Hoppas jag valde rätt grupp, vistte inte var jag skulle lägga den.

Har inte pressenterat mig här än, men har varit här och läst vad ni skrivit, även skrivit något ord ibland. Men jag kommer ta med lite om mig under tiden för att ni ska kunna få något samanhang i det hela. Ber om ursäkt på förhand för att det kan bli väldigt mycket hopp fram och tillbaka och bli en väldigt rörig text. Det brukar bli så, för jag kan skriva en sak och tänka vad jag ska skriva efter den saken, men komma på massa som måste in där imellan så när sak två som jag skulle skriva passar inte in på det sättet längre. Detta beror nog lite på att jag inte har tränat så mycket på att skriva genom åren, men framförallt på min diagnos, jag är väldigt rörig i mitt huvud. Jag vet att det inte är diagnosen som är orsaken utan jag, men det är lättare att skriva diagnosen än jag, hoppas ni har överseende med det och förstår vad jag menar. Jag har redan skrivit massa som inte hör hit och jag har inte ens börjat med det jag skulle skriva. Nu börjar jag.

Jag lyckas alltid ställa till det, allting blir alltid fel. Jag har högfungerande autism, är 21år gammal. Jag bor hos mamma och hennes man, min lillebror bor också här. Mammas man kör lastbil och är bara hemme på helgerna. Idag så jobbade mamma kväll. Vi var hemma alla tre på dagen, på morgonen åkte vi till garaget för att tvätta lastbilen, jag följde med för jag skulle fixa gps:en. Sen när jag var färdig åkte jag hem, jag åkte hem före dom andra. Sen när dom andra kom hem sa dom att jag hade fixat fel sak, så vi skulle åka tillbaka och fixa det på kvällen när mamma hade åkt och jobbat. På grund av min diagnos tycker jag om framförhållning och planering. Så jag tänkte att vi kunde åka vid tre när mamma åkte, det tyckte inte mammas man. så vi åkte inte då. Jag hade en del saker jag skulle göra under kvällen, så jag hade inte obegränsat med tid, han frågade aldrig om jag skulle göra något på kvällen, han bara tog för givet att jag hade all tid i världen. Jag sa att han fick säga till sen när han ville åka så fick jag se om jag hade tid att följa med, så jag tyckte att jag talade om att jag inte hade hur mycket tid som helst. Jag satt vid datorn till halv fem ungefär, och planerade tider och ordning för det jag skulle göra under kvällen. Sen vid halv fem så tvättade jag av mina hundar, var klar vid kvart i fem ungefär. Då börjar jag dammsuga, hann precis börja då säger han att vi kan åka. Jag damsuger färdigt sen säger jag att vi kan åka. Tidigare på dagen säger jag att jag vill ta vägen om veterinären så jag hittar dit och vet hur det ser ut när jag ska dit i morgon. Tycker om att veta hur det ser ut innan om jag ska till ett ställe själv och aldrig varit där innan. Sen åker vi, innan vi sätter oss i bilen säger jag att vi inte åker den vägen nu. När vi åker tänker han köra den vägen ändå, jag säger att jag måste vara hemma vid halv 6 för jag ska gå ut med den ena hunde. Klockan var då fem ungefär. Jag har varit gnällig under kvällen, för jag är trött, sover inte så mycket just nu, har inte gjort det dom senaste veckorna, och så tycker jag om planering, tycker inte om när saker bara händer. Då blir han sur och vänder, och säger att det var ett himla gnäll. Så när vi nästan är hemma säger jag att jag ville åka redan klockan tre för då hade jag tid. Då säger han att jag inte alltid kan få som jag vill. Jag har mitt eget sätt att tolka saker på, och det tolkar jag som att jag alltid får som jag vill. Det var något jag inte var medveten om, att dom tassar på tå kring mig. Jag tycker itne det ska vara så, dom ska kunna leva sina liv utan att jag hindrar dom. Det var en vetskap som gjorde mig väldigt ledsen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att ändra på det. En annan sak som gjorde mig väldigt ledsen, var att jag försökte verkligen hjälpa till, jag tog mig tid för att hjälpa honom, fast jag inte hade så mycket tid just då, ville sitta vid datorn och villa upp mig innan promenaden. Jag brukar göra folket här hemma sura. Många gånger vid bråk och diskusioner så blir jag väldigt sur och går in på mitt rum, men oftast så hinner jag inte mer än sätta mig innan jag ångrar mitt utbrott och vill gå ut till dom andra igen, men det vågar jag inte, för jag är rädd att det då "förväntas" att jag ska vara sur. Jag har ett hemskt humör ibland som jag inte kan kontrollera.

Jag pratar alltid innan jag tänker, vilket jag får ångra många gånger. Många gånger så säger jag sanningen vilket inte alltid är så populärt när vi hälsar på folk, för den sanningen säger man itne till folk, som saker om deras beteenden tillexempel.

Ibland så säger jag saker som är till följd av en upplevelse jag haft, eller många upplevelser som har varit under en tid och jag lägger dom på en hög och tar bort det som finns imellan händelserna.
Och jag säger vad jag tycker, om jag tillexempel blir bjuden på en kaka, tyckte jag då inte den var god så säger jag det.

Allt det är ju sånt som kan såra folk, men det är aldrig något jag tänker på, tänker väldigt sällan innan jag pratar.

Och jag tar åt mig alldeles för mycket, när mamma jobbar så vet jag att det inte är någon annan som tar disken och sånt så jag brukar göra det för mamma vill inte göra det när hon kommer hem. Så dom gånger jag inte orkar, och mamma ställer sig med disken när hon kommer hem och talar om hur mycket hon hatar att göra det när hon har jobbat, så tolkar jag det som att hon skäller på mig, för dom andra skulle aldrig göra det.

Jag är väldigt känslig, har väldigt svårt att tala om hur jag känner för oftast börjar jag gråta.

När det har varit sånna här bråk som idag, så känner jag mig som världens sämsta unge, att jag bara gör fel, och att allting jämt är mitt fel. Och jag vill också flytta då så dom andra kan leva sina liv utan att jag ska hålla på att förstöra för dom.

Min pappa valde mina bröder framför mig redan när jag var liten, för jag kräver mer än dom på grund av min diagnos, inte att jag vill ha mer saker och sånt, utan helt enkelt att jag inte klarar av att leva på samma sätt som dom. Han gör massa saker med mina bröder, och ger dom massa saker, men inget med mig.

Jag förstår om dom vill att jag ska flytta härifrån, men jag vet inte vad jag skulle göra, eller ta mig till och mamma sa att jag förstörde deras liv och att dom inte vill veta av mig.

Jag hoppas ni fick något samanhang i texten, trots att den är väldigt rörig, men när ni ser hur rörig texten är kan ni tänka er hur det är i mitt huvud, för där är det ännu rörigare. Men jag hoppas ändå att ni lyckades förstå något, få en liten inblick i mitt jobbiga liv. Förstå lite hur jag känner mig, känner mig inte alltid så här, jag kan faktiskt vara glad ibland också, lika glad som jag är ledsen nu.