Såg ett par skor..
Skrev ett inlägg på min blogg och Varulv tyckte att jag skulle skriva det även här då det var ett viktigt ämne att ta upp till diskussion..
Så här kommer det iaf:
I söndags var jag hem till mina föräldrar på ön och på resan dit så såg jag något som inte riktigt vill lämna min näthinna.
Jag såg ett par skor.
Dessa skor stod mitt på bron, placerade vid räcket med tårna pekandes utåt. Sidan de var placerade på är den sida av bron där de flesta hoppar när de vill avsluta sina liv.
Av någon anledning lämnar de ofta kvar sina skor på bron. Så även om dessa skor fanns där av någon annan anledning så drog jag genast parallellen mellan en persons lidande och dessa skor.
Har man som jag vuxit upp på den ön så har man troligtvis känt och känt till människor som lämnat sina skor där för att sedan inte hämta upp dom igen.
Den person som stod närmast mig som gjorde detta var min klasskompis sedan flera år tillbaka, han var 15 år.
Självmord är tyvärr ett viktigt ämne att föra till ljuset, det är en så pass vanlig dödsorsak att jag inte förstår varför det inte satsas fler resurser på att förebygga det.
På bron så har de satt upp höga räcken, filmkameror och hjälptelefoner, allt för att förhindra att någon hoppar.
Det fungerar säkert, statistiken påstår det i alla fall. Men samtidigt som detta satts upp så skär landstinget ned på psykiatrin, den instans som finns där för att hjälpa till att förhindra att folk ska behöva lida så pass mycket att det enda alternativet de ser är att lämna sina skor på en bro.
I mina ögon är det riktigt jäkla korkat. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män, bör det då inte satsas resurser på detta?
Många påstår att det är själviskt att ta sitt liv, egoistiskt. De tänker inte på alla anhöriga som får lida utan saknaden av den personen. Jag förstår inte hur man kan tycka det.
En person som förklarar detta rätt bra är Goethe i sin bok Den unge Werthers lidanden. Han beskriver likheten mellan pykisk och fysisk sjukdom, han jämställer självmord med att avlida pga. en dödlig fysisk sjukdom.
Med det vill han säga att självmord inte är ett val man gör, utan det är något oundvikligt när människans mentala hälsa inte klarar av påfrestningarna längre.
Själmord kan alltså vara ett led i den psykiska sjukdomens förlopp. I och med det så anser jag att det är underligt att det skulle vara själviskt att begå självmord, medan det inte är själviskt att dö i en hjärtinfarkt. Båda sjukdomarna hade en dödlig utgång..
Har man aldrig haft självmordstankar så förstår jag att det är svårt att föreställa sig hur det kan vara, den ensamhet man känner och hur det känns när det enda alternativet man har framför sig är att lämna sina skor på en bro.
Jag kan förstå att det är svårt att greppa känslan, men att trivialisera en människas lidande genom att anse att personen är egoistisk när den inte kan annat ät göra slut på det är inte rätt.
Jag förstår helt och hållet problemet med psykiatrin, det är svårt att behandla patienter med psykiska problem.
Men samtidigt så förstår jag inte att det inte satsas mer resurser på att försöka.
Vet många som ringt psyk och berättat att de mår skit och funderar på självmord, de har då fått svaret att tyvärr så har de svårt att ta emot nya patienter just nu, så de kan få vänta ett par månader innan de får hjälp.
Alternativet till hjälp i öppenpsykiatrin är slutenvården, och att ligga inne på psyk handlar inte om att få behandlig, det handlar om att bli förvarad och hindrad att ta sitt liv.
Att ligga inne verkar snarare bryta ned mer än det bygger upp, iaf av min erfarenhet.
Har dom inte tid att ge terapeutisk behandling till en patient så satsar de stenhårt på att medicinera patienten frisk. Alla som har ätit någon form av psykmediciner vet hur svårt det är att hitta rätt, men framför allt hur kasst man kan må innan de faktiskt har en möjlighet att hjälpa.
