt då o då. Jag vill inte gå för jag kan inte riktigt förstå meningen med att sitta där bland en massa människor, kända el okända, o kallprata. Skönare att vara hemma själv.

Och det där med om man frågar vad en sak betyder t ex, börjar nån "mässa" i 5-10 minuter är det kört (2 min brukar räcka innan jag är nån annanstans eller har tappat bort mig i vad de försöker förklara)

En sak som jag inte heller förstår…Jag tycker barn är härliga och så, men jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan orka med att ha barn skrik, stoj, stök, planering, stress (både fysiskt o psykiskt)….men jag beundrar dom som klarar det

#18 Är precis likadan, min sambo måste stänga av tv helt om jag ska kunna koncentrera mig fullt ut om han ska berätta något. Det räcker inte att bara stänga av ljudet för då blir jag ändå distraherad av tv-flimret!

Kan inte heller föra en konversation om någon står bredvid och pratar.

ja du angående barn jag vet inte riktigt hur man får ihop det men på något vis så går det märkligt nog

min räddning är öronproppar och lyssna på musik i hörlurar när jag absolut inte står ut eller behöver en paus

Vågade aldrig skaffa barn medans tid var, vilket känns som ett misslyckande. Eller som en del av ett större misslyckande: jag ville ju bli en av dom vanliga normala människorna och vara en del av det sammanhanget. Istället har det varit år av slit att försöka få livet att hålla ihop och den där undran hur andra bara kunde. Livet som levande fågelholk. Och förmågan att stå ut med många intryck samtidigt verkar bara bli sämre.

Jag har tidigare fått diagnosen "kronisk serotoninbrist" och har ätit olika SSRI-preparat, för tillfället Sertralin och Mirtazapin. I torsdags fick jag diagnosen vuxen-ADD men trots en grundlig utredning, som pågick i sammanlagt 2 dagar, är jag skeptisk. Jag känner mig mer utbränd och allmänt uppgiven, energilös och less på livet och alla dess bekymmer och den gnagande sorgen över hur det blev. Jag håller dessutom på med en snarkutredning. Men senast på torsdag ska jag bestämma om jag vill äta Concerta.

Jag har läst om alla biverkningar och gruvar mig för hur min dåliga sexlust och förmåga, min magkatarr, och min dåliga förmåga att hantera allt från kaffe och sötsaker till alkohol ska påverkas om jag tackar ja till "att vakna", som läkaren uttryckte det.

Något jag reagerade på nyligen, var just det här med att fråga tillbaka hur den andra hade det, efter att personen frågat hur jag har det.

Detta är en person, som jag inte känner så väl, har inga direkta band till personen….känner väl lite att jag har ingen större lust att ens skapa band med personen, men men…
Hon frågade hur jag hade det.
Jag svarar "Bra"

Sedan går det några minuter och jag kom på..
"Just det, kanske ska fråga hur hon har det med"

Kanske ska tillägga att detta var på wordfeud..
Vore rätt skoj annars, om vi stod tysta i fem minuter…eller så…sedan kom jag på att fråga hur hon hade det :P

#24 Fast så gör jag jämt. Alltså glömmer att fråga sånt när jag träffar folk. Konstant. Sen kommer jag på det i efterhand.

Rolig tråd! :-) Det är intressant för mig som ADHD-hustru att se hur många som fungerar precis som min man. Ja, tänk om detta vore normen, det tål att tänkas på. Måste fundera lite på det idag. Antagligen skulle jag ha ordentliga problem då..!

….ändå sträver folk efter att vara så "normala", som möjligt…:P

Jag faschineras över människor som har det städat och fint i sina hem. Inga diskberg, inget kaos, ingen tvätt som ligger överallt och dräller, inga bortglömda koppar och fat lite här och var.

Lika faschinerad varje gång hur någon kan ha det så städat och sådan ordning.

Faschineras även utav hur man dag ut och dag in kan sitta på lunchrasten med samma människor och prata om samma saker var dag i flera år. Allt detta utfylnads prat som vi lika gärna kan vara utan.

#14 fiction, nu är det ju ett mycket gammalt inlägg, men så gott har jag inte skrattat på länge  det är så jag i ett nötskal 

#28 skrivet av zatanica

Jag tror mer det är att väldigt många personer, vill ha det fint, när de får besök.
För det är ju, när du är på besök som du ser det här fina.

Personligen så mår jag inte bra av att ha diskberg, klädberg med mer…
Min fru brukar skoja med mig…..för jag har visst en förmåga att glömma kläder lite här och var…inget jag tänkt på själv, men jag försöker hålla ordning.

Jag har inget klädberg på golvet, men jag har det i min garderob.
Allting är inslängt, sedan plockar jag det jag behöver, dag för dag. :P

Vill ju oxå ha ordning och reda, bara det att det tar sådan energi. Måste verkligen tänka på att läga smutstvätten på rätt ställe, ta med koppen till diskmaskinen osv.

