Omöjligt att säga såhär, men på din beskrivning skulle det kunna luta åt en autismspektrumdiagnos såsom Aspergers Syndrom, eller högfungerane autism då det förkom språkförsening. Men som sagt, omöjligt att säga utan utredning.

Att hjälpa barnet så tidigt som möjligt är bra, prata med föräldrarna om din misstanke, eller om ni har någon förskolepsykolog. Jag vet ju inte hur det fungerar med sådana kontakter.

Nej det är ju inte mycket att gå på, jag vet. Jag tycker dock att det blir så tydligt när man jämför barnet med de andra i samma ålder. Hen sticker ut. Men det kan ju vara fullt normalt i utvecklingen! 

Så jag vill inte riktigt komma med ett sånt "påhopp" till föräldrarna heller. Eftersom jag inte är ordinarie personal, utan har ett nystartsjobb sedan i somras, så känns det som att det är inte min sak att börja rota i. Om du förstår? Eller hur skulle du ha gjort?

Vi har även ett annat barn i gruppen, som i mitt tycke är ett solklart ADHD-fall. Man ska ju akta sig för självdiagnostik, men… tja, det barnet har ju heller ingen diagnos och jag har inte hört att det ens finns någon misstanke om det!?

Men han verkar väl fungera bra?

Varför skulle man då sätta en diagnos på honom..?

Han kanske är lite annorlunda än andra barn, men så länge han fungerar bra i vardagen så är det ju annorlunda på ett bra sätt. Onödigt att själv hålla på att diagnostisera barn.

#3
Vilken av dem menar du? Den jag beskrev i första inlägget, eller i andra?

I första fallet så fungerar hen bra förutom att det är vissa saker som hen har svårare för. Men jag vet inte hur det utvecklar sig i skolan sedan.

Om barnet i andra fallet verkligen har ADHD så kan hen bli hjälpt av exempelvis ändrade kostvanor (främst ta bort socker) och hen får även andra förutsättningar när pedagogerna inte klandrar hen för att hen spiller ut mjölk och det ligger mat överallt runt hen efter varje måltid.. för att hen är både högt och lågt efter måltider och om hen inte får en uppgift att sitta med så går hen bara mer och mer upp i varv.   
Om det blir så att hen i skolan får höra hur bråkig hen är, eller dålig som inte kan sitta still eller koncentrera sig eller kontrollera sina impulser, så är risken överhängande för en bra grund av dålig självkänsla… vilket kan leda till både beroenden och andra självdestruktiva beteenden.

Det är ju att gå liiiite händelserna i förväg men om min oro är befogad och inget görs, så kan det mycket väl bli så.  

I fallet med första barnet så är jag mest nyfiken på vad ni tror, och i det andra fallet så är jag allvarligt orolig, för ingen verkar ha tänkt tanken att hen har ADHD.

#3: Den första såklart, den andra beskrev du vl knappt?

Man ska väl inte klandra barn alls för attg de spiller ut mjölk eller sölar mat, de är barn, dom gör sånt.

Barn ska inte äta så mycket socker, aovsett diagnos..

Man får väl inse att alla barn är olika och därmed anpassa sin pedagogik och krav efter dom. Se barnet för hur den är, och sedan hantera det därefter.

Man ska sbsolut inte göra antaganden om barn, dom förändras, men gör man antaganden om dom kanske de förändras så att de passar in i folks antaganden.

Får barnet problem i skolan så får man väl sätta sin tillit till att skolan sköter det, inte känna att man måste diagnostisera ett barn innan för att man tror att den kan ha problem sedan.

Kan skriva en massa om den, men ska äta nu.

Tja nu är det inte jag som har bestämt hur måltiderna i kommunens skolor och förskolor ska se ut 
Och det är inte jag som klandrar… men jag ser hur andra pedagoger agerar mot hen.

Du säger "hen". Innebär det att du upplever vederbörande som könlös för sin ålder?

Varulv - TS vill nog inte gå ut med könet för anonymitetens skull.

Oki - så kan det nog vara…!

Men iaf: för mig låter din beskrivning av din brukare som om det rörde sig om Aspergers syndrom. Jag känner igen mig själv väldigt mycket. Inget hindrar dock att det kan vara som föregående inläggare har bedömt det hela. Man ska ju inte måla … på väggen i onödan!

Det där med att hälla upp en vätska har jag alltid haft svårt med. Kan aldrig garantera att det inte spills en del…  Alltmedan jag har bevittnat andra (icke-aspergare) som hällt upp utav bara den, hur säkert som helst. Men just detta klarar tydligen inte jag, om det nu kan ha med någon viss dis-koordination att göra.

Ja precis, jag vill gärna inte säga något som avslöjar barnen jag pratar om. Tycker för övrigt att hen är ett alldeles förträffligt ord. Man slipper en massa bagage med antaganden och förutfattade meningar 

#10
Det är min tanke också. Men som ni säger, om det inte finns någon problematik så finns det kanske inte heller någon anledning att prata med föräldrarna om saken. Men jag skulle önska att de hade tillräckligt öppet sinne för att vara medveten om NPF ifall att barnet skulle uppleva svårigheter framöver. 

