"Jag mår inte dåligt och har inte jätte stora svårigheter (just nu)" Har tyvärr inte en smartphone som kan stava :/

För att man vill ha medicin och hjälpmedel som kan hjälpa en, så var det i alla fall för mig.

Vad för hjälpmedel erbjuds? :)

Zaphix, håller helt med dej. Jag fick diagnos ADHD nu i vuxen ålder, i 30 års tid har jag medicinerats för panikångest/depression. Jag har inte förstått att varje gång det händer mycket runt mej/jag blir stressad så blir det kaos i huvudet. Nu med ADHD.medicin kan jag gå in i en affär och handla utan problem. Innan var det bara kaos och jag fick ofta lämna affären oftast med glömda saker och ibland utan att ha handlat något för jag klarade inte av alla intryck. Vidare harjag fått hjälp med att göra upp scheman så att vardagen funkar bättre och jag inte glömmer nort saker. Så, jag trinte du heller skulle tacka nej till att kunna leva ett något sånär normalt liv och kunna fungera som människa.

Vi är olika och har olika behov,vissa blir hjälpta av mediciner och eller vill bara veta för att man vill jobba med sej själv, vill göra något åt sådant man har svårt med och kunna förbättra sin livskvallite. Jag tror inte människor vanligtvis har lust eller gör sej besvär med att söka för utredning och "vilja veta" bara av ren nyfikenhet.

Är det bra som det är med livet behöver man ju inte söka till någon utredning. Det brukar vara långa väntetider så jag tycker att man kan ge den platsen till någon som verkligen behöver utredning om det inte fyller någon funktion.

Det är inte viktigt att veta att man har någon diagnos som heter något bara för diagnosens skull.

Det finns många som känner igen sej i diagnoserna och lever ett bra liv utan att det är några problem eller spelar någon som helst roll om dom har någon diagnos eller inte. I vissa fall kanske det tom kan leda till  problem istället att få en diagnos om allt var bra. Det viktiga är att man gör så som man själv känner är rätt,har man ett behov av att göra utredning så är det rätt att göra den,finns det inget behov låter man bli och ägnar sej åt något roligare istället.

Jag fick min ADHD diagnos när jag fyllt 23. Den förklarade ju en hel del om varför jag har haft det så svårt i livet med vardag, skola och annat. Det gör ju att jag nu förstår att jag fungerar på ett sätt som ibland kan skapa problem, att det finns fler som jag och att jag inte är dum i huvet och lat som inte klarat vissa saker.

Nu kan jag ju dessutom få rätt sorts hjälp och ökad förståelse från omgivningen och anhöriga. Det är mycket lättare att förklara för andra "jag har ADHD" än att sitta och radda upp alla saker jag har svårt för utan att ha något namn på det som sammanfattar. Jag fattar ju mer själv om hur jag fungerar nu också och kan då anpassa mitt liv så att jag lättare klarar av det. :)

Jag fick mina diagnoser i vuxen ålder. Varför jag ville veta?

För att få hjälp helt enkelt.

Jag svarar sen när jag inte sitter på stadens Fristadstorg med minnya smartphone/Handi (hjälpmedel) och surfar. ;-)

Jag vill helt enkelt ha en förklaring till varför jag är som jag är, värsta tänkbara skulle vara att jag bara är en dålig människa och helt enkelt inte har en diagnos.

Sen vill jag ju veta för att få hjälp. Har precis fått Strattera utskrivet som jag ska prova nu en månad så får se hur det går. Mitt mål är att kunna studera och ha ett arbete.  :)

#5 tänkvärt! Har Vart inne i de tankarna.

För att veta vad som är "fel" på sig och för att få hjälp i vardagen.

Ja, man vill ju helt enkelt veta…

Och sen är det ju så, att får man en diagnos, så är man plötsligt inte helt ensam i världen längre, utan man tillhör plötsligt en grupp av mänskligheten - och det kan kännas skönt i sig!

I mitt fall för att få medicin eftersom jag visste ju att jag hade ADHD fast jag bara inte fått diagnosen än.

