Vanliga, men jag skulle behövt stöd. Lämnade inte in ett enda enskilt arbete eller läste på prov eller läxor under den här tiden.

Jag gick i vanlig klass…
Hade inga problem att hänga med på lektionerna och så.
Men det var det sociala som var jobbigt

Jag gick vanliga fram till femman, men innan dess gick jag lite i special pga talproblem. Sen förflyttades jag till resursskola, och inget jag ångrar alls. Gick där ett år extra så när jag började sjuan var jag äldre än dem andra. Sen i sjuan till nian gick jag i mindre grupper på matten, engelskan. Men inget av det hjälpte egentligen. Hade inte diagnos under den tiden.

Jag hade inte heller någon diagnos under min skoltid.
Önskar väl kanske lite att jag hade fått min diagnos….så jag kunde förstå vad som inte var som det skulle.
Då jag hade en känsla av att vara annorlunda, hela min skoltid, men visste inte vad det berodde på.

Jag är glad att jag inte hade det. För då anpassades min tid ändå efter behovet, och om jag hade haft på papper tror jag det hade anpassats på fel sätt..

Känner en som vars pojk fått diagnos nu med bla AS. Och denne ska dem sätta på särskola.. :S Jag sa det att det bli lite fel egentligen. Men då sa pappan att den vanliga skolan inte har råd/tid med att anpassa skolan efter pojken!

#5 skrivet av Kaktuz

Tycker det är hemskt, att skolan idag, inte har råd eller tid att anpassa lektionena/skolan efter vad varje elev behöver egentligen.
För även elever, som inte har någon diagnos, är ju olika.
Alla borde kunna få det stöd, de behöver.

Nu när jag ser det hela..
Jag är med glad att jag inte hade fått min diagnos…
För jag hade inte passat in på särskolan, då jag har ett högt intellekt, har lätt att lära mig med mer.
Tycker det är hemskt att personer med AS, hamnar i särskolan, där inte alls får samma möjlighet till stimulans, av sitt intellekt och inlärningsförmåga

Vanlig skola. Haft lätt för skolan och gått ut med över medel i betyg trots att jag inte direkt varit mentalt närvarande, eller speciellt fysiskt närvarande heller. Hade jag engagerat mig så hade jag nog fått bättre betyg.

Trots att jag inte koncentrerar mig eller lyssnar på vad läraren säger så kommer informationen in i mitt huvud på ett eller annat sätt ändå mystiskt nog.

ADHD klass

#9 Nu blev jag nyfiken, vad är det ? 

vet ej vad den skulle kallas annars vi var en grupp som hadde en egen klass  eller röättare sagt 2 klaser  var ett hus som  hadde någon lärare mer vid lextionerna lugnare miljö  osv .

#11 Aha, alla samlade liksom. Hur var det då ?

det funka la bra , men jag föredrar stora klasser nu  XD   läser upp betygen  i större klass funkar mkt bra

jag gick i vanlig skola och vanlig klass

fick mina diagnoser först i vuxen ålder

skoltiden va fruktansvärd för mig mycket mobbning främst på grund av att jag va avvikande och hade svårt att lära mig 
gick ut med väldigt låga betyg och har inte gått på gymnasiet

jag är så lessen över att skolan blev en sån katastrof även att jag inte har någon utbildning och jag vågar inte börja om igen med skolan

skolan ledde till att jag fick stämpeln dum lågt begåvad och så vidare

men jag är inte dum jag har högt IQ högre än genomsnittet och det har tagit lång tid att förstå detta….

skolan idag och även tidigare är väldigt fyrkantig det finns varken tid pengar eller möjligheter för varken elever som har svårare att lära sig eller åt andra hållet dom som lär sig fort 
och då blir det lätt att skolan blir bara skit

jag är lite kluven till särskola och ADHD klasser och så vidare men jag tror det behövs ibland då den vanliga skolan inte räcker till
jag tror även att det kan minska mobbning då alla har sina problem och ingen behöver sticka ut och därmed bli ett lätt offer

min son går i vanlig skola och efter diagnos så får han lite mera hjälp och stöd i skolan tyvärr blir det lite på bekostnad av dom andra eleverna…
i nuläget har han anpassad studiegång då han inte klarar av att hålla samma tempo som dom andra i klassen vilket betyder en hel den extrahjälp sitta för sig själv och göra vissa saker och några ämnen har helt tagits bort

min son blir inte mobbad i skolan han respekteras och får ibland vara med klasskompisarna däremot så blir han utfryst när det gäller aktiviteter utanför skolan han är mycket ensam  
själv tycker han det är rätt oki men jag som mamma tycker det är hemskt

jag har försökt och misslyckats att byta skola till min son särskola eller något liknande tyvärr jag tror i alla fall han skulle må bättre där och slipp känna sig så utanför och udda

hur framtiden ser ut för min son vet jag inte…risken är dock stor att han en dag bara vägrar gå till skolan då det är så tufft
men vi får mycket hjälp och stöd av BUP framförallt

