Det är en medicin läkare skriver ut alltför lätt. När jag tog den medicinen, gick jag upp ångest-mycket i kilon, jag var aldrig kvicktänkt, kände mig konstant nerdrogad, jag kände mig som en heroinist. Zombie dag in och dag ut. En medicin som inte ska behöca exisyera, nät fet fibbd bättre alternativ. Det var jag, det. Men individuellt hur biverkningar yttrar sig. Det får vi inte glömma.

Lät inte alls bra.. Vilken dos tog du?

Vad tycker du är ett bättre alternativ?

Jag är så van att bli trög på medicin, av theralene blir jag korkad och så stammar jag dagen efter. Och det är sjukt jobbigt, så nu tar jag inte det mer.

Blev trött av zyprexan igår med och hade lättare för att somna än vanligt, kan såklart vara placebo, men det gör inget för mig då huvusaken är att det fungerar.

Vaknade dock hungrig imorse, vilket jag inte brukar göra, så jag åt frukost men jag är fortfarande lite hungrig..

Lyckades somna runt halv ett inatt, och blev tvungen att kliva upp vid sex, så jag har ändå sovit endel. :)

Tänk, om ni, mina vänner RedBlackGrey och Zaphix blanda andra fler, slapp ta mediciner!

Det vore ni värda.

#3: Det önskar jag..

Livet hade varit så mycket mer okomplicerat!

Jag är definitivt övermedicinerad, läkaren läste igenom min medicinlista och sa förvånat att "Oj, vad många mediciner du äter mot ångest..".

#4 Önskar att jag kunde ligga och krama om dig en hel natt, och att du då skulle kunna få uppleva tryggheten av mänsklig samvaro, den sanna boten mot ångest…!

#5: Jag önskar att jag slapp ligga och bli kramad en hel natt, det hade gjort mig ännu mer galen än jag redan är..

Och det har tyvärr inte botat min ångest innan, fått pankattacker trots att jag blivit kramad. Behöver nog mest vara ifred när jag får ångest, får så ont i kroppen.

Men då önskar jag såhär då:

Du går och lägger dig i ditt eget rum, som bara är ditt. Men du är de facto, samt förvissat, omgiven av idel välmenande, rättskaffens, hyvens medmänniskor - sådana som du litar allramest på. Du känner deras diskreta närvaro när du slumrar in… och sover tryggt hela natten.

När du sedan på morgonkvisten vaknar, känner du dig behagligt utvilad. Du känner dig stark och positiv, och full av förtröstan inför att ge dig i kast med en ny dag…!

Du upplever samtidigt dina vänners närvaro därute i den omgärdande periferin. Du vet, att när du har stigit upp, och presenterar din närvaro inför dem, så blir du idel positivt bemött: de bejakar din sanna person, samtidigt som du direkt och sedan fortgående erhåller positiv input och respons från deras sida.

Du tillreder din frukost, sitter och småpratar lite med dina accepterande och bejakande kompisar, varefter du bryter upp: "Nej nu kallar plikterna! Vi ses senare!" Varpå alla glatt utropar: "Hej så länge Zaphix! Ha en bra dag! Ja, vi ses sen, det ska bli trevligt!"

Du kastar dig ut i dagens verklighet, fylld av tillförsikt och målmedvetenhet!

Haha, jadu..Idylltillvaro? :)

Tyvärr är jag skeptisk till att det är nåt som tar bort ångesten i längden, harf alltid haft mycket ångest. Många minnen med ångest även på tiden jag gick på dagis.. Så det är nog inte så lätt löst med tanke på att jag levt på olika sätt i mitt liv utan att nåt har fungerat.

Har psykisk sjukdom i släkten, så är nog tyvärr biologiskt för mig. Så det handlar väl mest om att lära mig olika sätt att hantera ångesten på, och få hjälp på traven av medicin.

Både jag och min sambo har ätit den, han gick upp 30kg och jag gick upp 15kg (sedan slutade jag). Båda käkade mot depression och sömnsvårigheter.

Oki doki Zaphix. Så har jag då ändå försökt…

Men bara lite till då: Själv har jag ett stort behov av "egentid", av ensamhet. Aldrig mår jag så bra, då jag lever helt självsammen; tanken blir så klar! Ofta går jag bara omkring och njuter av sådan splendid isolation.

Men om jag inte ändå nånstans i bakgrunden hade vänner, att återvända till ibland, att uppleva som ett slags säkerhetsventil, då skulle jag nog bli riktigt tokig.

