När jag blir tex. ledsen så är den känslan såpass klar för mig, så allting annat blir suddigt.  Det är som att befinna sig i ett rum med fönster vid varje vägg, om jag inte känner något så ser jag igenom fönstrena, eller som om de inte alls finns där, världen utanför mig själv blir så gripbar och nära.

Men när jag blir ledsen så är det som om någon sköljer fönstrena och allt blir så suddigt och ogripbart. Ingenting kan nå mig, det är som om orden och gesterna utanför mig själv, från andra personer, fastnar i fönstren och inte alls kan nå mig.   Försöker jag mig intala något, så är det som om logiken och orden inom mig, träffar dessa våta fönster och inte mig, liksom.

När jag är glad så försvinner allting, det är som om jag kan titta på något men ändå aldrig riktigt se det. Man bara befinner sig i den här glädjen, och alllting annat utanför mig själv, blir så ointressant. Eftersom denna glädjekänsla är såpass motaglig, och såpass verklig.  Det är som om glädjekänslan blir mer verklig än allt det som jag annars kan se och röra vid.  Och därför blir allting annat så overkligt.

Upplever ni det också så här?