30
Då har dagen kommit idag…dagen då jag fyller 30 siffran som jag fasat för ganska så länge men nu när den är här så blir det nog bra….varit ute och ätit med familj i kväll och fått en jättesnygg handväska, plånbok och i november ska jag och min mamma gå och titta på "Ladies naight" i Växjö.
Men under veckan har jag funderat på just detta med att fylla 30 tänk om 10 år fyller jag 40 låter hemskt. Men jag kan känna att innan jag fyllde 30 så skulle jag hinna med så mycket. Många gamla klasskompisar som jag har som vänner på fb har hus, barn många har flera barn, heltidsjobb, gift eller sambo men inte jag.
Men samtidigt kan jag känna att för två år sedan fick jag min bokstavsdiagnos ADD/AS och efter det fick jag prakti som sedan ledde till en kommunanställning. Jag har även världens bästa familj, är inom restaurangbranchen nu har en anställning fram till oktober på lönebidrag och hoppas på en fortsättning och har en underbar hund;) så jag kanske hör till dom som kanske får ett barn eller 2 men kanske är jag en av alla dom kvinnor som har passerat 30…nu gäller detta inte bara barn utan pojkvän, hem, barn ja det där som många kanske har gjort innan dom fyller 30 och vem vet…om jag hade fått diagnosen när jag var en liten flicka då hade mitt liv sett annorlunda ut men tyvärr får jag inte veta det.
Men samtidigt är jag tacksam för att jag har hund, jobb och min familj:):)
Grattis
så kände jag oxå när jag fyllde 30 (utom det med barn, hade redan). Nu är jag 36 och bryr mig inte så mkt att jag fyller 40 om 4 år. Åldern sitter i huvudet, plus att jag ser ut att vara max 26 hihihi
Jo jag vet men :)) men nu finns det en kille som för ett tag sedan accepterade min vän förfrågan och gillar mycket av det jag skriver på fb och han är singel och saknar någon att hålla om…så vem vet:)
Grattis i efterskott!
När jag skulle fylla 30 kände jag likadant ( jag hade ju inte fått diagnos då iofs ). Idag är jag 46 ( fyller 47 i år ), har en dotter på 8 år , jag blev alltså mamma när jag var 39. En kompis till mej har nyligen fått sin, hon är 42. Jag träffade min sambo när jag var 37. Jag tänkte precis likadant som du, tyckte till och med att det var kört när jag fyllt 30. Men, men man vet aldrig vad framtiden har i beredskap åt en, tänk att du har en massa bra år framför dej, förhoppningsvis kommer du både att möta kärleken och skaffa barn, du är ju så ung än. Läste någonstanns att medelåldern för förstföderskor i Stockholm låg på 37 år, där satsade man på karriären först, så du har tiden framför dej. Många kramar 
#2 håller tummarna 
Igår fyllde min tösa 6 år. Själv fyller jag 30 i dec ^^
Grattis!
Stort grattis! 
Jag minns själv när jag fyllde 30 - det var som att träda in i den riktigt vitala vuxenåldern! Sen, med facit i hand, så var hela 30-årsdecenniet en riktig guldåder - bästa tiden i livet skulle jag nog vilja påstå.
Så du har tio verkligt goda år framför dig nu - ta vara på dem! 
(Sedan följer tio nästan lika goda år - 40-årsdecenniet; och därefter tio lika goda år till…
.)
I mina ögon skiter jag i åldern helt.
Man är inte äldre etc än vad man beter sig 
Grattis grattis! 