Därför tror jag, Jenny, att det är bra med diagnos:

shortcut to heaven, you know…

Nej män skjemnpt ock sido. Har du diagnos, så kan du hänvisa till den inför dina föräldrar. Du får helt enkelt draghjälp med argumenteringen. Vilket kan vara bra och praktiskt.

Vad jobbigt att inte få den där tiden att vila som man behöver efter en vända in i väggen.

Jag vet precis hur det kan kännas.Jag börjar bli lite bättre nu efter ett år med vila och inte göra nånting men det tog ett tag innan min sambo fattade att bara att diska en stekpanna var för mycket och för stressigt.

Jättetråkigt att höra att din familj inte har någon som helst förståelse för hur du mår. =/ Önskar jag kunde hjälpa till på nåt sätt.

Om du ändå får skit när du saker rätt.. skit i att göra saker? Var rebellisk =D Eller skriv ett öppet brev till familjen och lämna framme och berätta hur du känner.

Vet inte om det var tips du ville ha. Men i vilket fall som helst.

Du är inte ensam <3

Åh, tack Rebellkatten för dessa förtydliganden!

Jag missade dessa dimensioner i din redogörelse, Vargafrost. Förlåt mig för det!

Naturligtvis - jag befinner mig där själv, eller har gjort, i ännu högre grad - och är (förhoppningsvis) lite på väg att återhämta mig allt mer.

Jag vet exakt hur det där känns. Och hur sådana krav som du beskriver kan förstöra allt. I denna situation som du beskriver, så är man oerhört sårbar. Minsta "anomali" kan trigga igång stressen till höga höjder.

Bara tråkigt att ha anhöriga som är okänsliga, som inte förstår. Vilohem vore ett bättre alternativ för människor i denna situation. Men tyvärr finns väl knappast "vilohem" idag längre…?

Kan du inte flytta hemifrån?

Jag skulle aldrig palla att bo hemma hos mina föräldrar. Jag älskar dom och de är underbara, vi kommer riktigt bra överrens men vi kan inte bo tillsammans.

Ska hem till dom på höstlovet och vet redan nu att dom kommer driva mig till vansinne efter någon dag, så ska resa iväg till en kompis ett par dagar i mitten av lovet för att komma ifrån lite.

Kan tänka mig att det inte är så lätt att bara flytta hemifrån sådär, speciellt inte om man redan är utbränd och mår ganska dåligt och därför kanske inte har en inkomst.

Aktivitetsersättning är ju ett alternativ om du inte jobbar. Jag var i nästan precis samma situation när jag var 19 och bara ville flytta. Hade inte min diagnos då men det hade min pojkvän! :P Han fick aktivitetsersättning pga sin Aspberger diagnos och på de pengarna lyckades vi skaffa en liten hyreslägenhet och starta upp våra liv.

Jag tyckte det lät som en bra idé att skriva ett brev också. Ibland är det lättare att få med allt då. Inkludera tydlig information om din diagnos som är relaterat till hur du mår. Jag skrev ett sånt brev till mina arbetskamrater en gång, typ såhär:

Pga min ADHD så har jag svårt för bla bla bla. Det underlättar om vi för såhät istället: Bla bla bla.

Att de tjatar på dig om hemmasysslor känns inte helt okej tycker jag :/ Även om du kanske går hemma så betyder inte det att du har tid eller ork att göra de sysslorna. De ska inte ta dig för givet, speciellt inte om du mår dåligt psykiskt. Försök förmedla hur du mår och undersök möjligheterna till hur du kan få ditt eget hem. Det låter som att du kan behöva ditt privatliv.

Ta hand om dig! <3

#5: Fast är man utbränd och mår dåligt bör man ju som sagt inte ha några problem att få hjälp från FK, i alla fall inte om man är under 30 då reglerna verkar vara snällare då.