Det sker lixom inte naturligt för mig som det verkar göra för de "normala" människorna.

Brukar få höra att det är väll inte så svårt att hålla ordning, att det inte är svårt att ställa var sak på sin platts.

Men oj oj, det är svårt. För ska jag gå ner med te muggen kanske den hamnar i hallen för jag ska ju bara på toa först.

För att inte tala om tvätt, tvättas gör det i sista astund när allt är skitigt, sedan ska man komma ihåg när tvätten är klar, hur gör folk. Tvätten ska hängas eller torktumlas. Har hänt många gånger att tvätten legat i maskinen i flera dagar så man får tvätta igen.

Torktummlaren brukar bli urplockad när man har använt allt där i.

Eller så kanske kanske man plockar ur den efter en vecka eller så. Men då blir den rena tvätten stående i tvättkoregen i stället i flera veckor elelr tills man använt allt. Tvättkorgen kan i sin tur bli kvar i badrummet och flyttas runt, eller i hallen, eller hallen uppe eller rent av i sovrummet.

Hur sjutton gör "vanligt" folk när de tvättar undrar jag.

Så finns ju en hel del man funderar över hur "vanligt" folk gör, de verkar ha så mycket som går på ren rutin utan att de tänker. Själv får jag tydligen tänka på allt, villket gör att man blir helt slut.

Jag har inte läst igenom tråden (hur skulle min dampiga hjärna klara av det?).

Men jag undrar hur vanligt folk kan upprätthålla konversationer, jag kan inte alls med den där tekniken där man ska ställa frågor och svara och bolla runt. Det fungerar inte alls.

Sedan undrar jag hur man orkar lyssna på en människa som berättar något i längre än 2 minuter innan man försvinner in i sin egna värld.

Och jag undrar hur de kan ta instruktioner, t ex få förklarat för sig var något är och sedan hämta det? Hur går det till?!

Åhh så många gåtor… :P

JA du MissNathalie jag förstår verkligen inte heller hur man kan ta instruktioner. Man har tur om man kommer ihåg något. Räcker med ett ord blir det fler bara försvinner det.

Exempelvis om någon skulle säga kan du gå ner i källaren och hämta den blå korgen i rummet rakt fram, den står till vänster om den stora blå tunnan. Då kanske det enda jag kommer ihåg är att jag ska ner i källaren och hämta något blått. Sen då, då står man där med en amssa ???? över huvudet.

Vi är så underbara!!!

zatanica, hahaha! Min mor har gått bananas på mig flera gånger under tonåren när jag inte kommit tillbaka med det hon hämtat eftersom jag måste fråga igen var det var någonstans!

Jag undrar förövrigt hur de vanliga kan ha vänner. Jag önskar så mycket att jag kunde ha det men jag kan helt enkelt inte hålla intresset uppe och göra vad som krävs för att skaffa eller behålla sådana. :/

Förövrigt måste jag säga att jag älskar er redan efter mitt andra besök någonsin på den här sidan. Känns skönt att det finns likasinnade intressanta människor. <3

Intressant tråd dethär. Min spontana tanke är, att ni ADHD:are förmodligen inte skulle klara er så bra i det militära, i en krigssituation?

Allt medan vi aspergare kanske generellt sett kan vara mera lämpade för denna typ av verksamhet…

Vi aspergare är ju lite "fyrkantiga" samtidigt "linjära" av oss. Vi gillar dessutom i regel ordergivning: både att ta och att ge order. Vi önskar klara besked, och vi vill gärna att saker ska fungera.

Allt medan ni ADHD:are hellre vill leva ostörda från andra människors inblandning. Får ni en order, så går den helt enkelt inte in…

Varulv, jag skulle utan tvekan vara död inom 10 minuter! haha

Ha ha!  Fast om du tydde dig till mig, så skulle jag försöka försvara dig så gott jag kunde…!

Har ni varit med om att folk skrattar (fnissar) åt er, när ni pratar? Som på jobbet, där kan jag berätta saker, eller fråga om något… och plötsligt är detta roligt?? Jag känner att jag är FÖR ärlig och kan säga saker som kanske inte passar..

Jag känner att man kan bli lite barnslig på ett jobbigt sätt… Jobbar som lärling elektriker. Så miljön är ibland  väldigt "grabbig" men men det är ok, om man kan vara seriös oxå.

Men just detta att folk skrattar åt en om jag tex vill fråga om vilken höjd en B-dosa ska sitta på.. Jag krånglar ofta till frågor.. säger för mkt och de frågar mig vad jag pratar om.. Sen talar jag ganska tyst, tycker andra…inte jag;)

Det här med att fråga hur den andra mår känner jag igen;)  Min fru kan fråga mig hur det var på jobbet…jag säger bra. Så blir det tyst en stund.. (just d jag borde fråga hur det varit hemma) Hon vet ju om detta.