Men nu verkar det på dej, som att du - liksom jag - önskar ensamheten, men - till skillnad från mig - dessutom tar konsekvenserna av den: ett liv i ångest. Ditt val?

#9: Oj.. Det tänker jag inte göra, inte en chans, då kommer jag inte äta den mer.

Känner mig hungrig även idag, men ignorerar jag det så försvinner det efter ett tag.

#10: Hur menar du med mitt val?

#11

"Har psykisk sjukdom i släkten, så är nog tyvärr biologiskt för mig. Så det handlar väl mest om att lära mig olika sätt att hantera ångesten på, och få hjälp på traven av medicin."

För mig är det mer eller mindre självklart, att ångest har sin grund i en social situation. Därför har jag den övertygelsen, att det ändå kan gå att tillskapa en så pass god social tillvaro, att ångesten dämpas och till och med kan upphöra.

Utifrån mitt perspektiv framstår det som att du har resignerat och accepterat din lott: ett liv i ångest. Samtidigt har du funnit din egen strategi för att lindra ångesten: medicinering. Den vägen väljer du.

Utifrån ditt perspektiv menar du kanske, att din väg skulle vara enda vägen, och att du därför inte har något val? Där menar då jag, att du kan ha olika val, trots allt.

Men visst, jag kan begreppsliga, att ångest kan finnas biologiskt-genetiskt - som ett karaktärsdrag. Jag känner till och med sådana människor, vilke kan karaktäriseras som att de har ett "nervöst" sätt.

Fast ändå: jag vill gärna tro att nervositeten påverkas av faktorer i miljön. Ej uppstår de ur intet, är min tro. Vissa människor (nervöst lagda) må ha en låg smärttröskel, men utan "stimuli" ingen reaktion, menar jag. Men kan givetvis ha fullständigt fel!

Dock anser jag att en väg för nervösa individer kan vara att tillse att försöka utsätta sig så lite som möjligt för stressande miljöpåverkan. Och i stället inrikta sig på att tillskapa för sig en så lugn och trygg tillvaro som låter sig göra.

Fast just du skulle kanske inte stå ut med en sådan tristess? Du traktar kanske mera efter den äventyrliga tillvaron, den händelserika - men vågar inte riktigt ge dig i kast med den?

Grejen är väl att jag jobbar med att göra saker trots ångest varje dag, jag kämpar aktivt med att göra så att situationer blir mindre ångestframkallande.

Jag håller mycket på med mindfulness, vilket jag tror är vägen för mig att kunna hantera och minska ångesten.

Jag sitter inte bara hemma och äter medicin och hoppas på underverk, jag gör aktiva saker för att jobba bort den också.

Men för att klara av att göra saker trots ångesten så äter jag medicin för att minska ångesten så att jag kan utföra sakerna ändå. När man väl har utvidgat sin komfortzon så klarar man kanske av det utan medicin sedan.

Just nu har jag en plan för framtiden, till hösten vill jag verkligen flytta och påbörja en för min drömutbildning och jag börjar känna mig redo för det.

Men för att kunna det så behöver jag Körkort, annars måste jag lämna iväg hästen och det kommer inte att ske. Men i fredags fick jag reda på att läkaren inte tänkte lämnna ett utlåtande så att jag kan försöka ta Körkort, jag fick ett för dåligt resultat på IVA-testet,

Får dock en chans till att klara av testet imorgon och fixar jag det inte verkar det vara kört för mig att skaffa Körkort.

Det är sånt som minskar min livslust och ökar min ångest, att jag kanske inte kommer kunna göra det jag vill ändå. Det känns just nu som att världen är emot mig.
Det är nåt jag inte skulle klara av att hantera utan medicin, jag skulle falla rakt ned, men nu har jag medicin som kan hjälpa mig med det.

Är det då fel att välja att äta medicin för att kunna få en hjälp på traven och slippa att känna att allt är värdelöst?

Jag VILL göra saker, men jag orkar verkligen inte kämpa mot ångesten varje minut för att klara av att göra det jag vill. Tar jag medicin så klarar jag av mer, och för mig är det värt enormt mycket.

Jag har tack vare en bra medicinering gått ifrån att efter varje socialt umgänge kommit hem och gråtit av ångest till att kunna vara social utan att bryta ihop efteråt. Förut så kunde det ta flera timmar för mig att ladda upp mig inför att gå och handla pga. ångesten att varai affären, nu så har jag ångest men undviker sällan att gå dit ändå och behöver inte ladda i flera timmar.

