Oj ja det beror lit epå från gång till gång.

Många gånger är jag så inne i mig själv, dagrömmer eller fokuserad på det jag ska göra så märker inget runt ommig. Då flyttar jag inte på mig.

Andra dagar när medvetandet är högre kan jag flytta på mig för äldre människor och andra som jag tycker man ska göra det för. Barnvagnsfolk har jag något hatiskt mot så de flyttar jag inte mig för för det känns som de tror att de äger världen.

Men över lag är jag nog en sådan man inte flyttar på i första taget.

Men det är intressant när man tänker på det och gör experiment för att se vad personen man möter gör. Endel ser sura ut och aktar sig i sista stund. Andra går in i en. Även om det kan finnas massor med utrymme envisas visssa med att tycka att det är en självklarhet att man ska flytta på sig.

Jag fick ett tips på fritids när vi var inne i stan hela gruppen och eftersom vi var ungefär två äpplen höga allihopa så syntes vi knappt. Spänn blicken rakt fram på en punkt och gå rakt fram i ett hyffsat tempo utan att flytta blicken från punkten. Då var jag lite för liten för att det skulle kunna fungera men i vuxen ålder har det nästan alltid varit effektivt. Ingen vågar fortsätta rakt mot någon som stirrar långt bort=p Sen gäller det såklart att ändå vara med i vad som händer så man inte börjar meja ner folk.

Jag är en blandning får jag väl säga. Flyttar mig typ konstant när det går. Ska jag igenom en klunga eller förbi nån som blockerar vägen säger jag ursäkta och blir för det mesta förbisläppt. Blir jag inte förbisläppt då så ryter jag till med ett högt ursäkta, klämmer mig förbi idioten och dumförklarar. Om jag inte sitter på cykel - det händer då och då att folk faktiskt tittar rätt på mig men ignorerar och då får de skylla sig själva när de blir påcyklade

Ibland väjer jag vid möten ibland inte, beror helt på olika situationer.

Jag har inga större problem med att få folk att akta på sig, flyttar de sig inte då jag ber om det så tränger jag mig förbi om jag så ska behöva knuffa undan andra.

Cyklar jag och det är några framför som jag inte kan cykla förbi så använder jag ringklockan om det finns en, annars hojtar jag åt dem att hålla åt sidan.

Jag var tror jag ett par tre år yngre än du, när jag först uppmärksammade detta problem hos mig, som du nu beskriver så bra hos dig.

Därefter brottades jag från och till med hur jag skulle kunna komma till rätta med saken - fastän utan någon större framgång.

Minns särskilt när jag var tvungen att gå Drottninggatans i Stockholm gågate-del (bodde på Söder och hade frekventerat ärenden in till stan), hur irriterad jag ständigt var på allt folk, som inte flyttade på sig, utan som jag var tvungen att väja för…

Sent i livet knäckte jag "koden"! Och det i ett par steg:

Först måste man inse, att NT är ganska bra på detta "spel" - alla försöker samverka så gott det går till optimal smidighet. Vilket innebär att det inte är fråga om revirtänkande eller något sådant här inte. Nej, alla tar vederbörlig hänsyn till just dig!

Som nr 2 gäller det då förstås att få NT att inse ditt rörelsemönster. Och för den sakens skull måste du nödvändigtvis bete dig på ett bestämt sätt.

Detta sätt består i, att se målmedvetet framåt hela tiden - utom vid en viss kritisk tidpunkt nämligen på ett visst avstånd från den du möter. Då ska du liksom syna vederbörande med blicken - snabbt - för att sedan återgå till ditt framåtblickande.

Sedan är det viktigt, att du  i n t e  tittar på den mötande något mera - alltså avstår från att nyfiket återuppta granskandet på närmare håll. Gör du nämligen det, så distraherar du den mötande i tämligen hög grad. Vederbörande undrar då:

• om det är något fel på hen?
• om du vill något speciellt?
• om det är något fel på dig?

Lycka nu till, när/om du nu går ut och övar!

Tack för era tips, målinriktad alltså.