Jag gick i vanlig skola, i en stor klass där det under hela grundskolan var 24-25 elever och en lärare. Ett tag i mellanstadiet fick jag gå vissa ämnen med speciallärare tillsammans med en mindre grupp, det var mest i matten där vi var flera som hade svårt att hänga med.

Jag hade inte fått diagnos då utan fick den för bara några månader sedan.

Jag hade behövt anpassad skola med dels mindre klass och dels kortare lektioner, har svårt att sitta still och koncentrera mig långa stunder och de flesta av lektionerna vi hade var dubbeltimmar = 90minuter. För mig hade nog 30 minuters pass varit lagom och iallafall få 5 minuter rast innan man fortsätter.

Har inte gått klart någon gymnasieutbildning, men hoppas på att i framtiden kunna få en utbildning.

Grundskolan passade inte mej, jag upplevde den som fyrkantigt inrutad med en massa omotiverade löjliga regler som inte hade något vettigt syfte. Tyckte bara att det var tråkigt och meningslöst och brukade därför inte vara där. På min tid fans inget som hette ADHD, jag vet faktiskt inte om det hade hjälpt? Ca tio år senare tyckte att det kunde vara trevligt med ett slutbetyg från högstadiet, så jag gick på komvux och läste in ett.

Jag gick i vanlig klass fick diagnosen i vuxen ålder.

När jag började 1a klass ansågs jag var störig jag kunde inte sitta still och jag pratade oavbrutet. '

Så man ansåg mig skolomogen så jag fick sluta och vänta ett år till innan jag fick börja ettan igen.

Men jag var lika störig då också men då fick jag gå kvar i skolan.

1-6 fungerade väl rätt så hyffsat men högstadiet var en pers.

Försökte hoppa av skolan i 8an med skolans godkännande men mina föräldrar vägrade så jag  fick gå ut  9an  också.

Direkt efter 9an började jag arbeta  började sedan en yrkes skola när jag var 19år.

Jag  blev reglerad där i från på grund av ordnings problem men jag fick examen därifrån i alla fall.

Har satt mig på skolbänken nu igen på äldre dar.

Jag  tycker faktiskt det är riktigt roligt och intresant  men det är fruktansvärt jobbigt.

Koncentrationen tar slut redan vid lunch tid och på kvällarna är jag som en zoombie jag finns till men huvudet fungerar inte.

Alla text man ska läsa och allt skrivande är fruktansvärt energie krävande. Då går dagarna med föreläsningar och diskusioner mycket bättre.

Lasse

Fick mina diagnoser i år, så gick i vanlig klass.

Vet inte om det hade varit så ypperligt hamna i en sådan klass - bara för jag har AS+Adhd, så betyder inte det jag har saker och ting gemensamt med andra med samma diagnoser.

Ska en vara elitist, så borde en placerats i elitklass.

Jag gick i vanilig klass. Klarade mig hyfsat på grund av att jag simmtränade o spelade fotboll. För då var jag hyper. O jag fick vara bäst på att simma o stötte kula längre än killarna. Tror de gjorde att jag fick en viss respekt o bekräftelse trots att jag var som jag var. O att jag ändå kunde sitta still i skolan.

Var en vild pojk flicka  sas de 

Jag gick i vanlig klass och klarade det mesta hyffsat bra. Matten var omöjlig och ångestfylld, men jag lyckades på något sätt ta mig igenom skolan på att verka tyst och duktig och sen senare för att jag alltid varit bra på kreativt skrivande. Vissa ämnen fungerade inte alls men jag fick ganska okej betyg trots mina problem. Jag fick gå i specialklass för matte vilket aldrig fungerade. Jag har diagnosen Dyskalkyli nu :P

Jag har dock drabbats av ångest och depressioner genom skolan. Oftast i "mellanåret" dvs. tvåan, femman, åttan i högstadiet och sen tvåan i både gymnasiet och högskola. Det är som att mitt psyke klarar ett år och sen går jag sönder och får spendera det sista året med rehabilitering. Upplever samma sak nu efter ett års heltid i arbetslivet. Det börjar gå utför nu :P Det är som att jag går på något slags rullande schema.

