Släcker lampan i badrummet och sätter mig ihopkrupen under en varm dusch i en halv evighet, sedan är jag lugnare.

Eller så ringer jag mamma eller pappa..

Duschen.. Ja varför inte. Så många gånger som en dånande dusch har varit det enda stället man har kunna gråta ostört på och sakta bli lugn. När man inte ville att andra skulle behöva oroa sig.. Innan medicinernas tid.

Samma här - medicinerna har räddat mig många ggr. Blir det för illa  - "dödar jag dagen" Dvs. petar i mig en blandning som gör att jag snabbt somnar och hoppas att nästa dag ska bli bättre. Inte bästa lösningen … jag vet. Men det håller mig i alla fall vid liv när det är som värst.

Jag tuppar. Min kropp och hjärna säger att jag inte kan vara vaken ens fem minuter så det är bara att lägga sig.

Har sovit i dygn pga stress och oro.. Vaknar bara för toabesök med en rök och lite vatten och sen somnar jag igen.

Just nu säger min kropp åt mig vad den tyckte om att göra smycket till Battle of the Beadsmith.. mitt magsår är tillbaka…

Sen så om det inte är tuppa av stressigt så hjälper musik

Blir jag arg/irriterad och det inte hjälper med att bara ta några djupa andetag så brukar det oftast hjälpa med en låååång promenad med hunden, hjälper inte det så skriver jag av mig.

En stor trädgård där det alltid går att hitta ett lämpligt arbete, är min utväg när jag blir riktigt arg och inte kan göra något år orsaken. Gräva djupa hål till att plantera något stort i, hugga bort stubbar, hacka övervuxna kanter och liknande arbete där man får ta i rejält brukar hjälpa till att få utlopp för ilskan.

Sen brukar jag uttrycka det så: "Man ska inte lägga alla ägg i samma korg!"

Med flera olika intressen, kan man koncentrera sig på något annat ett tag tills irritationen lagt sig. Bra att ha något eller några intressen i bakgrunden. Något man kan ta upp igen.

Bli jäkligt upprörd så rasar mitt humör totalt över allt och alla, tyvärr. Dock mest döda ting. Är det något som sker på nätet så kan jag sura hela dagen. Tex om jag ser att en vart på cirkus, kan jag ta åt mig av att denna inte frågade om jag/vi skulle gå med. Då jag ha svårt att gå på sådant själv med barnen. Kan tyvärr inte ta det lugnt.. Och inga mediciner hjälpt mig..

Det finns inget som en ridtur inte råder bot på.

Fysisk aktivitet, krav på koncentrationsförmåga, frisk luft och massor med endorfiner. Och detta tillsammans med någon helt utan fördomar man älskar och som sprudlar av kärlek, gott humör och livsglädje.

Hade jag inte hästarna vete tusan hur det hade gått.

#8: Jag föredrar en tur med vagnen, att sitta där och njuta av den kraften av en häst framför sig är underbart. Känslan när allt verkligen stämmer i körningen slår det mesta. :)

Jag är rätt så rädd när jag rider, så körning är mer avslappnande. :)

#9 Ah. Jag har bra knäslut och kan lita på hästen (även om den är jättesnäll är det inte säkert att man vågar lita på den). Dessutom trivs jag bättre ju närmare jag kommer, älskar att rida barbacka.

Så när jag dundrar fram i full galopp barbacka måste jag vara med alla sinnen i stunden och allt annat, oro, sorg, frustration, ilska, bara smälter av mig och blåser bort med fartvinden. Kvar finns bara jag och hästen.

#10: Jag får nog samma känsla som dig när jag kör, känner mig väldigt nära hästen då trots att han är framför mig. När vi kör litar jag fullständigt på hästen, men han är inte riktigt lika pålitlig som ridhäst.

Att dundra fram i en snabb galppp med vagnen är underbart, då lever jag i nuet. Men att dundra fram i snabb galopp på hästryggen är inte riktigt min grej, då kan jag få dödsångest för jag tror att hästen ska gå omkull och vi kommer dö.

#11 jag tror det beror mycket på var man känner att man har koll på läget. Jag körde in min C-ponny när jag blev för stor och var ute ofta med honom, men jag hade lite samma känsla där som du har när du rider. Han hade inte så bra koll på vagnen (men vad förväntade jag mig egentligen, en 20+ ponny som aldrig blivit körd innan) och jag var inte så bra på att styra.