Jag väljer medicin för att kunna välja att kämpa mot ångesten.

Hade jag inte fått hjälp av en medicin som jag äter när jag fick det så hade jag inte funnits nu.

#13 Jag respekterar till fullo dina ställningstaganden, Zaphix, men kan ändå inte låta bli att tänka lite till i samma banor som förut nämligen att medicinering nog kan vara bra - för den som vill leva strömlinjeformat; för den som vill vara som alla andra i "landet lagom". Just det är det, som medicierna är till för: att modifiera bort skavankerna så, att alla kan vara "Svenssons".

Vad just jag är ute efter lite mera, är ett tänk som snarare vill bejaka olikheterna. Jag vill tro, att det kan finnas en plats för envar - på just dess sanna villkor.

Den, som finner sin sanna plats i livet, borde rimligen inte känna ångest. Men den, som - utan att riktigt äga alla förutsättningarna -  blint vill rusa vidare med en fix idé i bakhuvudet om att ändå passa in i den breda fåran, och till varje pris försöka leva upp till alla krav (utan att ha hundraprocentig framgång), kan lätt hamna i kronisk ångest.

Mår man dåligt av att gå och handla i Konsum, varför ska man tvinga sig till det, egentligen? Den tid man sparde på att inte gå dit - kunde man inte använda den på ett för en själv lyckligare och mera meningsfullt sätt?

#14: Varför man ska till Konsum? För att man inte har ICA i närheten och är i behov av mat.. ;)
Mitt kylskåp verkar inte fylla på sig själv hur gärna jag än skulle vilja att det gjorde det, hade varit det mest ekonomiska också..

Det betyder alltså att det finns saker man måste göra och inte kan välja bort, som att handla, åka buss (eftersom körkortet verkar vara onåbart i nuläget..), gå till min dagliga verksamhet (är väl valbart, inget gör att jag måste dit, men jag mår bra av att ha nåt att göra på dagarna trots att det är ångest innan jag åker dit och när jag är där. Dessutom får jag mycket inspiration där då det mycket handlar om att genom skapande och kreativitet få må bra och hitta sin väg i livet) o.s.v.

Medicinerna är inte till för att modifiera bort skavanker, medicinerna är till för att göra så att jag slipper de värsta nedåtperioderna och den värsta ångesten och därmed slippa vilja dö.

Det ultimata vore självklart att samhället ändrades och accepterade alla sorters människor och möjliggjorde att alla kune vara som de är och leva sitt eget liv på det sätt som passade dom.

Men i nuläget ser inte samhället ut så och jag blir illa tvungen att anpassa mig.

Medicinerna tar till viss del bort min kreativitet och dämpar även min energi jag i korta perioder kan känna. Men för mig känns det värt det, att slippa den rejäla smärta och alla svarta tankar jag har är ovärdeligt.

Men hade den tagit bort all min kreativitet hade det inte varit värt det, utan mitt kreativa tänkande och skapande hade det inte funnits någon mening med att leva heller. Men nu dämpar det bara, inte tar bort.

Jag önskar att en dag kunna leva ett liv där jag kan vara precis den jag är och vill vara, men just nu känns det tyvärr avlägset.

När man är djupt nere och planerar att ta sitt liv, eller sitter ihopkrupen i duschen och är förstörd av ångest så tar i alla fall jag insta chans till en bättring. Och är det då medicin som hjälper mig upp, då får det vara så.

Jag är samma person som jag är utan medicin, men en aning mer stabil.

Jag försöker inte passa in i ekorrhjulet, jag försöker bara att leva ett meningsfullt liv där jag har en chans till att må bra.

Zaphix> Förlåt för sekt svar. Min hjärna har sedan en lång tid tillbaka vart kollosalt rörig. Därav orsaken till att det Jan ta tid för mig att svara. Men gör mitt yttersta. Jag tror det var 15 mg per dag. Den tog jag april-november, -04. Ähum, jag önskar att jag kunde svara på den frågan. Det är ju så himla individuellt. Låt mig säga såhär: Enda medicinen som någonsin hjälpt, och hjälper på mig, är den beroendeframkallande behovsmedicinen - Oxascand. Just nu tar jag Ergenyl Retard, Litium, och Zeldox. Det är tal om det senaste neuroleptikumet, som funnits i 2 år. Jag fattar fortf. ej varför just Zeldox, som är mer eller mindre tvilling-medicin till medicinen som triggade upp mina självmordstankar, och gjorde mig trögfattad, samt zombie+aktig, m.m. Jag var inte jag… eller ja, den medicinska personligheten var fylld av Abilify-biverkningar. Den jag tog i sex bortkastade år. Den medicinen som jag antagligen kommer testa, börjar på N. Och är också en neuroleptika. F.ö. har jag en väb som käkar Abilify, och mår bra på det. Det finns på 5 mg som lägsta dos, Abilify,alltså. Om det i framtiden blir aktuellt m den medicinen, rekommenderar jag dig att börja på 5 mg. Förövrigt var jag en utav få som fick helt A4-papper m. biverkningar. Annars en framgångsrik medicin. Varulv> Awe, tusen tack! Vad glad jag blev. :)

