Jag har ingen aning om hur det där funkar, men det är ju konstigt om man inte skulle få adoptera bara för att man har en bokstavsdiagnos. Det är ju liksom förklaringen till varför man är den man är, och skulle det finnas regler för diagnoser så skulle det ju vara som att man inte får vara den man är, att man måste vara på ett visst sätt. 

Jo precis, tycker att man nästan i vissa avseenden borde vara bättre lämpad att adoptera vissa barn om man har någon bokstavsdiagnos. Man förstår ju bättre då alla problem som kan uppstå och så

Ja, det är ju sant.

Tänk, att precis just igår, då jag stod på stan och väntade på ett möte med en god vän, så kom faktiskt en man med just downs syndrom förbi. Han hejdade sig, och stod ett tag bredvid mig, innan han djärvdes tilltala mig - det var angående en gemensam upplevelse av en tillfällig händelse på gatan, ovidkommande i och för sig. Jag svarade honom, och han bekräftade.

Det var ett ögonblick av en gemenskap med en, med downs syndrom…

För övrigt så ser jag ofta ett troget par som också har downs syndrom - i grannskapet, och när de handlar på Konsum. De tycks kunna fungera tämligen normalt (tar fram portmonnän och betalar rätt belopp etc.), men ser avvikande ut för oss "NT" (ja, i detta avseende får jag betrakta mig som en NT så aspergersk jag är…).

På jobbet i cafeterian stod en tjej med downs syndrom och tog betalt. Hon var även den, som hade bakat alla de goda bakverken som var till försäljning. Jag minns hennes charm och henner otroligt vackra ögon, vilka hon slog ned, då man betraktade henne. En mycket trevlig och intagande människa var hon, i sanning.

Jo på affären där jag handlar finns endel med downs och divese andra saker, frågade en med downs om hjälp en gång, tänkte inte ens på att han hade det förens han sa att han bara hjälpte till där och han skulle fråga en "vanlig" personal då han var ganska ny och inte kunde svaret på min fråga.

Tjejen idag kommer jag nog alltid minnas, hur hon helt otvunget och glatt pratade med mig och lät mig hjälpa henne på styltorna och struntade i alla oskrivna regler.

Sedan hur hon glatt vänder sig om när de ska gå med tindrande ögon och ett sotrt leende och vinkar och säger hejdå.

Känner att om jag någon gång skulle skaffa barn så har jag här mitt kall, vi förstår varnadra och jag skulle nog kunna ge dem en bra uppväxt med bra självförtroende och allt det.

Kan det kanske vara så att AS personer och de med downs kompleterar varandra på något vis?

Kommer även alltid att minnas en tjej med grov autism som jag jobbade med en kort stund på hennes skola, hon var underbar sa inte ett ord, fanns bara där och gungade fram och tillbaka, snurrade sina älskade grässtrån mellan fingrarna och älskade musik.

Sprang på henne och hennes pappa flera gånger på affären, hälsade glatt på henne varje gång  på hennes nivå och pratade lite. Hennes pappa sken upp varje gång och var så glad för att jag behandlade henne som en person som vem som hellst även om jag inte fick ord till svar.

Så ska man skaffa barn borde man kunna få välja lite att ta hand om sådana man känner sig på samma plan som 

I mina ögon så spelar det ingen roll om man som bokstavsmänniska vill adoptera men frågan är väl hur andra länder ser på saken.

Minns att jag läste att inga länder tillåter homopar att adoptera barn.

Kanske har detta ändrats, kanske inte. Men tyvätt ställer länder som adopterar bort sina minderåriga invånare ibland allt för höga krav på adpotivföräldrarna medans barnen dör 

Jo jag tycker inte det ska spela roll, men man kan ju se hur de har helt absurda oviktiga krav på föräldrar, är väll bättre att de kommer till en familj som vill had em. Spela roll då om det är ett par som är homosexuella, har bokstavs kombo, eller saknar ett ben eller något, sålänge man inte är alvarligt döende eller psykopat. Spela roll om man är troende kristen och allt annat de kan hitta på.

#5 Kan ligga någonting i det, att vi aspergare och de med Downs syndrom skulle kunna ha något slags våglängd gemensam…

För övrigt kan jag bara hålla med dig om, att det väl måste ses som en extra bonus, om de presumtiva föräldrarna känner sig motiverade och har rätta empatin/sympatin…

Jag tror man ska passa sig för att generaisera människor, även om det nu är i en positiv bemärkelse. Människor med downs syndrom är som alla andra, kommer i olika utföranden och är olika. Alla med downs syndrom är inte glada, trevliga och öppna, även om även den typen av människor finns där också.

Naturligtvis har du helt rätt, Zaphix!

Jo visst är det så Zaphix, det fattar nog förhoppningsvis de allra flesta, alla har vi våra sidor. Men de jag har träffat har varit bra mycket mysigare, trevligare, gladare osv än "normala" människor, eller så har jag bara hafft ur med ds folket och otur med NT folk, vem vet

#11: Om du nu fattat det så förstår jag inte riktigt varför du då envisas med att generalisera..?

Jag tror att för att överhuvudtaget kunna bli bedömda som potentiella adoptivföräldrar, så måste man vara ett gift par; endast samboförhållande räcker inte. Sedan 2003 har även homosexuella par rätten att bli bedömda, men eftersom nästan inga givarländer vill adoptera ut barn till samkönade par så är det nog rätt svårt att få adoptera ändå. :/

Möjligheten att få adoptera ett svenskfött barn är (tyvärr) så gott som lika med noll. Istället slussas barnstackarna mellan olika fosterhem, vilket jag tycker är jättetråkigt när det finns så många ofrivilligt barnlösa par som skulle kunna bli bra och kärleksfulla föräldrar.

Jag tror inte att en bokstavsdiagnos i sig är någon som skulle hindra en från att bli adoptivförälder, men det är mycket mer som ska stämma för att man ska bli godkända: välfungerande ekonomiska och sociala förhållanden är ju en grund.

Sen är det väldigt dyrt med alla kostnader som tillkommer en adoption också; man får räkna med att punga ut med minst 250 000 kr.

Men jag önskar er lycka till om ni verkligen bestämt er, och jag tycker att det är väldigt hedervärt att ni vill ta er an ett handikappat barn.

Henrika85 ja jag har velat adoptera sedan jag var liten om jag nu någon gång lixom skulle känna att jag vill ha barn. Bättre att ta hand om dem som finns och nu kan man tydligen adoptera barn med som det heter speciella behov, det ska då gå fortare och så för ingen vill tydligen ha dem om de inte är helt perfekta. Kan röra sig om allt från superenkla saker som läppspalt till grövre utvecklingsstörning.

Lite synd faktist att det är så himmla dyrt och som du säger att man inte kan få adoptera svenska barn med.

Blev bara så nyfiken på om det kan ligga en i fatet att man har ett gäng bokstäver eftersom många länder verkar så hårda.

Men som sagt först ordna upp sitt eget liv med allt vad det innebär är ju något som ska göras först. Sedan får man se vart tiden lider. Klarar mig troligen lika bra utan barn och man kan ju vara stödhem eller vad det heter med så gör man en bra insatts med för barn.