Så läkaren skriver ut medicin, men har inte tid till att följa upp medicineringen. Det kostar ju pengar.
Jag har varit i kontakt med psyk i allt för många år nu, 8 år tror jag det blir sedan första mötet. Har varit med om det mesta i terapiväg och träffat många olika typer av psykiatriker och annan personal.
Jag vet hur det är att både bli tagen på allvar och verkligen bli hjälp, men också hur det är att må kasst men inte få den hjälp som skulle behövas. Jag vet hur det är att bli hjälpt av diagnostisering, medicin och terapi, men jag vet även hur det är att bli feldiagnostiserad och få äta medicin som förstör ens psyke totalt. Inte bara psyke, utan även njurar och synen.
Jag vet hur man skulle kunna förändra psykiatrin för att kunna förhindra självmord, men för mig som endast varit patient är det svårt att kunna göra en förändring.
Jag har svårt för att släppa dessa skor och den person som lämnat dom där.
Det är så viktigt att våga prata om psykiska problem och inte skambelägga dom.
Att prata om självmord är otroligt viktigt för det är verkligen ett tabubelagt ämne, vilket är underligt då det inte är tabubelagt att prata om hur det är att dö i en hjärtinfarkt.
Jag gillar inte att prata om det, men jag försöker sakta men säkert bli lite mer öppen om det då jag vet att det kan hjälpa andra att också våga prata om det. Numera är samhället dock mera öppet, det går bra att prata om en utmattningsdepression eller att man ibland får oanikångest, det är rumsrent.
Men att prata om sina självskadebeteenden, att man dagligen funderar på att ta sitt liv eller om sin tid i slutenvården är definitivt inte rumsrent.
Du kan dock glatt prata om ditt brutna ben utan att någon tar illa upp, men råkar du nämna att du i torsdags åt upp en karta sömnmedicin och hoppades på att få dö men hamnade på akuten istället får du vara beredd på rekationer.
Jag greppar inte skillnaden egentligen, varför det är tabu att prata om det psykiska medan det fysiska är helt okej att prata högt om.
Om samhället kunde bli mer öppet och det satsades mer på psykiatrin så kanske det slapp lämnas så många skor på den bron.
Blev väldigt seriöst nu, men jag känner att det är ett sånt viktigt ämne och jag måste få skriva om det så att jag kanske kan släppa dessa skor framöver.
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Som framgår av Zaphix' inledning, så har jag redan framfört mina synpunkter om detta inlägg. Jag tycker att det är enormt bra helt enkelt!
Zaphix' inlägg säger så mycket om status i samhället idag. Vi har fått ett hårt klimat i vårt samhälle. Toleransen mot dem, som inte faller in i mittfåran, tycks ha förminskats till noll, mer eller mindre.
Pluralism? Nej, glöm det! In i ledet! annars är du o u t !
Frågan är, vad vi ska ha ett sådant samhällle till?
Frågan är, om goda människor verkligen ska behöva offra sig för att de upplever sig inte passa in i detta snäva samhälle?
Jättebra skrivet. Jag blir alltid lika arg och frustrerad på de som sitter där och så rättfärdigt förklarar alla som tar sitt liv som egoistiska. Människor som verkligen lider och mår fruktansvärt dåligt. De ser det inte alls som egoistiskt av de som är friska och mår bra, att skuldbelägga och nedvärdera människor som mår så fruktansvärt att de till slut inte står ut längre. De skulle behöva få byta skor ett par dagar, och känna hur det känns att gå i dem.
Mvh,
Moa
Sajtvärd på Eremitkräftor och Snäckor
#1:Tack igen för de vänliga orden. :)
Det är verkligen så, man får inte vara svag. Men om man ändå skulle vara det så får man inte visa det, eller prata om det.
Det är numera helt okej att gå in i väggen, då har man ju ändå kämpat och arbetat ut sig. Det är en okej anledning till att må dåligt.
Ibland hör jag folk säga att man inte är svag för att man är deprimerad eller psykisk sjuk, det betyder bara att man har varit stark för länge. Gillar inte det, för det betyder att man måste kämpa för att vara stark för att det ska vara okej att må dåligt..