#16: Tack för svaret. :)

Bra att få läsa någons betättelse om olika mediciner, är ju individuellt såklart, men ändå skönt..

Äter 5 mg zyprexa nu bara, och det tycker jag verkar hjälpa endel, vilket är skönt då jag vanligtvis behöver rätt hög dos för att märka skillnad.

#16 Tack, RedBlackGrey! Och fortsättningen på min önskan ligger ju nu i dialogen med Zaphix.  Alltså följer här en fortsättning på den, i ett svar på

#15:

Jo men vi är nog överens i stort ändå, du och jag, Zaphix. Jag tolkar dig som att du faktiskt behöver din medicin i ditt nuläge; den är din livlina och  den "topdressing" som gör att du trots allt och till nöds kan leva ungefärligen det liv som du önskar. Och det är ju onekligen mycket värt!

Men jag känner på mig att du också förstår hur jag menar. Bara det, att just för din del, så är det inte helt gångbart alldeles för närvarande. Och det har jag en stor förståelse för.

Och jag tror ju - känner mig förvissad om - att du kommer att nå dina mål. Du är en tänkande och reflekterande människa, och tar dig vidare genom de slutsatser du hela tiden drar av dina lärdomar. Du står inte stilla, är i ständig rörelse - icke irrande, utan målinriktat i en viss bestämd riktning.

Motgångar har du mött, möter alltjämt, och kommer att möta, på den resan. Men ge bara inte upp! Om du ser bakåt i ditt liv: visst är du glad över att du i varje motgång valde att gå vidare…?!

#18: Alltså, nej. Ärligt talat så är jag inte glad att jag gått vidare i motgångarna, det hade underlättat om jag gett upp faktiskt. Men tyvärr är jag väl för tjurig för att ge upp, taskigt nog..

Intellektuellt och känslomässigt har jag tagit mig vidare, men fysiskt så har jag stagnerat i min utveckling. Men det ska det bli ändring på.

Under dagen har jag iaf beslutat att oavsett Körkort eller andra hinder så ska jag börja plugga till hösten. Är sjukskriven till aug -13, men jag tänker inte vara kvar i det så länge.
Så får jag inte ta Körkort så får jag så skickar jag iväg hästen ett år och pluggar och tra tillbaka honom sedan. Jag kan inte låta bli att följa min dröm pga. honom, det är inte rimligt. Hur jobbig insikten än är..

Så jag ska ta mig vidare fysiskt också snart.. Om jag kommer in på skolan vill säga. :)

#19 De låter sunda, alla dina tankebanor, för mitt intellekt åtminstone. Men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Dacke. Du har ju dock lovat honom evig trohet, glöm inte det.

Men skolan lockar mera, kan jag förstå. Och du är ju ung, bör därför bejaka alla drifter med full kraft. Det är nu allt måste ske; i morgon kan det vara för sent!

Vad jag har lite svårare att förstå det är det där snacket du har om det fysiska. Vad skulle det vara som är fel med din fysik? Mig veterligt så är det inget nämnvärt alls fel på din fysik. Rätta mig gärna om du inser/anser att jag har fel!

#20: Fysiskt som i att jag fortfarande är kvar i samma stad, ingen utbildning, inget jobb eller nåt annat. Inte som i att mina ben inte fungerar som dom ska. :)

Skolan lockar inte mer än att vara med Dacke, men jag vet att jag behöver en utbildning och för att ta mig vidare i livet behöver jag det. Ett år utan Dacke där jag kan göra så att jag får leva som jag vill göra sedan är värt det, jag räknar ändå med att jag har åtminstone 15 år till med den hästen.

