Finns väl ingen vare sig normalt eller onormalt med det … något beroende på vad han gör hos dem, förstås, men om de inte har några egendomliga *host* rollspel för sig så varför inte?

Trivs man med det så spelar det väl ingen roll. Vanligt är det antagligen inte, men helt okej ifall man trivs så bra med föräldrarna.

Jag pratar dagligen/flera gpånger per dag i telefon med föräldrarna, nu bor vi 70 mil från varandra så kan inte träffas så ofta längre.

Varken normalt eller onormalt. Jag är hemma hos min mamma i princip varje dag och dricker kaffe och snackar. Ibland stannar jag en timme ibland 4.

Vad skulle vara fel med det om man har en bra relation till sina föräldrar? Och vad har ert boende med saken att göra?

Jag skulle tröttna att spendera såpass mycket tid "hemma".

När jag bodde i samma kommun med familjen, så umgicks vi tämligen ofta veckovis - kanske 1-3h 2-3ggr/vecka.

Jag ser inget onormalt med det beteendet.

Men om man ingår ett förhållande, då bör väl det rimligen spela huvudrollen i ens liv…?

(Så borde det i alla fall vara enligt naturen…)

#5 Var står det att partnern inte har "huvudrollen"? Bor man dessutom tillsammans så spelar väl 2 timmar om dagen med föräldrar ingen som helst roll?

#6 Nej rent principiellt så tycker jag som du. Men för att försöka att empatiskt förstå trådskaparen, så föreslog jag att det skulle kunna finnas ett drag av "svartsjuka" i denna missundsamhet: "Här går jag och väntar hela dagen på att maken äntligen ska komma hem från jobbet, så att jag får träffa och umgås med den jag älskar, och att vi får ha lite familjeliv just så som vi formar det, och kanske tar han hand om barnen och skapar lite goda relationer med dem (medan jag lagar mat kanske?)… Men istället så kommer han inte… När jag efter flera timmar når honom på mobilen, så är han hos föräldrarna… i vanlig ordning, precis som alla andra dagar…"