Jag verkar ofta vara en sån som inte märks i många sammanhang. Om jag står och tittar på någon som pratar så kan någon helt plötsligt komma och ställa sig mitt framför mig, alltså så pass nära att dens rygg nästan tar i mina bröst. Det händer förvånansvärt ofta och jag blir lika mförbannad varje gång, vågar dock inte säga något utan jag byter bara plats..
Det behöver inte vara i stora folksamlingen, utan det kan vara att vi står fem stycket personer i en grupp och pratar så att det finns en massa utrymme att stå på, ändå väljer folk att stå precis framför mig.

Jag tror det hör ihop med detta med att flytta på sig, att jag inte har tillräckligt hög närvaro att jag märks och tar upp plats.

Jag vill inte kalla det respektlöst, för dom tänker inte på att dom gör det har jag fått reda på de få gånger jag vågar fråga "Hur tänkte du nu?", då blir svaret "Jag såg inte att du stod där.".
Har nämligen inte sett någon göra så mot någon annan, utan det känns mest som att det händer mig.

Jag är alltid den som flyttar på mig. Tänker dock inte så mycket på det utan det sker automatiskt. :-(

Det beror helt på, ibland tänker jag inte på det alls när jag är inne i min egna lilla värld, men oftast så är det inte jag som flyttar på mig. Det brukar bero helt på hur den mötande personen gör. Om han/hon ler eller är vänlig till sättet så flyttar jag mer än gärna på mig. Men om han/hon bara går rakt mot mig ganska nonchalant så gör jag likadant, för då ser jag ingen anledning till att vara den "trevliga" så att säga.

Japp, det gör jag.
För jag tycker det är skoj att vara artig och så…
Jag brukar gå undan och göra en honnör….personen som går förbi, blir ofta rätt så glad.
Nu är det ju inte alltid jag gör så….men jag lämnar oft plats till andra.

Jag har, som jag sagt tidigare, lärt mig av hästarna hur jag ska se ut för att folk/hästar inte ska gå över mig. #2 beskriver det ganska bra. Räta på dig, var stolt och gå med en självklarhet rakt fram.

Sedan gäller det att se var alla andra är på väg, det syns ganska bra på deras blick. är du på kollisionskurs med någon, ta snabb ögonkontakt så att ni båda är med på att ni behöver väja, väj sedan åt olika håll (det blir lite roligt ibland när man försöker väja åt samma håll en tre-fyra gånger) och spana efter nästa "hinder".

Vad gäller möten mellan cyklar och gående finns det oftast en vit linje mellan cykelbana och trottoar, de respektive trafikslagen ska hålla sig på sin sida och med all rätt rytas åt om de inte gör det. Finner man sig tvungen att cykla på en trottoar ska fotgängarna inte behöva veta o0m att du finns, ta det lugnt och lämna alltid företräde. Blir det för trångt kliv av och bli fotgängare du med. På tex gågator med cykeltillstånd gäller ömsesidig respekt och planering, användande av ringklockan och mycket tackande och ödmjukhet.

För min del är det lite olika.

Är jag ute med hundarna och har dom intill mig och har flyttat mig åt sidan, så tänker jag inte flytta mig ut i gräset/till andra sidan för att någon annan är dum nog att inte flytta på sig. I värsta fall stannar jag och "råkar" behöva träna något med valpen, typ att folk ska kunna gå förbi. Då får dom minsann flytta på sina egna arslen!

Står jag med en grupp människor och någon ska förbi/igenom brukar jag alltid flytta på mig, för att underlätta andras framkomlighet eftersom att jag ändå står still.

Ska jag igenom/förbi en grupp kör jag målinriktad stil och tuffar på, den som står ivägen får väl en armbåge eller något. Synd för dom, eftersom att det finns ytterliggare 5 meter gångväg/torg/valfri yta att stå på på andra sidan deras lilla grupp.
Ja, den stilen kör jag även i mataffärer. När ska folk ge sjutton i att stå mitt i gången?