#6 Jag har ingen egen erfarenhet av det där, så jag har ingen aning. Men det du skriver låter vettigt! :) Jag har haft turen att klara mig på studiemedel efter min första knaggliga start i livet på pojkvänens bidragspengar.

Jag har tyvärr blivit rätt bevandrad inom FK's regler genom åren..

Vill börja med att tacka för responsen.

#1 Kruxet är att det i min familj är "fult" att hänvisa till eventuell diagnos, för personen är inte diagnosen.
"Det är ju bara att jobba med."

#2 Jag har faktiskt testat att strunta i att göra saker, men då får jag, surprise, skit för det också. Jag har sagt tidigare att jag inte vill plocka undan deras grejer, eftersom att jag inte äter deras mat. Men det går tydligen inte riktigt fram, verkar det som.
Frågan är ju sedan hurpass mycket som ska komma fram i brevet. För min del är det mycket som har grott sedan jag var liten, som spär på det hela ytterligare.
<3

#3 Ingen fara, Varulv.
Och visst är det så, att allt lätt blir stresspåslag.
Vilohem har jag ingen aning om vad det är, är väl för ung för det. Men det låter skönt…

#4 Jag hade gärna flyttat hemifrån, men den möjligheten finns inte. Står i ett antal bostadsköer och bara håller tummarna. Om jag väl skulle råka få något, så vet jag inte om ekonomin håller för det.

#5 Aktivitetsersättning/-stöd (har hört båda för samma) har jag, på 100%. Det är knapert även när man bor hemma ibland, mest för att jag får ta deras ekonomiska bit ibland. Har fått det beviljat ett år till, och stressen har redan nu satt igång för hur det ska bli efter inkomsten från FK.
Hur stor är chansen att lyckas få tillägg för hyran, om det skulle bli att jag lyckas få tag i en lägenhet? Blir det problem om jag får en lägenhet i en annan kommun?
Ska försöka ordna upp ett brev.
<3

#9: Du kan få bostadstillägg om du har aktivitetsersättning, det brukar beviljas utan problem.

Aktivitetsersättning är sjukersättning för oss under 30, medan aktivitetsstöd är sånt man får genom AF.

Vargfrost: Vet inte var du bor eller så, men det kanske är lättare att hitta lägenhet en bit bort från Stockholm där du bor?

Jag bor t ex i enköping och bostadsköerna är relativt korta och det är relativt billiga hyror.

Din ersättning borde ju kunna flytta med dig ifall du bara upplyser rätt myndigheter om kommande flytt.

Förstår att du får mer skit över att du inte gör saker, men det är ändå sjukt otacksamt att göra saker och inte få någon respons för det. Påminner väldigt mycket om hur det har varit när jag bott "hemma".

Kan också förstå att det är mer än att "bara" skriva ett brev. Det är ju ofta i familjer outtalade saker man inte får prata om och ämnen man helst inte tar upp. Jag brukar alltid tänka att all kommunikation är bra kommunikation även fast man kanske skriver brev eller lappar eller vilket sätt som än känns lättast.

Jag brukar tycka att ett brev är ett bra sätt att börja för då är det lättare att få ur sig det viktigaste utan att en diskussion spårar ur. När jag försökte prata med mina föräldrar så slutade det alltid i att jag började gråta och skrika istället för att få något sagt. Det blev alltid missförstånd.

Tycker också att du borde få använda din diagnos som en förklaring till att du är som du är. Det är ju inget fult alls, det är bara faktum att vissa saker är som de är just av den anledningen :/ Du kanske inte ÄR din diagnos men din diagnos är en stor del av dig som person och en förklaring till att du mår som du gör.

Vet inte hur många gånger jag fick skäll för att jag glömde ställa in disken eller lägga strumporna i tvätten. :P Det blev alltid fel i alla fall, och sån är jag fortfarande. Som tur är så har min sambo överseende så vi skrattar mest åt det nu. Det gjorde inte mina föräldrar kan jag säga.