Lära känna människor i gymnasiet
Hej, jag fick min diagnos ADHD i våras, som 17 åring. Jag själv anser att jag fått min diagnos alldeles försent. Jag har varit den typen som varit blyg när jag är med många, men har haft väldigt lätt för att få vänner ändå. Jag har alltid haft få vänner som jag gärna umgås med hela tiden. Men dessa vänner tröttnade på mig ju längre in jag kom in i puberteten. Jag själv tycker att mina ADHD-symtom ökade drastiskt när jag kom in i puberteten. Men mina så kallade vänner sa jämt att jag skulle lägga av med saker jag gjorde. De tyckte helt enkelt att jag var SKITJOBBIG. De kunde inte plugga med mig, de kunde inte umgås med mig, de tyckte att jag blev 'för mycket'. Så efter detta har jag blivit väldigt tillbaka dragen. Nu mera har jag ingen riktig vän, ingen som jag skulle kunna kalla för bästavän(förutom min pojkvän). Dock anser jag att det blir lite väl påfrestande att bara umgås med min pojkvän.
Jag började gymnasiet innan jag fick diagnosen och kände att jag hade glömt bort hur man tog kontakt och blev kompis med folk. Jag visste inte hur jag skulle vara bland folk. Om jag skulle vara glad och sprallig, eller lugn, pratig, rolig osv… Då kändes det som att pengar, snygga kläder och ciggaretter var ända sättet. Jag har bott i ett snobbområde i 8 år nu, började i skolan på andra sidan stan i ett annat snobbområde. Men min familj har brist på pengar. Så jag kunde inte fylla upp de där kraven. Så jag hoppade av skolan.
Nu har jag börjat gymnasiet igen och är medveten om min diagnos. Men jag skulle verkligen behövs tips och råd om hur jag ska ta kontakt med folk utan att blanda in cigg.
Jag lyckades prata normalt och vara mig själv när jag frågade en kille om cigg. Men han går inte i samma klass som mig. Men jag vill inte bli kompis med folk pga cigg. Jag är rätt trött på att röka. Så jag vill sluta.
Sedan skulle jag behöva tips på hur man blir kompisar med tjejer. Jag har alltid haft bara tjejkompisar, men numera känns det omöjligt att bli vänner med dem. De är så komplicerade(jag själv är tjej).
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej!
Jag tror du kommer att lära dig bra hur man umgås med folk, nu när det har gått upp för dig att det är viktigt hur man uppträder. Jag tror du har kapaciteten - och hjärtat på rätta stället. Så: det är nog för din del bara att gå på! 
Men hur ska jag gå på?
Börja dra sexskämt? Det tycker många är kul, tycker jag med… men jag vill ju inte framstå som en slampa. Det verkar nämligen vara ganska lätt för mig att få en slampstämpel även om jag varit fullt påklädd, knappt haft kontakt med motsattkön osv…
Eller hur pratar man 'normalt' med folk? Jag brukar ha massa idéer först om ämnen som jag vill ta upp med dem, och saker som jag är nyfiken och vill veta om dem. Men när jag väl ska prata med dem så står det still i hjärnan och jag bli tillbaka dragen.
Du får försöka vara din egen censor: öva dig i att uppträda på sätt som du vill, men med viss återhållsamhet så, att du känner att du helt och hållet kan stå för ditt beteende (inför dig själv).
Inte lätt! men det hör livet och livserfarenheten till att ständigt öva sig i den förmågan…!
Jag har börjat på en ny skola i en helt annan kommun nu, vilket betyder att jag måste lära känna nya människor.
Jag går in för det helhjärtat och försöker intala mig att alla är i samma situation som mig, ingen känner någon i princip.
Så jag sätter mig med med folk på lunchen och frågar vad de heter och vilken kurs de läser, vad de gjort och sånt, sedan pratar man bara vidare.
Säger hej när jag möter någon trots att de inte sagt hej til mig, är allmänt trevlig.