Men jag ska inte tro det värsta, förhoppningsvis får jag reda på imorrn vad de bestämt på mötet med läkaren idag. Annars får det bli ett samtal dit på måndag och höra efter.. Chansen finns ändå att jag lyckats tillräckligt bra.

"21 Du finner dina vägar. Och lyckas inte det ena, så väljer du det andra. Det är en väldigt bra livsstrategi, enligt min mening. Och du verkar så förnuftig och vilja planera inför framtiden. Allt kommer att ordna sig till det bästa för dig, är min sanna tro.

Ett råd på vägen vill jag ge: ta inte motgångar för allvarligt; det är de inte värda! Motgångar kommer att komma, hela tiden, var så säker. Men du klarar dem! Du löser dem till något konstruktivt och bra! Motgångar är i själva verket till för att jag-stärka i ett utvecklingsskede.

Wow, Varulv; vilken annorlunda värld du verkar leva i! Där ångest och olycka är en prudukt av social disintegration och medicinering inte är något man behöver utan något som de som är för svaga för att åstadkomma verklig förändring i sina liv använder för att dölja sina skavanker.

I min värld är ångest en verklig sjukdom som faktiskt ibland uppkommer spontant och är OERHÖRT besvärligt. Många behöver medicinering för att överleva.

Vänner och kramar i all ära men ibland hjälper det inte alls!

Jag åt också Zyprexa ett tag, då läkarna trodde att min hyperaktivitet berodde på hypomani… Jag har blivit felmedicinerad med bl.a. Litium, Ergenyl, Abilify, Propavan, Lamictal och en 7-8 olika antidepressiva… De verkade totalt famla i blindo ett tag!

Nu äter jag Metamina och den ökade vakenheten gör att jag hinner bearbeta tankar och händelser så att det inte alls uppstår någon ångest! Det är helt otroligt faktiskt, jag har inte varit deprimerad på över ett år.

Visst äter du Concerta Zaphix? Hur funkar det?

#23: Äntligen någon som förstår vilket helsike det är att leva med ångest!

Äter lyrica på morgon och em mot GAD'n, har hjälpt bra förut med jag behöver nog höja dosen nu. Sist jag höjde dosen ökade ångesten en massa, så jag valde att gå ned i dos. Men nu pratade vi om att höja den.
Äter även Voxra, men den är väl främst för depression, tror den fungerar hyfsat.

Behöver medicin för att klara av vardagen nu..

Äter både Concerta och Ritalin. Concertan tar jag på morhonen och Ritalin på em och kvällen. Och jag tycker att det fungerar bra, på IVA-testet så fick jag nu riktigt bra resultat. Gått ifrån att ha usla resultat även för att ha ADHD till att nästan få samma resultat som en icke-ADHD'are.

Kan nu sitta still och göra saker, har tålamod och kan fokusera på en sak i taget hyfsat bra. Jag känner mig absolut inte lika rastlös.

Så Concerta och Ritalin är jag inte beredd att välja bort för att testa någon annan medicin, iaf inte i nuläget.

De hjälper dock inte mig med ångesten, snarare tvärom i så fall. Men concertan kan jag inte stänga av och bara rusa på som jag gjort innan, utan jag är lugnare i kroppen och mer medveten om mig själv och omgivningen. På gott och ont förståss..

#23 Ja jag vet att min "peppnings-medicin" inte har någon effekt i alla lägen. Förlåt om jag har blandat mig i tråden på ett otillbörligt sätt…

Det är inget fel i att ta medicin för att klara av sin vardag!!! Många människor gör det; de med högt blodtryck, diabetiker, epileptiker, människor med halsfluss mm mm mm. Det är ingen skillnad på psykiska eller somatiska sjukdomar! Det verkar dock ofta som om psykiska sjukdomar bara är människor som inte har förmågan att "ta sig samman" eller "skärpa sig".

Jag har också Lyrica och tycker de funkar jättebra. De har även hjälpt mot mina kroniska smärtor i ländryggen så det är en bonus!

Jag fick MASSIV ångest av Metylfenidat!! Och en hel del annat elände men jag tog dem rätt länge eftersom de funkade. Speciellt när de gick ur kroppen var det outhärdligt. Jag har haft ångest återkommande under mitt hela vuxna liv men den ångesten slog ALLA rekord!

På min ångest är det (förutom Lyrica) bara bensodiazepiner som bitit på. Nu tar jag inga alls, behöver dem inte ens men mina läkare påstår också att de interagerar med Metamina. Jag tror inte på det alls men har snällt låtit bli dem eftersom det var mitt enda val om jag någonsin vill höja dosen Metamina..