Jag fixar inte jobb, familj och mina intressen som hjälper mig att stå ut med mig själv. Sen kanske det inte är hundra jag fixar heltidsjobb men det forskar jag i nu.

pEr

Nu är det inte jag som ska utredas, utan maken. Men vi vill göra den för att få svar på varför år av besvär existerat. Svart på vitt att han inte inbillat sig bekymren. Sen även för barnen. Om pappan har, kan barnen ha. O då är det bättre att vara medveten o kunna se tecknen. Rätt medicinering o hjälp med vardagen är också anledningar. För min del vill jag få bekräftat orsaken till våra problem (ibland) o även hjälp hur man bemöter på bästa sätt för att livet ska funka.

#14 Ja då finns det något syfte att göra utredning och det fyller någon funktion,så visst är det värt att göra utredning.

Jag blev väl utredd av en *slump* då jag mått så dåligt i många år och äntligen fått remiss till vuxenpsyk där jag först gick i KBT, vilket inte gav så mycket eftersom jag glömmer minst hälften av allt jag ska göra och ta upp. Då terapeuten i samråd med psykiatrikern ansåg att det lutade åt en bokstavskombination och gjorde testerna på mig.

Glömde skriva att jag har ADD, och lite annat smått å gott :)

Ja varför i mitt fall var det inte jag själv som ville ha en diagnos utan det var min företags läkare o husläkare.

Jag själv såg inte det som ngt viktigt eller rättare slog jag undan detta med att jag skulle ha ADHD.

Jag var ju inte agressiv utan lugn i tempramentet vilket jag inte kunde få i hop med ADHD.

Men visst var jag överaktiv impusliv o hade kocentrations problem o svåra sömnproblem.

Men efter flera sjukskrivningar för utamttnings depresion och sömn problem och där man provat dom flesta mediciner mot min sömn utan ngn verkan.

Så tyckte min läkare att jag skulle utredas för att se om ADHD kunde vara orsaken till mina problem.

Jag sa nej till utredningen vid 2 tillfällen innan jag gick med på det men även under utredningen på ett av mina barn så föreslog man att även jag skulle göra en utredning så har igentligen sagt nej till utredning 3 ggr.

När jag väl sa ja och kom till Psyk så sa dom att jag bara var ute efter narkotika klassad medicin och om jag haft problem i 47 år utan behöva hjälp behövde jag inte det nu heller.

Men det blev ändå en utredning till slut och där det konstaterades att jag hade ADHD och att min sömn problem orsakades av ADHD så med hjälp av Concerta o Melatonin så fick jag hjälp med sömnen vilket inget annat gjort under åren.

Så jag fungerar betydligt bättre som person i dag med medicineringen mot vad jag gjort innan.  Sömnen fungerar bättre jag har betydligt bättre koncentration och mitt när minne har blivit bättre sedan jag började min behandling för ADHD.

tekniska hjälpmedel för ADHD har jag ett kjedjetäcke och jag har fått beviljat en spisvakt som automatiskt stänger av spisen eftersom jag brukar glömma detta.

Bara jag som ska få tummarna loss och boka elektrikern för monteringen för detta hjälpmedel.

Sedan har arbets terapueften föreslagit en Handy Defy++ som  har en rad finessser som aktivtetes kalender med tids påminnelse. Den visar även pågående o  hur lång tid det är kvar till olika aktiviteter och den har  speciellt anpassade inköps listor och steg för steg beskrivningar för t.ex vägbeskrivningar eller andra beskrivningar där man ska göra saker i flera steg.

Den har även talsyntes som läser upp text o även skriver ner text om man har Dyslexi problem.

Får mer info om den nästa vecka då personal från komunen kommer hit och ska visa alla funktioner och kolla så jag har användning av detta innan den skrivs ut.

Det är ju igentligen en jäkligt dyr mobil telefon anpassad med appar som ska underlätta för oss med ADHD men även för andra handikapp. och det finns en rad andra hjälpmedel. olika  elektorniska schema  elektroniska hjälpmedel för tid. man kan även ägga in speciella bild program för tex dom med afasi o ha svårt att prata så kan dom visa en bild på det dom vill säga.

