När ska man be om utredning
Nu måste jag fråga… Jag går här och grubblar och ältar och undrar; när ska man egentligen be om en utredning? Jag har läst typ allt på nätet och här och visst finns det stora likheter och tydliga AS-drag hos mig, det ser jag. Det jag funderar över är det där med grader… Jag förstår självklart att ingen utomstående kan svara på detta direkt, kanske jag skriver mest för att skriva av mig, och hoppas samtidigt på något svar.Vill inte vara hypokondrisk, vill inte kräva massa tid av vården när det finns andra som har det mycket kämpigare än jag.
Jag alltid känt att jag inte riktigt passar in någonstans, alltid känt mig annorlunda och ofta på ett sätt att jag inte räcker till eller klarar av det andra fixar. Satt av min tid i skolan utan att göra en enda läxa, eller ens hänga med på lektionerna. Jag var ensam under hela skoltiden, utan att det egentligen märktes. Ingen var direkt elak, men jag visste inte riktigt hur jag skulle agera bland andra. Först i högstadiet fick jag en riktig vän, och blev då väldigt utåtriktad och spelade över hela tiden, pratade och skämtade hela lektionerna. I vuxen ålder har jag bara haft kortvariga anställningar. Har smitit undan och pluggat för att jag inte orkat vara kvar i de vårdjobb jag haft, men tycker ändå jag skött arbetet bra när jag varit där. Har alltid tyckt att jag varit bra med människor, och alltid fått höra det från andra. Upplever inte att jag har svårt att läsa av direkt, och inte heller att förstå ironi eller att "tolka". Svårigheterna är ändå stora när det gäller känslor och relationer. Jag har två barn, och har fått slita fruktansvärt mycket för att få det hela att gå ihop. Eftersom jag varit ensamstående, och ett av barnen drar väldigt mycket åt AS-hållet (utan att fått diagnos), så har jag nog tänkt att mina svårigheter helt enkelt berott på utmattning, sömnbrist och att jag varit så himla ensam. Hade raseriutbrott under hela deras barndom, jag gick på familjerådgivning, hos psykolog, försökte vila, hitta intressen, hitta fungerande rutiner men inget hjälpte. Jäg älskar självklart mina barn, men det var så fruktansvärt jobbigt; ungar som inte sov och jag fick aldrig vara ensam. Blev helt fixerad vid att sköta hemmet, något jag aldrig intresserat mig för det minsta. Bakade kakor och städade hysteriskt och blev tokarg när jag blev avbruten.
De senaste åren har varit jobbiga på andra sätt, med en samborelation och familjeliv som inte alls fungerat. Alltsammans gör att jag mår jättedåligt, och mitt nya jobb inom skolvärlden är dessutom en enorm påfrestning på alla sätt. Men dåligt kan ju alla må, och NÄR ska man börja tänka i banor av diagnos egentligen?? Jag läser vad ni andra sliter med, och hur ni reagerar, och jag tycker det verkar som många beskriver tydligare reaktioner på konkreta situationer. Själv har jag alltid dragit mig undan från allt som känts jobbigt. Har under minst två långa peridoder (mellan ett halvår och två år) dragit mig undan och levt helt ensam, typ inte varit i stan eller bland folk annat än för att handla. Har inte trivts med det, men blir väldigt lätt sittandes och vågar inte ge mig ut bland folk. Småbarnsåren var ju hemska på det sättet, med föräldramöten och dagispersonel, barnens kompisar och kraven på att göra saker hela tiden. Samma sak minns jag från min egen skoltid; jag var närmast rädd för de andra barnen, tyckte de var oberäkneliga och inträngande, och att de hade en kontakt med varandra som jag aldrig förstod. Självklar finns det mer än detta som gör att jag funderar i diagnos-banor, men inlägget är långt nog ändå…
Vet inte vad jag har att vinna på att få namn på mina problem heller, kan inte se att jag behöver något från LSS. Men att kunna prata om relationerna, få samtalsstöd när livet blir för jobbigt för barnen, det hade underlättat. Som det är nu är det så svårt att förklara situationen. Jag vet att jag verkar väldigt klok, mogen, och omtänksam när jag sitter i samtal, och det beror på att jag analyserar precis ALLT i relationer in i minsta detalj innan jag pratar om det. Men i det levande livet då måste jag kopiera någon annan, härma och tänka ut hur någon annan skulle göra i situationen för att veta. Själv känner jag mig helt tom. Vet inte hur jag ska umgås, ens med min familj. Relationer blir ju såklart en prövning då. Jag blir någon slags önsketjej i förhållandet, men det har väldigt lite med mig och mina behov att göra. Skulle kunna skriva i evigheter här, så jag avslutar medan jag kan..