Häller du bara ut lite vätska eller välter du hela glaset? På förskolan åker glaset oftast iväg. Ja, barn gör så! Men vissa väldigt mycket mer än andra

Koordinations-svårigheter, är de en del av AS?

Jo det stämmer, vi är lite klumpiga och inte så graciösa.

Handlar om att vi inte riktigt vet vart vi har alla kroppsdelar då vi inte kan ha kontroll och koncentrera oss på flera saker samtidigt.

Jag tycker att det är bra att du funderar på om barnens "svårigheter" beror på en möjlig diagnos i stället för att barnet får en stämpel att den bara är bråkig/stökig/trög osv.

Min son ansåg bara "ouppfostrad" och bara ute efter att jäklas. Vid ett par tillfällen fick han ingen lunch därför att han var bråkig (i förskolan/dagis). De första åren i skolan ansågs han också att vara "något man önskade inte fanns i klassen".

Jag hade under denna perioden tiggt och bett om hjälp och stöd, men allt var mitt fel. Tur nog fick hans pappa sin diagnos ADHD och jag fick gjort en privat utredning av min son. Sedan första veckan med Conzerta är han en ny unge! Han är nyss fyllda 10 år och frågade mig ofta varför vi inte gjorde detta tidigare.

Jag bytte skola och han klara sig jätte bra. Han har vissa svårigheter fortfarande, men nu vet både han och vi vad det beror på och han kan få stöd i stället för suckar.

Fler som du vill vi ha!!!!!

Jag tror att det finns fler människor som har mått bra av sin diagnos än som inte mått bra av det. (Nu men ar jag "diagnosen" inte svårigheterna)

Sitter lite i samma sitts som dej trådskaparen. Jobbar extra på ett dagis till coh från och har så gjort i ett tag. Så pass länge att jag tycker jag borde få veta mer om barnen för där finns det ett par som jag mistänker har AS och några som är klockrena fall av ADHD. Men jag vet inte hur jag ska framföra mina misstankar på ett snyggt sätt då jag inte känner mig som en del av personalstyrkan som har något att säga till om.

Istället försäker jag underlätta för dessa ungar osm oftast får mycket skäll av ordinarie personal. Varje dag får de höra både det ena och det andra tyvärr. Ingen som helst förståelse får de och jag blir så ledsen. Men när jag är där kan jag göra vad jag kan för dem och bosta deras självförtroende och få dem att förstå att det är ok att reagera som man gör ibland.

Det är en svår sitts man sitter i när man själv har personliga erfarneheter och inte vill att ungar ska behöva gå igenom samma sak som man själv har gjort. Samtidigt som man inte är ordinarie personal och känner att man inte "får" dela med sig om sina misstankar. Specielt inte bär de på dagis vet om mina problem jag har. TÄnkt berätta flera gånger för att sedan komma in på ungarna men de tillfällen som kommer rinner mig alltid ur händerna.

Har inge bra tipps till dig mer än att många gånger stämmer nog magkänslan.

#13
Blir ledsen när jag läser om vad ni har tvingats gå igenom innan ni fick hjälp. Det är ju förfärligt att säga såna saker om barnen!
Jag fattar inte… när man har valt att utbilda sig till förskollärare, eller barnskötare, så har man gjort ett aktivt val att arbeta med människor, och då med de allra minsta som behöver hjälp och stöd för att bli självständiga och positiva individer. Varför då skälla ut barnen och tro att alla är skapta efter samma mall?  Typ  "Kan hon så kan du!" 

Ursäkta frustrationen.

Ja det finns ju kanske vissa nackdelar med diagnos, som jag vet att man diskuterar i en annan tråd just nu. Men då får man väl väga för- och nackdelar. Och när det gäller barn så är det ytterst upp till vårdnadshavare att ta ställning till det. Eller hur?

#3 igen nu då
Att bli utfryst eller annorlunda behandlad för att man är på ett sätt, som kan förklaras utifrån en diagnos, kan jag inte tänka mig är roligt för någon. Människor och särskilt barn märker direkt när något avviker i en människas utseende eller beteende och har en förmåga att behandla den personen annorlunda. Det är samma bland i princip alla djurarter. Man fryser ute de som avviker. En del till och med dödar dem, för att de ses som en risk. Det är ett naturligt beteende.
Men, vi är väl ändå sociala varelser med intelligens och empatii? Som andra arter kanske inte har. (Fast nu drar det nog iväg lite för mycket ifrån ämnet  )

#14
Oh ja, jag förstår precis vad du menar. Att känna att man inte riktigt har "rätt" att yttra sig för att man inte är ordinarie pedagog. Men å andra sidan, så kanske vi har rätt att yttra oss i egenskap av medmänniska? 

