Är bättre på att uttrycka mig i skrift, men är helt okej på att uttrycka mig i tal också. Dock så snubblar jag på orden och har en tendens att nästan stamma när jag är nervös, vilket jag ofta är i sociala situationer. Får tänka på att inte prata för fort och verkligen säga orden tydligt för att jag inte ska behöva säga fel ord eller snubbla.

Men själva formuleringen av det jag ska säga har jag inga problem med, är snabb i både tanke och ord.

Jag känner samma sak, speciellt när det gäller lite tygre ämnen som politik eller känslomässiga diskussioner. Typ som här där vi diskuterar våra diagnoser, upp och nedgångar osv.

Face-to-face så brukar jag oftast skämta bort saker som kanske är ganska allvarliga bara för att jag är rädd för att förstöra stämningen. Jag har lätt för att prata med personer som jag inte känner så väl genom text, men blir jättenervös om man ska träffas på riktigt. Det är lättare inom jobbet för då har jag en bestämd roll och vet vad jag snackar om. Jag kan dock bli skitnervös om en bekant vill ta en fika, även om jag kan tycka att det är trevligt egentligen.

Jag känner igen mig i det där, jag har också lite svårt att uttrycka mig verbalt. Jag behöver lite tid på mig att fundera ut vad jag ska säga, så jag formulerar mig rätt. Och sen har jag en tendens att låta lite irriterad ibland när jag pratar med nån, utan att jag verkligen är det. Det bara blir så, och då är det ju enklare att skriva eftersom jag kan lägga till smileys och hinna tänka efter en extra gång hur jag uttrycker mig, så att man slipper missförstånd.

#2 Brukar också stamma lite ibland, fick höra det av en kompis. Jag märkte det inte själv förrän hon sa det. 

Detdär med att känna nervositet inför olika situationer, det har jag personligen (med ålderns rätt) kunnat bemästra och arbeta bort fullständigt.

Däremot så känner jag igen mig väldigt väl i det du skriver i ditt inlägg, Wide Awake Dreamer. Det du förmedlade kunde ha varit min text, helt klart. Jag har Aspergers syndrom, och för mig/oss består de centrala svårigheterna i just det du beskriver.

För mig är det så:

Jag äger inget språk naturligt. Alla fraser som jag kan ha behov av att säga, dem måste jag öva in. Det går till så, att jag i min ensamhet liksom "talar i tungor" med andra ord tillrättalägger alla tankar/känslor, som jag har haft under dagen, i en språklig dräkt. Detta är inte helt enkelt för mig/sådana som vi, och framför allt så tar det tid (och ork). Det kan liknas vid ett slags "kilskrift" - åtminstone känns det som så, att vi måste hugga in våra utsagor/meningar i sten - med stor möda.

Väl inetsade i medvetandet, ja då går meningarna också förhållandevis lätt att uttrycka verbalt. Men förutan den mödosamma proceduren, så kan jag omöjligen uttrycka det jag vill ha sagt…

Och att uttrycka sig med spontanitet, det förstår du kanske nu lite mera den stora svårigheten som vi har till…

Alltså egentligen så är väl jag också hygglig på att yttrycka mig verbalt,(VARNING, mer skryt efter denna parentes! ) har t.o.m. fått beröm för att jag varit så bra på att förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt.

Men det har gällt andra saker än mina känslor och mina åsikter. Så fort dessa blandas in blir det genast mer komplicerat och jag rör ofta till det. Hmm, kanske det handlar om mina hämningar ändå? Jag tycker mig märka en viss förbättring efter att jag umgåtts och verkligen diskuterat med folk under en period. Jag bröjar slappna av lite mer och är inte längre så fokuserad på mig själv. Och ibland underskattar jag nog vilken "skada" min periodvisa sociala isolering har ställt till med. Att inte umgås med folk på flera månader sänker ju troligen den kognitiva förmågan tillfälligtvis.

Ja, ibland är det inte alltid lätt att veta vad som är ett medfött problem eller vad som uppstått som resultat av andra problem. Jag får nog ta och fundera mer på det där. Kanske är det så att min tröghet går att träna bort ändå, åtminstone delvis?

När jag pratar så blir det oftast korta svar men om jag skall berätta något längre så tappar jag ord och det tar längre tid att få fram det jagvill ha sagt.