#11: Det undrar jag med! Speciellt när de har kundvagn, eller rent av två pers med kundvagnar ska stanna och prata… Hur i hellskotta tänker folk, tänker de alls?! O.o

Själv känner jag mig skitbesvärad om jag hamnar ivägen med kundvagn. Brukar således inte stanna ivägen som somliga andra (om det inte är nödvändigt för att plocka i någon vara i en trång gång då), men då och då tar jag sällskap med mamma. Vad mamma gör? Stannar precis var som helst och håller fast vagnjäveln. Hon börjar lära sig nu efter ett antal åthutningar men det har tagit sin tid att uppfostra tanten… :P

#12 Jag är likadan. Måste jag plocka något, så ställer jag vagnen så att den är så lite ivägen som möjligt. Och min mamma är även hon likadan, ställer både sig och vagnen hej vilt. Försöker med försiktigt viftande få henne att förstå, men slutar mer och mer med åthutningar. Ibland fungerar det, ibland inte.
Kanske ska börja med klickern på henne också, och inte bara på hundarna?

#13: Kör på klicker! Fick det förslaget själv igår för att lära farsgubben använda blinkers när han kör. Vem vet, det kanske funkar

#14 Tror bannemig att jag ska testa det nästa gång vi är och storhandlar. Så fort hon drar vagnen åt sidan så blir det klick. Får man ha med choklad till affären att belöna med?

#15: Do it! Ja varför inte, du kan ju alltid ta nåt märke som inte säljs just där för säkerhets skull ;P

#16 Får nog gå och köpa Coops/Änglamarks choklad innan vi drar på Ica Maxi då. Damn, vilka idéer du ger mig!

#17: Haha gör så! Glöm inte rapport!

Ja jag flyttar på mig, en person som kommer gående mot mig skulle likagärna kunna säga flytta på dig annars skjuter jag… Av någon konstig anlidning måste jag alltid flytta på mig, möter sällan någon som tänker samma sak..

#6 Det där du påpekar om att du ibland råkar ut för att människor på ett fräckt och som man kan uppleva det utstuderat sätt kommer och ställer sig framför dig, och till råga på allt alldeles för nära så, att du tvingas backa en bit - det händer, att även jag upplever ibland.

Liksom du har jag funderat över hur man kan bete sig på det sättet, och om det är på grund av att man själv uppvisar något slags "svaghet" som gör att denna typ av individer finner sig ett "ledigt revir" där…?

Annars finns det en annan aspekt på detta och den består i att olika individer har olika stora "privata zoner". Det finns en intressant bok i ämnet:

• Edward T. Hall: The Hidden Dimension: An anthropologist examines man's use of space in public and private. Anchor, 1966, 1969.

Av den studien framgår att detta med individuella zonområdets storlek varierar med olika kulturer.

Dessutom som sagt individuellt; aspergare som jag har säkert ett ovanligt stort "rum" omkring sig, skulle jag tro.

#10: Hästarna har jag fått lära mig flytta på. Jag är normalt sätt rätt mesig i min framtoning, i början blev det "Men snälla lilla häst, du kan väl vara vänlig och flytta på dig lite..?" Fick jag svaret nej blev det "Jaha.. Men.. Du kanske kan göra det nästa torsdag då? Eller veckan efter det?".

Men numera så flyttar dom på sig. :)

Här finns det i princip inga gång- och cykelbanor som är delade med linjer, utan de allra flesta är gemensamma.

#20: Diskuterade faktiskt det där med zoner i helgen, och insikten var väl att jag har en betydligt större zon än andra. I alla fall tillräcklig för att inte vilja bada badtunna med andra.. :)

#21 Då kan det finnas en förklaring där då till både din och min obehagskänsla och irritation: När vi (som har ovanligt stor "egenzon") ställer oss i en smärre folksamling, då placerar vi oss på behörigt avstånd från framförvarande. Detta upplever just vi som ett "normalt" och rimligt avstånd. Allt medan andra ("normala") inte upplever detta avstånd som "normalt" utan "för stort". Följdaktligen ser "normala" individer en lucka där, som de givetvis passar på att "fylla i"!

Nej tacka vet jag  e g e n  badtunna! Jag har en på landet, som jag badade lite i förr, ljumma sommarkvällar. Det var en njutning det! Men att släppa ner andra däri, det hade varit bortom min horisont!