Då måste man fortsätta söka sig sammanhang, där man upplever att man får den hjälp man är berättigad till enligt LAS. Så det så!

Just för närvarande så upplever jag själv att jag har det rätta stödet ifrån samhället. Och detta är oerhört viktigt för ens välmående.

Vi Bokstavsfolk , vi går inte in i någon gängse fålla. Vi behöver särbehandling… Så enkelt är det faktiskt!

#1 Vad skönt att du känner att du får rätt stöd. Och jag tänker kämpa på tills jag får det också. Kämpar inte jag för mig själv , vem ska då göra det ? De är bara svårt när man inte riktigt vet vem man ska vända sig till. Och de är ju tillräckligt jobbigt och erkänna att man behöver hjälp och sen be om det. Och så får man ingen hjälp iaf.

Men jag får trycka på och vissa att jag inte ger mig. Vilket kan vara otroligt svårt ibland.

Jag tycker att du ska beställa en tid på vårdcentralen hos läkare. När du kommer till läkaren ska du förklara att du verkligen mår jättedåligt och inte orkar ha det så här längre. Det är mycket lättare att få hjälp med KBT om du först beställer tid hos läkare, du kan inte ringa till vårdcebtralen och be att de via telefon ska skicka remiss till KBT, en läkare måste träffa dej först. Var envis, stå på dej ( jag vet att det inte slltidär lätt ), men förklara att du verkligen måste ha hjälp med detta, det är din rättighet att få hjälp!!! Jag har själv fått vara envis som en blodigel många gånger, tyvärr så måste man vara det, och tänk på att det är inget att skämmas över, hade du brutit ett ben så hade du ju bett om hjälp. Kramar i massor

#3 Jag har pratat med både min arbetsterapeft på psyk att de nu är dags att ta tag i mitt självförtroende att jag behöver hjälp ett antal ggr. Jag har även tagit upp de med en sköterkska jag också pratar med på psyk. Men de verkar inte som att någon tar mig på allvar.

Nästa vecka ska jag träffa min överläkare. Och då ska jag defenitivt ta upp de igen. Jag hade absolut inte förväntat mig att jag bara skulle få en tid till KBT bara sådär när jag ringde vårdcentralen. Jag ville ha en tid med min läkare där , men hon var mammaledig så henne kunde jag inte prata med. Då boka receptionisten in en telefontid med en psykolog på v-centralen. Hon ringde upp jag berätta hur de låg till , var nära på att gråta i telefon.

Och de ända jag fick veta var att hon inte kunde hjälpa mig , de kunde inte hjälpa mig de var psyk som skulle de. När jag berätta att ingen lyssna på mig där. Så sa psykologen bara du får kämpa mer , du får vara på dem mer. Man känner sig så himla ignorerad när man bara skickas runt. Efter de telefonsamtalet mådde jag inte alls bra och bröt ihop. De var absolut inte en bra dag.

Jo jag vet att man måste vara envis , inte ge upp och verkligen läsa på vilka rättigheter man har. Vilket jag tycker att de ska hjälpa en att reda ut. De är tillräckligt kämpigt att leva med bokstavsdiagnoser och massa annat skit. Men sen ska man också leta upp all info själv. Men jag ska vara på dem , för kämpar inte jag för mig själv så står jag där utan någonting.

Trin, ja visst är det konstigt! Man måste vara frisk nog för att kunna vara sjuk!!!!! Alltså, det kräver ju enormt mycket av en för att orka stå på sej i en sån situation. Jag skickar dej många kramar!!!!!!!

#5 Tack så jätte mycket :)

Jag tänkte precis skriva det som #5 skrev, man måste vara väldigt frisk för att orka vara sjuk! Jag stångades med VC i flera år, den ene läkaren mer skruvad än den andre, tills jag flyttade till en annan kommun och fick remiss till en psykiatriker och fick sedemera min diagnos. Räknade efter…jag kämpade i 12 år! Jösses! Hoppas verkligen att du får hjälp snabbare! Nu stångas jag med psykiatrikern om att få terapi också, inte bara en massa piller… De tycker att jag är för frisk! Jag blir galen på sådana feltolkningar som jag ständigt råkar ut för av "normala" folk. Men jag ger mig inte, tack och lov är jag väldigt envis. Gråt en skvätt så kanske de fattar, det ska jag prova nästa gång även om det tar emot att visa känslor så öppet :/

Jag upplever att jag fått jättebra hjälp se senaste åren, men i början av min "karriär" som psykiskt ostabil så var det ett rent helvete.

Jag gick till skolkuratorn och bad om hjälp men hade då inga ord för ångesten och depressionen. Jag visste inte hur jag skulle beskriva hur jag mådde så jag fick de vanliga råden om att "kämpa på" och "vara stark". Min dåvarande pojkvän följde då med mig för att prata allvar och förklara hur överjävligt jag faktiskt mådde, då blev det väldig fart på tanten och ja fick tid på BUP.

Väl på BUP så fick jag träffa kurator och psykolog tillsammans med mina föräldrar. Mina föräldrar var just då en stor orsak till mitt mående och det som hände var att kuratorn frågade: "Vad är det för fel på dej då?" varpå jag börjar storgråta och inte får ur mig ett ord.

Sen var det ändlösa samtal med kurator om att jag spelade för mycket dataspel, var uppe för sent och att jag måste sköta skolan bättre. När jag äntligen vågade berätta att jag hade självmordstankar så fick jag träffa psykolog som funderade på piller som lösning. Fick ett samtal med henne och nästa träff så mådde jag lite bättre, då tyckte hon inte att jag behövde hjälp längre för jag såg ju glad ut, så jag blev utskriven från BUP exakt en vecka efter att jag berättat om självmordstankar.

Förlåt, det blev mycket text. Jag var tvungen att skriva av mig. Jag känner igen mig i din situation och jag hoppas bara att du kan hitta någon riktigt bra människa i vården som hjälper mig med alla kontakter. På senaste tiden så har min sköterksa på vuxenpsyk sett till att jag får träffa läkare och psykologer som hon vet skulle passa mina behov och jag behöver inte själv ligga på och ringa.