Jag lärde mig faktiskt att bli bättre på att prata med folk efter flera års terapi. Det var inte poängen med terapin och inget vi direkt pratade om, men efter att ha suttit så många timmar med folk jag inte känner så väl för att prata om mina innersta tankar och problem, då kändes det inte lita läskigt att prata med "vanligt" folk heller.

Jag pratar väldigt mycket för mig själv, inne i huvet liksom. Mest när jag är ensam och kanske har sett på ett debatt-programm eller så. Då prövar jag liksom olika argument för mig själv och testar mig fram till vad jag tycker och tänker och hur jag hade uttryckt det ifall jag var i den situationen. Det kan bli jobbigt ibland men jag tror att det hjälper mig senare när jag faktiskt ska prata med riktiga människor och föra fram mina åsikter.

#5

"Att inte umgås med folk på flera månader sänker ju troligen den kognitiva förmågan tillfälligtvis."

Nja, kanske inte den kognitiva förmågan (hos mig skärps den snarast av ensamhet) - men väl den sociala förmågan, skulle jag tro, och tycker mig ha märkt hos mig själv.

Jag har alltid fått höra att jag har ett väldigt bra språk både verbalt och i skrift. "Det är som att lyssna till en roman, ditt språk är så målande" fick jag höra senast i förra veckan.

Däremot är jag dålig på att ge information på ett kort och koncist sätt, jag behöver lite tid på mig för att formulera mig. Det har jag t.ex. märkt när jag har hållit ridlektion och ska ge instruktioner "i farten". Istället för att säga "peta till honom med höger skänkel och lyft vänster hand en aning", så blir det någonting i stil med "peta lite med höger skänkel och liksom höj den hand där du har den motsatta tygeln mot benet som du skänklade med… alltså, höj vänsterhanden lite…" Jag blir stressad när jag måste förklara någonting tydligt och snabbt, varpå jag anstränger mig så mycket att jag istället krånglar till det.

#9 Praefatio, du förstärker precis det som är jag, beträffande muntlig expression!

Mig sa man ofta till (när jag var yngre mera än nu, eftersom man förväntar sig än mindre detta av en yngre människa): "du talar som en bok"; "du talar som en gammal man"; du uttrycker dig som en professor"; och dyligt typ.

Att kommentera något i nuet, det kan jag omöjligen. Har illustrerat den oförmågan hos mig själv mången gång med följande exempel: Om en incident har inträffat, och just jag behöver ringa 112, så skulle jag aldrig bli trodd; få respons från alarmcentralen. "Äh, gå och lägg dig"; "Kom igen imorgon" eller något liknande skulle jag få till svars.

Allt medan exempelvis min sambo (NT) i  v a r j e  läge lindar alla kring sitt finger vad det vara månde…

Allt medan, som sagt var, jag själv står utanför all social kontakt…

… Men det är ju då också vårt aspergianska öde…

Hm, jag tycker nog att några av mina kognitiva förmågor trubbas av en aning av att vara ensam ett längre tag. Som förmågan att omvandla mina tankar till talspråk, dvs förmågan att uttycka mig verbalt, och i viss mån förmågan att lyssna till andra. Men det är möjligt att andra förmågor skärps en aning.

Det jag menar är helt enkelt att jag tycker att det är svårare att göra mig förstådd av andra efter en tids social isolering, sen får man väl kalla det vad man vill. Till viss del beror det nog på att man är mer hämmad och tillbakadragen, men jag tror också att det beror på att man är lite otränad i att kommunicera med andra. Man är inte lika snabb i huvudet och behöver träna upp sig igen. Exakt vad det beror på kan man ju fundera på.

Jag känner igen mycket av det ni andra säger. Jag uttrycker mig också ganska kort och har svårt att hålla tråden om jag skall ge ett längre svar. Jag kan också röra till det om jag skall ge intruktioner "i farten". Har jag tid på mig så är jag nog ändå ganska bra på att just instruera och förklara.

Sen tycker jag att det bästa med min tid med KBT var att jag faktiskt tränade upp min förmåga att prata om mig själv och mina känslor, och därmed också blev lite bättre på att prata överhuvudtaget. Det betyder alltså att jag var ännu sämre innan

#11 Jag skulle trots allt tro, Wide Awake Dreamer, att din kognition är NT-tocke, det vill säga du tänker i ord. Medans exempelvis jag, jag inte tänker i ord, utan i helt andra strukturer.

