Känner igen mig helt. Jag har jobbat heltid i nästan ett år nu på ett företag jag trivs på men jag mår ändå inte bra och får inget liv över när jag släpar mig hem efter åtta timmars kämpande med att "skärpa till mig".

Hoppas att du kan få hjälp och en utredning som kanske får dig att känna dig mindre misslyckad. Det är normen i vårt samhälle att man ska klara av att jobba som "alla andra" men ibland går det helt enkelt inte. Jag är själv i ungefär samma situation där jag försöker avgöra hur jag ska klara att arbeta och leva ett liv som jag trivs med.

Jag har fortfarande inte bestämt om jag skall gå på jobbet imorgon eller om jag skall försöka få till stånd en "riktig" sjukskrivning. Hur man än vänder sig blir det skitjobbigt. Tycker det känns så otroligt förnedrande att ringa till vårdcentralen och förklara hur man mår och att man inte orkar gå till jobbet. Men att gå tillbaka till jobbet skulle bara leda mig in i samma negativa spiral som lett mig hit. Det lär ju inte bli lättare att koncentrera sig på jobbet med tanke på allt som kommit upp till ytan under den senaste veckan. Och dessutom är det ju i princip redan klart att jag skall sluta så… Fasen vad svårt!

Dessutom känner jag mig själv så väl att jag nästan kan lova att om jag går tillbaka till jobbet så kommer jag snart att vara så full av revanschlust och pliktkänsla att jag låter mig övertalas att stanna kvar och härda ut lite till. Jag skulle vilja "falla med flaggan i topp", så att säga, men jag är tveksam till att det är den bästa lösningen för mig…

-"Så vad blir det: Pest eller Kolera?"

Inte lätt detdär…

Fast min erfarenhet genom arbetslivet är nog trots allt, att känner man sådär som du gör nu, så är det allra bästa val man kan göra att sluta så fort det går.

Men du WAD, har du några tankar och föreställningar om, vad du helst av allt skulle vilja syssla med då?

Bwaah, det där med pliktkänsla är så svårt. Man vill så gärna vara hur duktig som helst, gå till jobbet och göra sitt bästa utan att behöva ha någon hjälp, men sen inser man att det inte funkar så bra ändå :/

Jag har bestämt mig för att sätta min hälsa framför allt nu och det finns ingen poäng med att jag ska lida som fan bara för att göra det enklare för mitt företag. Dom kommer ändå inte tacka mig när jag bränt ut mig och ligger hemma och skakar. Det är jag som kommer få ta den smällen.

Istället ska jag försöka anpassa mitt arbetsliv efter mina egna önskemål och behov. Möjligtvis arbeta deltid på mitt vanliga jobb (där jag nu är på heltid) och sedan försöka mig på frilansarbete där jag själv bestämmer hur mycket jag tar mig an.

Däremellan blir det nog en sjukskrivning på halvtid. Hoppas att du kan komma till insikt med vad du mår bäst av!

Knepigt det låter… Jag har jobbat heltid i snart 40 år (ojsan! va länge det låter!) med varierande tjänster och eget företagande. Jag har arbetat mycket inom vården när jag var yngre, sedan som grafisk designer i ca 28 år. Inom vården kände jag verkligen att jag gjorde nytta och fick mycket uppskattning. Som grafisk designer fick/får jag utlopp för min kreativitet och även uppskattning för mina verk, men jag kände alltid en press och stress. När jag blev bortorganiserad 2009 efter 13 år på samma arbetsplats så gick luften ur mig totalt! Jag blev superdeprimerad och kände mig värdelös. (borde inte känt så, det var inte bara jag som blev av med jobbet, det var massor av arbetskamrater). Jag har sökt massor av jobb som grafisk designer men är man 50+ och dessutom kvinna är det nästan omöjligt att få jobb i den branchen trots en gedigen kunskap och bred erfarenhet. Då sjönk jag ännu mer mot botten. Fick sen min diagnos ADD… Ja vad ska man säga? Ville inte inte inte jobba inom vården då det är för låga löner för att jag ska klara av att bidra till vår underbara oas; ett hus lååångt ute i skogen, men ändå nära till civilisationen. Men tiden gick och jag var till slut tvungen att se sanningen, att jag inte skulle få jobb mer som grafisk designer :( Jag sökte den typ av jobb jag definitivt inte ville ha då jag har problem med det sociala spelet, nämligen som personlig assistent! Men tänkte jag, natt kan jag jobba för då sover personen säkert. Jag sökte och fick ett nattjobb som personlig assistent till en bedårande liten kille på då 6 månader. Jag jobbar 4 nätter i veckan á 10 timmar per natt. Och den lille bryr sig inte ett dugg om hur gammal jag är, om jag är social eller ej etc. Perfekt för mig! Jag är knappt trött efter 10 timmar! Det är inget som kräver den energin att utföra. Jag har klara rutiner att följa och trivs enormt bra :-). Och de härliga bländande leenden jag får se på mornarna är obetalbara! Och jag känner mig behövd. Små barn är fördomsfria och tar en som man är. Och det gör ju inget att man har OB-tillägg :-) Jag tror inte att jag skulle orka med ett jobb som grafisk designer efter denna upplevelse av lugn och ro :-)

