Prata med din dotter, gärna ihop med en kurator eller liknande, som kan förklara att ADHD inte betyder att man är "knäpp" eller att det är något fel på en. Jag förstår att det är jobbigt för din dotter att försonas med tanken på att vara annorlunda, speciellt i den åldern där de flesta gör allt för att passa in.

Hur går det för henne i skolan? Har hon uppenbara svårigheter att klara av sin skolgång? Då är det viktigt att hon får den hjälp hon faktiskt är berättigad till, så att hon inte misslyckas gång på gång och eventuellt går ut nian utan grundläggande behörighet. En diagnos är inte lösningen på allt, men tyvärr är det nog det som krävs för att man ska få en anpassad skolgång i dagens samhälle.

Förklara för henne att allt med ADHD inte är negativt. Ibland kan det tvärtom vara en tillgång, en källa till energi och kreativitet.

Håller med #1 Men jag tror att man inte häller får tjata eller vara på för mycket. När man pratat om de så låter man de "smälta in" ett tag sen ta upp de igen. Att srressa fram de blir ofta bakslag. De är min erfarenhet av tonårig o ADHD..

Jag skulle berätta om mig själv hur jag hanterar det och hur jag hade det i hennes ålder.

Nu är jag iofs inte mamma själv ännu.

Hoppas det går bra. Det kan vara så att hon behöver träffa andra med som har ADHD så kanske hon känner igen sig och tillhör en grupp.

Hoppas det går bra

/ Caroline

Jag tror att det kan vara svårt att att som mamma, få sin tonåriga dotter lyssna och ta till sig.
Även om du försöker berätta om din ungdom.
Det kanske är lättare, om någon hon ser upp till, kan känna sig mer likvärdig med….berättar om när hon/han fick diagnos och hur det på verkade denna personen.

Jag såg en väldigt bra film idag, Jag har ADHD.
Där olika personer, berättar hur de mådde före de fick din diagnos med mer.
Dn filmen, är ju kanske något som du kan visa för din dotter.

Jag tror rent av att den finns på jagharadhd.se

#2 Absolut, inte göra det till någon jättesak, allt är svårt nog i den åldern.

Men nu vet vi ju faktiskt inte hur mycket det påverkar tjejens förmåga att fungera i vardagen. Hon lär ju börja i åttan till hösten, och om hennes ADHD gör det svårt för henne att hänga med i skolan, så måste hon ju få hjälp för det, som sagt.

Kanske en klen tröst men när dom kommer till gymnasiet så förstår dom mer. Min dotter fick diagnosen ADD i vintras (hon är 17 nu), jag försökte få henne till BUP redan för 2 år sedan men hon vägrade, det är hyfsat svårt att tvinga en 15 åring någonstans. Hon problem i skolan men trots det så ville hon inte få hjälp, hon behövde inte det enligt henne själv.

Men i höstas så föreslog hon själv att jag skulle ringa BUP, hon kände att hon behövde hjälp trots allt.

Vad jag försöker säga är att högstadie åren är värsta tiden för både barn och föräldrar, om hon inte har några jätte svårigheter i skolan så avvakta tills hon kommer till gymnasiet.

Jag ha en bror som inte vill. Men jag förstå han samtidigt. Rädsla tror jag det handlar mest om.

Puttar denna.