Jag är inte stark, jag har inte den inre styrkan i mig att kämpa. Jag är psykiskt sjuk, och inte för att jag har varit stark, utan för att jag är mycket känsligare än andra människor.
#2: Kanske inte då gå i andras skor, utan känna hur det är att lämna andras skor.
Oj ja himla bra, är för trött för nån respons men det tog i djupet ditt inlägg.
Så bra och väl skrivet, giller din liknelse där med att bryta benet eller svepa en karta medicin.
Har aldrig riktigt själv förstått att vissa saker är helt ok att prata om och oja sig över, som att man har int i huvudet, migrän, allergisk mot allt, diabetes, brutna ben mm. Men om det kommer till att må dåligt i själen, ja då vill ingen lyssna och det avfärdas på alla möjliga vis som att man bara inbillar sig eller är knäpp på något vis och ska rycka upp sig och bita ihopp.
Tycker som du att mer energoi borde läggas på alla dessa som mår dåligt, mer energi på att hitta alla dessa som försöker dölja att de mår dåligt, har själv varit där och är nog fortfarande till och från.
Men finns tydligen så mycket som är viktigare än folks själsliga hälsa.
Frågan är vad man kan göra för att ändra på den synen?
#5: Man förändrar det genom att våga prata om det, våga berätta hur det egentligen är att må dåligt och våga berätta när man mår dåligt.
Jag har sagt att jag har rest bort medan jag i verkliga livet låg på psyk. Inte så bra för hur ska man få andra att våga prata om det när man själv inte gör det?
Jag har sakta men säkert vågar blivit mer öppen, och ofta möts jag faktiskt av andras historier om hur de mått dåligt. För det allra mesta har de dock handlat om exempelvis en tjej som mådde dåligt ett par veckor efter att en vän dött, hon kände sig lite nere och trodde hon hade en djup depression.. Njaa.. Eller en person som en gång haft en panikattack och tror den förstår sig på hur det är att få det flera gånger i veckan.
Det är tyvärr svårt att vara öppen för dessa människor, för de greppar inte hur det är att ha en psykisk sjukdom. De tror att det är något som lätt går över, eftersom det gjorde det för dom.
Och att ta självmord för psykisk sjukdom är ju absurt, för det är ju bara att ändra inställning till livet, var inte så svårt för dom ju.
När man berättar hur illa man har haft det förstår de inte, de vill inte prata om det för de tycker att det är ett jobbigt samtalsämne.
Är man gipsad på armen så är alla jättenyfikna på vad som har hänt och vill höra om det, men är man omplåstrad och sydd om handlederna möts man inte av samma rekationer..
Att värna rätten att få vara känslig, och även att kunna omsätta dessa sina speciella egenskaper i någon konstruktiv praktisk verksamhet, ser jag som en god väg till psykiskt hälsa också för den, som inte ser sig kunna passa in i den mittfåra vars medlemmar endast ser sin egen väg som den enda framkomliga (och rätta).
#6 Nog vet man vad som har hänt när handlederna är bandagerade men personligen så frågar jag inte, jag tvingar mig inte på någon men dom får alltid veta att jag finns för dom om det behövs.
En klasskamrat till mig tog livet av sig. Ingen hade ens kunnat ana att han ens mådde dåligt för han var gladare än vanligt, skrattade mer och var helt enkelt mer ja glad. Han var inte ens en av dom som man visste mådde dåligt. Han hade alltid bra betyg, han skulle börja spela för Skellefte AIK och han var precis som han varit hela tiden man känt honom och det var över 9 år i skola och hela gymnasiet.
En dag så gick han tidigt ner till tågspåret, tog av sig skorna och den nya jackan. När tåget kom så steg han ut framför. Chauffören kommer aldrig att komma ut från psyk. efter det.
Jag har försökt själv när jag var yngre… men tack och lov så var min medicinska kunskap inte ens i närheten av vad den är idag så jag misslyckades alltid. Och gissa om man kräks och mår skit efteråt… särskilt när man inte säger något åt någon om försöket.
Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor
Tack Zaphix, för att du delar med dig…både av texten och av DIG SJÄLV. Mycket bra skrivet… Det är viktigt och det BERÖR! Har inte varit i närheten av självmord, endast snuddat vid tanken när jag varit i depressioner…men…nu vet jag inte vad jag tänkte skriva…. Det är ju helt klart så att det borde satsas MYCKET mer resurser på psykvården i alla fall.
#8: Jag har stått på den bron när jag var yngre, cyklade till stallet varje dag så på vägen hem tänkte jag passa på att lämna skorna där. Men som tur är ändrade jag mitt beslut och finns kvar nu.
Bodde så att jag såg bron genom förnstret i mitt rum hos föräldrarna. Vilket betydde att jag påmindes om mitt beslut de kvällar man såg båtar som for där under och letade efter någon som hoppat.
Man såg det rätt sällan, men ändå var det för ofta.
Så jag förstår hur man kan lämna skorna där och förstår känslorna som leder fram till beslutet. Men jag var inte tillräckligt beslutsam som min klasskompis var.
Han hade jag förståelse för att han mådde dåligt, jag kunde ana att det var så, inte för att han visade det utan för att han dolde det så bra. Han hade ADHD och var övernergisk och gjorde allt för att få folk att tycka om honom. Hade det dessutom inte så bra hemma, hans mamma var fruktansvärd.
Vad hemskt 
, modigt av dig att prata om det. Och modigt av er alla andra som mått dåligt att våga prata.
Har haft självmordstankar tidigare å jag kan ana hur det känns. Och jag vågar prata om att jag mått/mår dåligt men suicidal tankarna är det ingen utom psykologen som känner till.
Tabun mot själmord kanske är en kvarleva från när kyrkan hade mer makt, enligt bibeln är ju själmord lika med enkelbiljett till helvetet. Förstår faktiskt inte den logiken som presenteras där.
Appropå ämnet, ni har väl inte missat den hjärt skärande historien om förlamade Toni Nicklison som vägras hjälp att begå själmord? Här är en länk till ett klipp på AB. Det finns även en facebook grupp som stödjer honom.
Obs, tårvarning. Jag grät som ett barn när jag såg klippet. Så sorgligt.
Och förlåt Zaphix för trådkapningen 
, men när jag läste om Toni i AB imorse så kom jag genast att tänka på ditt rörande inlägg.
Mycet bra skrivet Zaphix, tårarna rann längs kinderna när jag läste… du tar upp ett mycket viktigt ämne på ett jättebra sätt, tack också för att du delar med dej.
Ja du Zaphix. Känner såväl igen mig i ditt inlägg.
Jag har faktiskt också väldigt svårt att greppa det där med att det är okej att diskutera "fysiska" sjukdomar, men inte psykiatriska.
Själv är jag ganska öppen om mina psykiska problem, när jag träffar människor IRL.
Har själv försökt ta livet av mig fler gånger än jag kan räkna eller vill tänka på. Det tog bra många år innan jag hittade en bra psykolog, som jag vågade berätta för. Och sedan fick jag bra hjälp av personalen på en avdelning, där jag låg inne. Tyvärr, så har politikerna bestämt sig för att spara, så den avdelningen finns inte längre kvar och det är synd.
Har ju även tänkt på det där med att ligga på sjukhus, för olika saker, inom den somatiska vården, så hamnar du ju på den avdelning som är specialiserad på just det du söker för, exempelvis hjärtproblem, stroke eller kirurgiska problem, men på psyk är det visst fritt fram att blanda alla möjliga sjukdomstillstånd.
Ja, tyvärr har sjukvården blivit väldigt uppdelad på somatiskt och psykiskt. Har du en somatisk åkomma, så ser sjukvården som sin enda uppgift att så snabbt och effektivt som möjligt åtgärda skadan - och så skickas du ut till "plan" igen…
Allt medan förr, så var man mera medveten om att det kroppsliga och det själsliga hörde ihop på ett ganska intimt sätt…
Starta ny diskussion