Ja lite press har jag förståss…jag har en hyfsat framgångsrik webbutik som kräver en del, men jag får mycket hjälp med den också.

Jag jobbade heltid + natt, en timmanställning med säsongsvariation. Det mest intensiva veckorna jobbade jag nätter nästa alla helger och i veckan. Nätterna funkade! Gjorde jag för att Det va kul! Men konstigt nog blev det svårare att gå till mitt vanliga jobb när säsongsarbetet var slut. Alltså "bara" 8 timmar om dagen var för mkt. Fick för mkt ansvar i ett ostimulerande arbete. Började känna som du, Jag ger upp! Var hemma för magsjuka och förkylning ett antal gånger. Skämdes som en hund, men det fanns ingen ork. klarade inte av vardagen. När jag jobbade gick jag och la mig direkt efter jobbet och sov tills jag skulle upp igen. Lagade inte mat, tvättade bara om jag var ledigt, städa klarade jag inte av. Jag bytte jobb! Arbetar nu 80% och klarar av vardagen betydligt mkt lättare! Det är din plikt att må bra! Arbeta för att leva, inte leva för att arbeta :)

Tack för alla svar! Känns skönt att man inte är ensam om att känna så här.

Det är ännu inte 100% bestämt att jag slutar, men det skulle kännas otroligt konstigt att gå tillbaka nu. Jag har ju redan berättat för min arbetsgivare hur jag känner inför jobbet… Och jag känner att jag inte kommer att stå ut länge till i den miljön, även om jag skulle gå tillbaka.

Samtidigt kastas man ju nu ut i total okändhet. Att ha ett jobb ger ju ändå en viss rutin i vardagen, man rör på sig, man träffar folk, man får ett visst självförtroende. Om jag slutar på jobbet försvinner allt det där och jag måste hitta andra sätt att få in de där sakerna i min vardag. Jag vet hur otroligt svårt sånt kan vara när man inte har någon speciell sysselsättning. Min Fobiska personlighetsstörning gör det inte lättare heller.

Jag känner redan nu efter någon dryg vecka hemma att det är sååå mycket svårare att komma sig för och gå ut. I princip går man bara ut för att handla mat, inte så mycket annat. Om jag inte orkar gå tillbaka till jobbet så måste jag åtminstone hitta någon sysselsättning där jag träffar folk, annars rasar min sociala kompetens fullständigt ihop. Man börjar redan känna sig som ett UFO när man går in på ICA för att handla.

Jag får höra om AF har något att erbjuda.

#8. Ja det är väldigt lätt att komma i en ond cirkel och isolera sig om en inte har något arbete eller på annat sätt har socialt nätverk. Jag är usel på att skaffa mig ett socialt liv på egen hand. Jag däremot turen att min partner (som har ADHD) är extremt social så vi har väldigt många nära vänner vi träffar regelbundet i stora "gäng", mycket trevligt. Det är min räddning från isolering då jag inte har något direkt socialt på jobbet nattetid. Så för mig behövs inte arbetskamrater i samma utsträckning, och det är väldigt skönt att slippa vara social på jobbet, det tar så mycket energi. Jag hoppas det löser sig på bästa sätt för dig så du slipper leka UFO på ICA :-D