Jag gick i vanlig klass, hade inte fått min diagnos då (asperger), den kom ca ett halvår efter att jag slutade vara i skolan. Lektionerna och skolarbetet var det aldrig något problem med, jag hängde med bra i nästan alla ämnena. Det var bara det där med att redovisa inför klass, ha grupparbeten etc som inte funkade, och idrotten ville jag inte heller vara med på. Inte för att jag inte orkade, utan för att det var jobbigt psykiskt.

Det sociala var det däremot otroligt stora problem med, jag bråkade med någon nästan hela tiden över olika saker, blev mobbad under en ganska lång period också. Och det gick ju ut över skolarbetet, eftersom jag till sist slutade gå dit.

Nu läser jag på distans.

Jag gick i vanlig klass, men ibland (vet faktiskt inte varför) så fick jag vara i en av de två så kallade obs-klasser, som fanns på skolan. Det innebar ett verkligt lyft för mig! Dels var där tyst och lugnt! Och dels fick man obegränsat pyssla med saker som man gillade och som intresserade en. Dels, för det tredje, och definitivt inte oväsentligt, så var lärarna helt enastående! De var inkännande, hänsynsfulla, förstående, hyggliga, kunniga - dessutom auktoritära - på ett milt sätt…

Jag gick i en vanlig klass och var livrädd att någon skulle komma på mig för de problem jag då inte visste att jag hade. Jag förstodd redan i första klass att jag var annorlunda och lärde mig inte på samma sätt som andra. Samtidigt som jag var tidigt i vissa saker. Så pass tidig att jag som liten var med i olika tester. Jag fick min dyslexidiagnos när jag var 37 år gammal. Men det är få som tror på diagnosen på grund av år av lösningar att kringgå kraven som den akademiska världen ställer på än. Jag har blivit riktigt skicklig och märker idag att det jag klarar har normalbegåvade svårt att förstå. Ibland undrar jag över vem som är handikappad -

Jag såg på Extreme home Makeover när de var hos en kille som var blind - men han spelade piano som en gud. Han sa att han kan inte se folk och dömma folk efter utseende som seende kan och det kallade han för ett handikapp - utan han "tittade" istället på hur folk"uppförde" sig och sa - det stärkte mig.

I klassen försökte folk få med mig i gänget. Men jag kände att det var väldigt ytligt och vissa beteenden kändes konstiga. Samtidigt som folk älskade mina fester och jag hade många vänner. Men det var aldrig någon som jag kände att vi var lika eller så. Det var ensamt. Jag var väl rädd att de skulle komma på vilken idiot jag var. Nu med diagnosen kan jag ändå känna skuld och skamm. Jag skulle aldrig kunna jobba med ett arbete med mycket läsande. Jag skulle må dåligt trots verktyg.

Trots Dyslexi spelade jag teater i 11 år. Jag läste manus och lärde mig innehållet utantill. Jag kände mig alltid så dålig för att jag lärde mig aldrig texten helt utantill förrän på premiären.

Skolan var bara en tidsaxel som skulle mätas i alla ämnen. Det kändes ofta ointressant och hoppigt. Det fick aldrig ett sammanhang eller förklaring på varför tycker jag. Det var hela tiden facktermer, kungligheter, skapare/upptäckare och årtal. Vad har det med livsläror att göra? Hela tiden sa lärarna att vi människor skulle lära oss av historien? Jag har aldrig fattat hur lärare får ihop kunskap med tidsaxlar och facktermer???

När jag kom till univesitet så mötte jag en dyslexipedagog som sa att jag hade högt intelligens och Dyslexi hade inget med min intelligent att göra - samma sak sa flera professorer och andra högt utbildade akademiker - samtidigt som lägre utbildade akademiker kallade mig puckad och störd. Kanske är det så att det folk slänger ut sig till andra handlar egentligen om dem själva….

Nu får jag höra att folk tror inte att jag har diagnosen dyslexi…det är faktiskt rätt jobbigt det med! Jag har papper på det!

#23 Ett väldigt bra "opus" av dig, Yantra, tycker jag! Du valde säkert inte fel bana trots allt ("drama"). Sedan om teater är din grej eller inte, det får du ju avgöra själv. Men kanske kan du ändå hålla fast vid huvudämnet. Det framgår ju tydligt av din framställning, att Dyslexi fungerar handikappande för dig. Men detta funktionshinder borde ändå inte innebära, att du inte skulle kunna ägna dig åt det som du vill ägna dig åt…!