När du känner att du har problem med vardagen, med livet, med arbete och skola - då ska du söka hjälp.
Är mitt råd, först och främst. Så tänker jag iallafall. 
Behöver du inte hjälp med något så kan du ju bara konstatera att du har drag själv, och acceptera dem om de inte går att förändra?
Behöver du råd och stöd kan du få det utan diagnos - terapi eller liknande. 
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
Line333, jag känner igen mig jättemycket i det du skriver… Jag har blivit utredd, men det blev ingen diagnos för min del, varken ADD eller AS, fast jag tror att jag hade behövt det. Nu känner jag mig lite "misslyckad", för jag lever med dessa svårigheter ändå, även om utredningen inte gav en diagnos. Nu är jag bara trött, och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Känner du att du vill göra en utredning så tycker jag nog att du ska kämpa för det. Det du berättar här är skäl nog, tycker jag iallafall. Berätta gärna här på forumet hur det går för dig…om du känner för det vill säga. :-)
#2 Tråkigt att någon känner som jag,men skönt när någon delar med sig . Jag går fortfarande och funderar, såklart. Som du skriver Jennix så är det när livets olika delar inte fungerar som man ska söka hjälp, och det gör de ju inte. Vad det beror på är ju en annan sak, och det är väl det jag vill veta. Ingen hjälp dungerar riktigt, de råd och stöd man oftast får handlar om saker jag för längesedan provat, och sedan är det mycket grupper som föreslås; föräldragrupper osv. Det går INTE. Känns inte som jag nått fram i mina beskrivningar, eller att de förstått. För min del handlar alltsammans mest om mina barn. Det är ju skillnad på hur man kommer tillrätta med problem som kommer av att man är utmattad, och när det istället handlar om andra svårigheter. Det jag bestämt mig för är att ta emot utredningen om det nu blir så. Det görs ju en ordentlig intervju, och där kan man ju faktiskt ställa frågan. Det lär säkert dröja ett tag.
Star68; har du också familj? Förstår känslan av misslyckande, att man inte fixar kraven, och samtidigt har en känsla av att man borde kunna. Eller? Hoppas det löser sig på något annat sätt för dig!
Puttar denna. Någon som har råd att ge till TS.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Line333, jag upplever, av det du skriver, att du skulle behöva hjälp av något slag utifrån för att klara av de problem som har tornat upp sig för dig i din vardag.
Det är då inte säkert att "diagnos" är mirakelmedlet som löser alla problemen åt dig.
Du skulle i första hand behöva prata ut med en förstående och inkännande psykolog eller motsvarande, tror jag. Så gå ut med det, är mitt råd till dig.
Tillsammans kan ni förhoppningsvis bena ut det som tynger dig. Kanske ligger problemets lösning någon annan stans än hos dig; eller så "ringar" ni "in" någon lämplig diagnos för dig, vilken förklarar hela problematiken.
Jag håller med Varulv, gick/går själv i samtalsterapi. Och det var utifrån mina problem där när vi talades vid som terapeuten skickade mej vidare till läkare och det blev utredning. Och även fast jag nu har ADHD så löser inte medicinering alla problem, så även om du skulle ha någon form av diagnos är det bra att prata med någon som är utbildad. Man får andra vinklar att se saker ifrån, och förstår bättre varför man agerar som man gör i vissa situationer. Hoppas det löser sej för dej.
Starta ny diskussion