Den har även larmfunktion inkopplad så behöver inte befinna dig hemma utan får  et ep anfall ute på stan kan den larma akuta o även sända ut GPS SIGNALEN TILL SOS SÅ DOM KAN DIREKT SE VAD LARMET GÅR NGN STANS

Sedan finns det ju KBT behandlingar för oss med ADHD som är jätte effektiva och det finns även gruppterapi för vuxen ADHD.

Så det finns mycket mer hjälpmedel en bara mediciner för  ADHD så alla idé med en diagnos och med hjälp i vuxen ålder.
Så synd att jag inte gjorde denna utredning långt innan för det hade underlättat o besparat mig mycket elände.

dENNA HANDDY HADE GETT MIG ETT HELT OVÄRLDELIGT HJÄLP MEDEL EFTERSOM JAG DELS hAR ADHD SJÄLV  MEN DELS JOBBAR SOM EN Pa ASSISTENT TILL EN MED aFASI .

hÄLSNINGAR LASSE SP FONNNS ÅTSKILLIGA APPAR MAN KAN ANPSSA DENNA MOTOROLA TELEFON.

lASSe

Lasse

#18
Oj, vilken historia. Vad skönt att det löste sig tillslut iaf.

Och jag blir så glad åt att läsa om framstegen tack vare medicinen. Det ger mig hopp om framtiden i vår familj :)

För att få den hjälp, det stöd och den förståelse man behöver.

Jag sökte från början hjälp för att mina tics gav mig smärtor och träningsverk. Jag remitterades till psyk, och redan under första "intervjun" tyckte de att jag, förutom att jag borde göra en utredning för Tourettes, även visade så stora tecken på Aspergers syndrom att de gärna ville utreda mig för det också. Jag är alltid intresserad av att lära känna mig själv bättre, och när jag läste på lite om AS föll en massa pusselbitar på plats.

I slutändan fick jag både diagnos Aspergers syndrom och Tourettes syndrom, samt drag av ADHD.

För mig har det varit jätteskönt att få mina diagnoser, framförallt AS-diagnosen. Bortsett från den hjälp och liknande som jag nu har möjlighet att få, så slutade mamma omedelbart med sitt toktjat om att jag skulle ut i arbetslivet så fort som möjligt (bara tanken på ett vanligt heltidsjobb som hon har gör att jag vill gråta och gräva ned mig under någon slemmig sten), jag slipper till exempel undan fotograferingar utan att hon klagar eller suckar (bara att någon riktar en kamera mot mig förstör min dag; ger mig ångest och gör att jag måste gå undan och gråta), och så vidare. Jag skulle aldrig klara av ett vanligt Svensson-liv, och diagnoserna gör att de flesta andra någorlunda kan acceptera det nu, istället för att bli irriterade/arga på mig eller tycka att jag bara är lat, omedgörlig, oflexibel eller dylikt med flit.

#20 Det där är lite min o makens förhoppning med. Att få förklarat andra saker o få pusslet falla samman. Samt att kunna få vara som han är utan skumma blickar. Jag tror att en stor sten skulle falla från honom med kampen att vara normal. Och kanske kan han slappna av mer då. Jag skille också vilja veta för att slippa tjata om sånt som inte är hans fel. Vilket jag väl gjort mindre sen vi konstaterade vad som kunde ligga bakom. Men mest önskar jag att han ska få vara pigg, för då löser sig mkt av sig självt.

Jag har gått igenom en ADD-utredning…och jag ville det själv, för att få en del frågetecken uträtade så att säga. Fick vänta ett tag på den, och under den väntetiden sökte jag själv svar på en massa frågor, om mig själv… Det jag kom fram till innan utredningen var att mina svårigheter och "symtom" under livets gång lika gärna skulle kunna handla om AS (eller något inom autismspektrumtillstånd). När sen utredningen kom igång så tog jag upp detta, men tror inte att de tog mig på särskilt stort allvar… Utredningen gjordes med endast ADD som hypotes, och visade sig att resultaten på testerna inte räckte för en diagnos… Några AS-tester gjordes också, men de "goda" resultaten gjorde att jag avfärdades på den punkten… STOR BESVIKELSE! Nu är det så att jag fortfarande går och bär på en "önskan" om en diagnos, för svårigheterna får större och större proportioner vartefter kraven ökar…det känns som en snara som dras åt lite i taget… Jag tror jag skulle bli hjälpt av en diagnos, för att få arbetsförmedlingen och andra att lätta lite på snaran… (Jag är ganska säker på att jag skulle kunna uppfylla kriterier för en kombi-diagnos, om utredningen görs ordentligt, och utredarna fångar upp vad jag försöker förmedla, utan att stirra sig blinda på tester som är gjorda i "skyddsrum" och inte i verkliga livet.) Det är oftast antingen eller överallt…har man en diagnos kan man få hjälp och stöd, har man ingen så förväntas man fungera väl på livets alla plan… Och jag funkar definitivt inte på långa vägar när det gäller de krav som ställs på en "normalfungerande"… Detta blev en lång och omständig förklaring på varför jag vill ha en diagnos. När jag får ork ska jag försöka skriva lite om min utredning i kuddrummet…