Jag tycker att du visar dig vara ett utomordentligt exempel på en funktionshindrad, som borde kunna bli hjälpt till fullo av samhället (LAS)!

Kram

#24

Hej Varulv!

TACK  för ditt svar Jag uppskattar det JÄTTEMYCKET! Wow vilken härlig underbar energi du gav mig! JÄTTEKRAMEN till dig. (jag har haft en skitdag idag - ditt svar fick mig att åka upp i glädje).

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än tack!!!!

Hoppas jag kan ge dig samma fina feedback. Eller att du får det på annat håll när du behöver det!

Jättestor varulvskram till dig från Yantra

Vanliga, fick min diagnos först vid 19 års ålder. Önskar oerhört mycket att jag hade fått den tidigare och fått gå i specialklass för från sjuan och uppåt hade jag extremt mycket problem i skolan. Klarade inte gymnasiet. Innan sjuan var jag lugnare.

Jag måste bara säga en sak till alla som har svarat på tråden och berättat om sin tid i skolan. Hur många det är som inte har fått den hjälp som vi har rätt till. Det är faktiskt lag på att alla människor ska ha samma rätt till kunskap. Jag blir alldeles sorgsen - samtidigt som det är "skönt" att veta att jag/vi är inte ensam/ensamma…

#25 Vad glad jag blir av din positiva respons!

Vanlig skola. Blev dock mobbad hela högstadiet för att jag var "annorlunda" 

#29 Jag med… Eller ja, jag blev mobbad i sju år för att jag var annorlunda. Sjukt tråkigt att det blir så, inte visste man varför man var annorlunda heller.

#30 precis. Nu 36 år gammal kan jag äntligen lägga det bakom mig, sååååå skönt

#31 Inte jag. Jag skakade av mig det väldigt länge och tyckte bra om mig själv i tonåring men sedan slog det tillbaka när jag blev vuxen. Nu har jag enorma problem med självkänslan och känslan av självvärde. Väldigt stora. Det är skitjobbigt och jag önskar verkligen att ingen ska behöva känna så.

#28

Varsågod - det var så lite!!! Ett tack är alltid uppskattande åt alla håll!

Vanlig. Fick inte diagnos förrän jag var 17. Tror inte det hade hjälpt så mycket att få den tidigare. Bor i en dålig kommun som nog inte gärna lägger några extra pengar på sånt. Dessutom sätter det ju en stämpel på en och jag hade nog känt mig ännu mer annorlunda. Jag blev helt chockad och förkrossad när en lärare sade att jag skulle börja gå till skolkuratorn i fyran. Tyckte det var fruktansvärt förnedrande. Jag var så rädd för att någon skulle lägga märke till att jag var annorlunda. Jag försökte t o m gömma det för mig själv genom att intala mig det, men innterst inne visste jag att mitt sätt att vara inte var normalt.

Jag gick i vanlig klass , under mina första fyra år i skolan gick jag i en klass där de var blandat i klasserna. Alltså att om jag nu inte minns fel så gick 1:or 2:or och 3:or tillsammans sen gick 4:or 5:or och 6:or i samma klass. Jag gick om två klasser. I fyran bytte jag skola då jag blev mobbad från 1:a klass till 4:e klass.

Från fyran gick jag i  en normal klass , där bara 4:or gick.

Jag gick i vanlig, hamnade dock i en specialgrupp på matten i högstadiet (vilket mest gjorde det ännu svårare - vem i hela helvete kan koncentrera sig när en drös "tuffa" killar ska tejpa fast varandra på stolar eller skrika i munnen på varandra hela tiden?!). Jag hade ingen diagnos på den tiden och klarade skolan utmärkt förutom just vid matten så det fanns aldrig några behov av att gå i specialklass.

Jag gick i vanliga klasser. Nyinflyttad till staden, Mobbad från första klass. Skolkade hela högstadiet. Gick i 14 olika skolor på 9 år för vi flyttade så mycket. Skilsmässobarn vid 13 år. Inget slutbetyg. Tog tag i det när jag var 20 och läste in högstadiet på rekordtid, fick toppslutbetyg. Men jag har något litet minnesfragment av att jag vid några tillfällen gick i obs-klass på mattelektioner. Grundskolan var ett elände från 1-9. Som en varböld. Gymnasiet som vuxen, gick ut med toppbetyg för att jag ville och var intresserad.