Jag har haft rätt rejäl social fobi, så har varit riktigt jobbigt med folk för mig. Men nu har jag bestämt mig för att lägga det bakom mig och än så länge går det bra.
#4 Det låter så bra och jag håller tummarna för dig, Zaphix! Och jag tror verkligen att det kommer att gå bra för dig! 
#5: Det känns väldigt bra just nu. Kommer nog sämre dagar snart, men just nu är jag nykär i allt som har med skolan att göra. :)
#6 Detta är du värd! Och visst - "backlash" kan komma, och kommer troligtvis. Men då är du rustad, för du är medveten om den mekanismens uppträdande - och kan tackla det bra, den stunden. Och fixar du bakslaget, så är du inne sedan för gott, om du själv vill.
(Och "bakslag"… nej ärligt så tror jag att du har ordnat det så bra för dig (och Dacke) denna gång, och har förberett dig (er) så väl, att kanske inte något bakslag kommer att uppenbara sig ens… )
För mig funkade det bäst att hålla mig lite i bakgrunden och se hur de andra i gruppen interagerade och sedan försöka spela på deras regler. Tänk efter en gång extra innan du säger något och be dina vänner säga till om du går över någon gräns eller blir jobbig, ge konstruktiv kritik. Det tjänar både dom och du på.
Det kan låta krasst, att passa in sig i normen, men faktum är att varje grupp och sammanhang har sina egna regler och om man inte följer dom får man det väldigt svårt att passa in. Så försök lära dig var ramen är och var sedan dig själv inom den.
"Att ha kul är snabbaste vägen till lycka"
Jag brukar nog göra som Caf_Roy i #8, men även göra som Zaphix säger i #4 (bra gjort vill jag säga till dig, Zaphix), dvs att vara allmänt trevlig och att säga hej till alla (även om de inte har sagt hej till mig). Ibland känner jag mig som ett "ufo" när vissa bara blänger tillbaka på mig (kanske har jag gjort något ovanligt då, typ "här brukar vi minsann inte vara så trevliga mot varann" ;-)). Fast jag blir orolig då, så försöker jag skaka av mig det. Du verkar vara glad och trevlig, Amizcupcake, fortsätt med det så kommer det säkert att gå bra. Tänk som så, att det är bättre att finna några få vänner som gillar dig som du är, än att försöka bli vän med alla genom att göra "om" dig till någon du inte är. Det är inte alltid lätt, men försök ha tålamod och låt det ta tid. Själv jobbar jag med det fortfarande måste jag erkänna (och jag är över 40 ;-)), men det är nog det enda sättet (för mig iaf). Kram & lycka till! :-)
#7: Japp, detta är jag faktiskt värd. Har insett det nu, jag är värd att ha ett bra liv. :)
Känner också att jag har förberett mig väl, men räknar ändå med att ångesten kommer att komma tillbaka. Den tenderar att göra det. Men samtidigt känner jag att det är helt okej att ha dåliga dagar här, många har liknande bakgrund som mig, så att få förståelse är nog rätt lätt.
#10 Det låter ju kanonbra!
Åh, jag blir så glad och inspirerad utav det ni har skrivit :D Tack :)
Nu när dom mer "riktiga" skoldagarna har börjat tycker jag att det har varit lite lättare att prata med folk. Sedan nu efter att vi har haft ett lärstilstest för att se om man är visuell,auditiv eller kinestetisk så känns det som att alla kan acceptera en.
Jag blev kinestetisk(mer än hälften av killarna i klassen blev det också), så känns det som att folk kan förstå lite varför jag har svårt att sitta still osv. Vi respekterar helt enkelt varandras inlärnings sätt. Sedan känns det som att jag efter det testet kunde acceptera att jag kanske passar bättre med killarna. Så det har varit betydligt mycket lättare att försöka prata med både killar och tjejer efter det :D
Starta ny diskussion