#26: Tyvärr så är det mindre lätt att få förståelse när man har en psykisk sjukdom, folk accepterar fysiska sjukdomar mer. Jag försöker alltid att komma undan att behöva berätta att jag är sjukskriven, just för att jag vet att folk har så mycket åsikter om psykiska sjukdomar. "Men du ser ju inte sjuk ut!"
Kommer det på tal om vad jag gör om dagarna så viftar jag bort det och byter samtalsämne..

Har du problem med att du vänjer dig vid lyrican och behöver äta högre doser?

Jag äter en relativt låg dos nu, men tycker attg medicinen är lite läskig då jag får så ont i kroppen av den när jag glömt ta den, så vill helst inte höja så mycket..

Har ätit benso, men jag vill inte göra det längre då jag inte gillar hur jag känner mig efter jag tagit den, så jag tar hellre panikattackerna faktiskt.. Dticker theralene ibland och det hjälper hyfsat om jag tar det i tid, men jag blir så trög i huvudet av den och stammar mer än annars.

Jag har nästan bara positivt att säga om Lyrica, menjag är en av de få tror jag. Jag har samma dos nu som fr tt år sedan; 50 mg morgon och 100 mg till natten. Jag har jättebra smärtlindring av dem med för min ryggsmärta. Jag kunde ENKELT skära ned min medicinering med Temgesic med 50% när jag började med Lyrica! :) Om det inte vore för det så vet jag inte hur jag skulle gjort men nu är det värt det för min ryggvärk blir jag ändå inte av med..

Vi har motsatt problem med benso- Jag gillar dem lite FÖR mycket! Men jag är ruskigt tolerant och behöver dubbel dos varje gång så det är skönt att slippa dem. Theralen och de andra räv-medicinerna mot ångest gör mig bara seg i kroppen och då för jag MER ångest!

Det där med att det skulle vara skillnad på fysisk och psykisk sjukdom är bara trams! Gamla idéer som lever kvar bara. Ingen skulle ju t.ex. ifrågasätta en människa med Parkinsons sjukdom och säga "Äsch- ryck upp dig nu!" och där handlar det också om brist på dopamin!

#28: Oj, jag äter 150 + 225 mg lyrica och min läkare tyckte det var en rätt låg dos.. Men å andra sidan kanske du äter den huvudsakligen mot värk och inte ångest? Kan ju vara akillnad på doser då..

Försöker hitta andra saker som kan ta bort panikattacker, som att vara ute och springa, istället för medicin emot det. Det går rätt bra när det inte är vinter och det är för kallt för mina lungor att springa.

Min allra bästa medicin är min häst, vore ju fantastiskt om stallhyran kunde gå på högkostnadsskyddet.. Månadskostnaden för hästen är nästan lika hög som all medicinkostnad i månaden.. :)

Jag förstår oron kring viktuppgång som biverkning. Jag kände samma sak när jag skulle börja med Lyrica mot ångest. Jag kände dock inte av den speciellt mycket och tror inte att jag gick upp i vikt. Jag väger mig dock inte just för att undvika att börja oroa mig för mycket över vikten och kanske falla tillbaka in i destruktiva tankar.

Ville mest kommentera på just mängden mediciner och hur psykiska problem ofta ses som något som kan tränas bort utan mediciner. Det är ganska hemskt hur media och allmänheten uttalar sig om saker som de inte har full förståelse för. Ibland krävs mediciner bara för att orka fortsätta leva över huvud taget!

Jag hade fyra olika mediciner samtidigt ett tag men har nu dragit ner på mängden. Cipralex mot depression, Lyrica mot ångest, Concerta för ADD'n och Stesolid för tillfälliga ångestattacker. Jag tog beslutet att sluta med alla mediciner under en period eftersom jag inte längre visste vilket som gjorde vad och ifall jag upplevde biverkningar så kunde jag inte längre veta vilken medicin som fick problemen att uppstå.

Nu tar jag enbart Concerta och har Stesolid som en nödlösning om jag skulle få en allvarlig ångestattack. Det känns som att det borde finnas bättre alternativ till att ta så många olika mediciner samtidigt och göra vardagen lite enklare. :/ Det är ju olika för alla människor men i mitt fall så tror jag att jag i längden kan slippa mycket av min ångest och deppighet med hjälp av enbart Concerta då ångesten oftast uppstår pga skuldkänslor över att vara lat och oduglig. Det är vad jag hoppas på i alla fall.