Jag blir också ledsen när jag ser hur vissa barn får skäll, och jag blir arg inombords och samtidigt kan jag inte förmedla det jag tänker för då måste jag berätta om mina misstankar. Det är något jag inte vill häva ur mig i förbifarten heller, det är inte lätt att hitta ett bra tillfälle. Det är mest bara rutin, rutin, rutin…

Barnet du beskriver är INTE ett TYPISKT ADHD barn. Det låter mer som något inom autismspektrum.

#16
Uppmärksammade du att jag i första inlägget skrev om ett barn, och i inlägg #2 kort beskriver ett annat barn?

Jag svarade på huvudinlägget som är skrivet som trådstart, var har du skrivit ett till inlägg om annat barn?

#18
Aha, dåså. Nej angående det barnet så misstänker jag AS eller något liknande. Ville ha synpunkter på det.
Det andra barnet skriver jag om i sista stycket i #2 och det är först där som jag nämner ADHD

Ok, då förstår jag.

Det är jättesvårt att säga nåt om diagnoser till föräldrar som inte är öppna inför det. Oftast är det bäst att inget säga förrän föräldrarna själva tar upp det.

#20
Ja det är ju inte lätt att veta då man inte känner föräldrarna privat. Man kan gissa sig till hur de kan reagera men man vet inte. Man får vara med om en del överraskningar på våra arbetsplatser…

Samtidigt så är det ju föräldrarnas problem om de inte är öppna för hur ens barn faktiskt är. Om man är rädd för att prata om saker så underbygger man bara problematiken. Men det gäller ju att hitta ett sätt att kommunicera så att de förstår innebörden 

Du bör utgå ifrån att 99% av föräldrar som inte själva frågar INTE är öppna för en diskussion om sitt barns psykiska betingelser.

#11

"Häller du bara ut lite vätska eller välter du hela glaset? På förskolan åker glaset oftast iväg. Ja, barn gör så! Men vissa väldigt mycket mer än andra

Koordinations-svårigheter, är de en del av AS?"

Svar på inlägget:

Koordinations-svårigheter är definitivt en del av asperger-problematiken.

Såhär i vintertider när jag är ute och går, har jag lärt mig att vara väldigt försiktig. Ändå måste jag räkna med att en dag slinta, halka, råka ut för en olycka.

Jag drattade förresten omkull tidigare i höstas, inte på grund av halka den gången utan av en ojämnhet i trottoaren. Skar upp ett långt sår i underarmen på en glasbit, men klarade mig för övrigt förvånansvärt bra den gången, förutom värk fortfarande i båda handlovarna (dem, man reflexmässigt tog emot sig med).

Det där med att hälla. Det slår aldrig fel, att jag på typ konferenser, seminarier o.dyl. (sådant man skickas på inte minst som arbetssökande…), i pauserna, när det gäller att hälla upp en kopp kaffe, att jag inte klarar det till 100 procent. Spill av ett eller annat slag blir det (och det beror icke på att jag är särskilt nervös för att inte klara uppgiften, även om en sådan faktor ju i rimlighetens namn borde ha kommit in med tiden).

Jag tänker att barnet bör ha svårigheter av något slag innan man diskuterar en sådan sak med föräldrar. För att AS-kriterierna ska vara uppfyllda räcker det ju inte att man "prickar" det som beskrivs; det ska ju också vara till en grad att det man har betydande svårigheter i sitt vardasliv. Visst finns det både för och nackdelar med diagnos, men lite riskfyllt är det att börja placera människor i fack och kräva att de ska ha namn på sin personlighet, om de nu inte har problem. Att måla samma motiv, vara strukturerad, att inte äta pålägg är INTE exempel på stora problem!!

Jag tänker också att all personal måste prata igenom barnen med varandra i sådana frågor. Det finns väl en arbetsgång med kartläggning och kurator osv även i förskolans värld? Hur som helst brukar det ju vara så att barnen i förskolan har en i personalen som håller utvecklingssamtal och annat, och därmed dokumenterar barnets utveckling. Ta upp frågan med denna personal (om det inte är du själv), prata med avdelningschefen och gå vidare med observationer, OM BARNET HAR PROBLEM. Gå inte händelserna i förväg, för du har faktiskt ingenting att bidra med mer än misstankar. Du måste ha mer på fötterna för att ta upp en så stor fråga med föräldrarna. Det är ju faktiskt ett funktionshinder du diskuterar, och barnet du beskriver låter som hen mår gott och har massor av styrkor.

#24
Ja jag håller till stor del med dig Om det är diagnos man är ute efter, så håller det inte att man bara "stämmer" med kriterierna. Däremot kan man gott och väl vara en aspie utan diagnos, eller hur? Och glädjas av och utnyttja sina speciella egenskaper och färdigheter. Det var nog mer det jag var ute efter.

Nu jobbar ju inte jag kvar på den här förskolan, då jag hade en tidsbegränsad anställning. Men jag tror att hen är i goda händer, då föräldrarna verkar både sympatiska och kloka.