Av just den anledningen så blir det så jobbigt för mig i längden att umgås med medmänniskor på basis av det talade språket - eftersom jag måste översätta hela tiden till det för mig onaturliga talade språket.

Av just samma anledning känns det då så skönt att få komma hem och rå sig själv, ty då får tankeförmågan fritt utlopp! Då får jag tänka i de banor som just jag är skapt till.

Jag tänker väldigt mycket och glömmer ofta sedan vad jag skulle säga, därför skriver jag numera ner viktiga saker. Jag har lyckligtvis utrustats med språkbegåvning och kan både tala hyfsat och skriva mycket bättre, men jag är som sagt glömsk och även orolig, så skrift funkar bättre för mig. Dock har jag en förmåga att ge överinformation som Praefatio i både tal och skrift, men tal blir värst för jag snurrar liksom in mig i en massa onödig information. Jag brukar bli kallad professor Kalkyl… :-) Disträ och tänkande, sen kommer idéerna huller om buller. Allt jag kan om grafisk design, trycksaksproduktion och marknadsföring har jag lärt mig själv, sk autodidact. Det gäller det mesta. Om jag blir intresserad av ett ämne, blir jag väldigt fokuserad på det och tar reda på allt om det både praktiskt och teoretiskt. Exempelvis problemlösning i datorer och övriga tekniska prylar. Jag behöver sällan instruktionsböcker för tekniska apparater, jag bara vet hur de fungerar, men jag har lättare att följa skriftliga instruktioner än verbala då jag glömmer allt utom sista instruktionen. Min hjärna har alltid något för sig så jag blir lätt ofokuserad om det inte intresserar mig, vilket kan uppfattas fel utåt. Jösses, jag verkar rätt bra på att snurra in mig skriftligt med… :-/

#13 Och varför sade du detdär på slutet!? (sista meningen)

Alltför många verbala virtuoser har jag stött på på den här sajten som avslutar ett glasklart resonemang på liknande sätt så som du nu gjorde…  undrar verkligen varför…

Jag minns för flera decennier sedan (långt innan datorn ens var uppfunnen) när jag fick behov av att skriva ner mina känslor och tankar i dagböcker.

Små, fint inbundna med svarta pärmar. Jag har kvar dem än.

Minns, att jag själv ansåg att det var ett obegripligt svammel jag plitade ned. Och så tänkte jag nog, för att det liksom var pennan som bara skrev; mitt censurerande och tillrättaläggande tänk var inte med i dessa situationer.

När jag så långt senare åter öppnar dessa dagböcker och läser vad jag skrev, så framstår all text - utan undantag - som högst begriplig; dessutom mycket välformulerad…

Varulv, jag insåg precis det jag skrev på slutet… :-) Jag tycker att du alltid formulerar dig väl :-) jag skulle aldrig tro att du har språkliga problem om du inte skrivit om det för du skriver väldigt bra!

Jag uttrycker mig bra mycket bättre i skrift än tal. Jag har länge skrivit till min samtalskontakt eftersom jag ofta inte får ur mig något vettigt alls när vi ses. Men nya kontakter inom vården blir det ofta så att jag blir praktiskt taget stum. Jag kan muttra eller svara mycket kortfattat ibland.

Får alltid beröm för min förmåga att skriva. Ytterst sällan för talet=)

#15 Jo men det är precis det som HannaM också förtydligar med sitt inlägg #16, att det är olika kanaler i hjärnan detdär, det muntliga och det skriftliga.

Någon refererade i en tråd härförleden till en autistisk tjej, som under hela sin uppväxt varit idiotförklarad (hon kunde inte överhuvud taget kommunicera med omvärlden) - tills hon fick tillgång till det skrivna mediet via dator. Hon lärde sig skriftspråket, och kunde därefter uttrycka sig på ett häpnadsväckande moget och levande sätt. Därmed visade hon plötsligt att hon var en helt vanlig människa inombords - kanske till och med mera skärpt än de flesta.

Jag känner igen mig helt och hållet i det du skriver. Jag är precis likadan. För det första har jag svårt att prata med nya människor, för att jag är rädd att säga fel eller något sådant. Men jag har också svårt att prata med familjemedlemmar ibland för att jag inte riktigt kan förklara hur jag menar. Så däför skriver jag av mig, oftast i min blogg. Min fästman läser den eftersom han finner det intressant och förstår mig lite bättre igenom den.