Jag kan faktiskt känna likadant, stundom. Tror att det beror på, att vi i ett slags cykler blir mer, eller mindre, sårbara för kränkningar i vår personliga integritet.

Om en annan person kommer och vill beröra - kramas, ta på osv. - så går det att tolka som att vederbörande gör anspråk på ens person. Ett slags tvång, således. Det kan vi under vissa omständigheter acceptera - under andra omständigheter inte acceptera.

Och i båda fallen är vi i vår fulla rätt!

Jag kan krama människor i min omgivning, som t.ex mina vänner och min familj, inte okända. Men jag gillar inte klappar, eller att folk nuddar vid mig sådär spontant när man pratar eller så. Gillar inte heller att skaka hand med nya människor, eftersom jag inte ser meningen i att röra i varandra när man ändå säger hej med munnen, tycker i vissa lägen att det är obehagligt när nån rör vid mig, oftast om det är sådär spontant och självklart.

Så jag förstår dig. Prata med din partner, berätta hur du känner och att det inte är nåt personligt riktat mot honom.

Jag tror att jag bara är ovanligt känslig för det mesta just nu. Hur kläderna sitter på kroppen, ljud, ljus och beröringen ingår i det där som liksom stör. Jag får försöka förklara hur det är och att det inte är hans fel. Jag är mest orolig eftersom jag är medveten om att senaste tiden har varit väldigt tuff för oss båda pga mitt mående och jag pratar mycket om olika saker som jag inte klarar eller som är svåra för mig.

Jag känner mig mest krävande och jobbig för det mesta eftersom relationen blir så ojämlik när jag ständigt behöver speciell behandling för att jag har problem :( Det här känns som det allra tråkigaste att behöva förklara.

Så känner jag också, att jag är krävande för att jag har mina problem. Men det är ju bättre att prata om det, än att gå runt och må dåligt över det. Tycker jag iallafall.

Styrkekramar till dig!

Kort och enkelt, din sambo måste förstå att det inte fungerar med fysisk kontakt på det sättet just nu - försök förklara för honom, förstår han inte, så är det hans fel.

Jag försöker att förklara lite i taget. Det har blivit lite överväldigande på senaste tiden när alla mina problem läggs på hög. Under vissa perioder så har jag det inte alls lika svårt, men just nu är är det ju så.

Jag vill ju kunna ha en relation där jag får förståelse och hjälp med mina besvär men samtidigt så känner jag inte att jag kan kräva hur mycket som helst. Jag kanske borde försöka få honom att ta del av den hjälp anhöriga kan få. Om vi nu ska leva ihop livet ut som vi så ofta pratar om så lär det ju hända fler gånger att jag hamnar i stora svackor och behöver anpassa min vardag.