Känner mig Så annolunda just nu, på jobbet, hemma….

Efter sommaren kommer ADHD utredningen komma…. vill ha den nu.. vill veta vad det är för fel på mig..(fel och fel)

Har en änsålänge solig dag!!!

Just det här med att hålla intresset uppe för andra personer…*skrattar*
Shit, jag får verkligen anstränga mig för att komma ihåg att fråga mina kompisar, om hur deras liv är..
Jag har en del nära kompisar, det är vad jag orkar med.
Det finns ju ingen så intressant som jag…*skrattar*

Jag har flera kompisar, som jag inte umgås med, utan träffar på stan, säger hej lite, lite småprat, kanske tar en fika, snackar lite.
Sedan kan det gå några dagar innan vi ses igen.
Dagar eller veckor…

Men det passar mig utmärkt.

Jag har en vän som passar mig alldeles utmärkt, han tillhör nog inte den där vanliga skaran människor. Vi brukar höra av oss till varandra kanske en gång i månaden eller gärna mer sällan och bara när vi behöver utbyta tjänster med varandra. t ex så har han bil och Körkort, vilket jag då alltså inte har. Han brukar fråga om jag vill med och storhandla eftersom han vet att jag inte kan det i utbyte mot sällskap eftersom han inte vill handla själv.

Och däremellan dessa tillfällen så hörs vi aldrig av, inte ens för att höra hur den andra mår.

Grejen är den att jag faktiskt bryr mig om han mår och vad han gör men jag kan bara inte komma mig för att höra av mig :S

Varulv, du får påminna mig när det blir sämre tider så kommer jag direkt! :D

Väldigt intressant och lärorik läsning detta . Jag till hör ju då de "normala" (eller onormala blir det kanske i den här tråden??) men min son har ADHD. Jag tycker att jag är ganska påläst och förstår ganska mycket men det som finns på utbildningar och så är mer i ett utifrånperspektiv. Alltså att någon expert berättar om hur ADHD fungerar. Här får jag ju tjuvkika lite hur det kan se ut från insidan. För det ska erkännas, att även om jag förstår och vet, så kan jag ju bli galet frustrerad över hans sätt att vara så fullständigt ointresserad av allt som inte handlar om honom själv eller det han är intresserad av för just då. Det är hopplöst att ha ett vanligt samtal eftersom han inte är det minsta intresserad av min syn på saken så att säga . Och hur svårt kan det vara att tänka ut att han skulle ha borstat tänderna INNAN han gick upp till övervåningen och la sig? Och varför blev det då plötsligt mitt fel, jag hade ju faktiskt påminnt honom, typ 4 gånger… Och om han nu kommit ihåg att borsta tänderna så kan han en halv minut senare fråga "har jag borstat tänderna?". Det tog  ganska länge innan jag fattade att han faktiskt helt ärligt inte hade en aning om det.

Ni hjälper mig att se på saker och ting från rätt håll.

#43 Javisst, MissNathalie! - Ring mäj sän!

#45 skrivet av Varulv

Åååå, det är inte många som minns "Ring maj sän…." *skrattar*

#46 Nej det har du ju rätt i, Pappsing; och MissNathalie är säkert för ung för att känna till det.

- Det var väl i tv-serien om Roy och Roger, bröderna som hade en bensinmack med tillhörande bilverkstad…?

#47 skrivet av Varulv

Nej, jag har för mig att det är ännu äldre…
Men att det var något liknande…

Men, jag älskade Macken…..
"Roooooger" *skrattar*

Haha, jo jag är väl för ung med mina  22 år på nacken. Kanske jag ska sluta ha åldersnoja nu då. ;)

Jag vet inte om det har något med min eventuella ADHD eller vad nu jag har (genomgår utredning just nu) men jag kan inte förstår hur folk kan gå utan att slå i dörrkarmar, sparka i möbler och framförallt CYKLA UTAN ATT VINGLA SOM EN DÅRINNA! I värsta fall cyklar jag av vägen också… Vågar inte cykla längre av rädsla för att göra mig illa. -.-

#50 skrivet av MissNathalie

Jag brukar ta tag i lister och sådant.
Min fru brukar påpeka de fläckar som uppstår vid dörrar och sådant…
Så, jag är nog likadan…:P

När det gäller att cykla…så har jag inte märkt av att jag vinglar så mycket, men däremot har jag råkat ut för en del olyckor, men det ser jag som otur. :P

Hahaha, jag vågar inte ha något med fordon att göra. Kommer aldrig i hela mitt liv skaffa Körkort för jag vill inte råka ha ihjäl någon. :(