#22 Jag kan förstå din besvikelse. Att få en diagnos när man själv vet att något inte är riktigt som det ska kan vara en stor lättnad. Jag minns att jag tidigt (i gymnasiet) bad om att få en utredning även om jag inte då hade någon aning om vad det kunde vara. Jag visste bara att det var något. De sa att jag försökte framställa mig själv som sjukare än vad jag var. Det fick mig att känna mig urdum och kass jättelänge som att jag bara låtsades må dåligt.

När jag väl fick min ADHD-utredning så visste jag inte vad de letade efter. Det var min läkare som tog initiativet efter att olika psykologer gissat sig till vad jag skulle kunna tänkas lita av. Allt från Borderline, bipolär. Jag blev riktigt överasskad när det visade sig att jag har ADHD eftersom jag inte ens tänkt den tanken själv, men det var ett stort uppvaknande och en lättnad.

Jag hoppas att du får fler utredningar så att du verkligen kan få hjälp med dina problem! Det är skitjobbigt att gå runt utan att veta och ständigt undra om man uppfyller kriterier eller inte. Det är ju på ett sjukt sätt som att göra en jobbansökan och inte ha tillräckliga meriter.

Vill även tillägga att jag ofta upplevt det som att man blir misstänkligjord om man har för mycket egna teorier. När jag först kom till BUP så kändes det som att de inte alls trodde på mig och försökte vifta bort mina problem som vanliga tonårsproblem och när min dåvarande pojkvän försökte intyga hur dåligt jag verkligen mådde så gick min läkare till mina föräldrar och sa att min kille försökte övertyga mig om att jag var sjuk fastän det inte var sannt. :(

Vuxenpsyk har som tur är varit mycket bättre, även om jag träffat på riktiga ägghuven där med.

I min mans fall var det hans arbetsgivare som krävde att han skulle göra en utredning, annars hotade de med sparken. Ungefär samtidigt hade även jag snubblat över några artiklar om ADHD och började ana… Han är så otroligt ojämn när det gäller arbetsprestationen. Ibland är han geniet som hittar osynliga buggar i programmeringskoden, skriver smarta skript som ingen annan ens tänkt på och löser omöjliga problem på nolltid. Men lika ofta saknar han helt energi och sitter och slösurfar dagar i sträck utan att få någonting gjort. Med diagnos har det mesta blivit bättre. Större förståelse på jobbet, medicinering och ökad självinsikt är väl de viktigaste delarna. Nu hoppas vi att sonens ADHD-diagnos ska förbättra hans situation också.

#24 Exakt, det känns som att bli misstänkliggjord…som att de tror att man är ute och fiskar efter att få en diagnos bara för att… (jaa, för att vaddå, undrar jag?) Kunde jag, så skulle det vara enklare att leva efter de normer som majoriteten verkar lyckas med… Jag önskar egentligen inte att jag behöver en diagnos…men som det ser ut nu skulle jag verkligen ändå behöva en…

Va härligt att läsa allas historier! 
Lärorikt och intressant :)

Konstigt att det är så svårt att svara på just den frågan! Jag sitter själv och vänder och vrider argumenten. Det jag kommer fram till är att jag jobbat mot mig själv i väldigt många situationer och år, lagt skuld på mig själv för att orken inte räcker till, och för relationer jag inte klarar av. Och för att jag känner mig så fruktansvärt dum och oduglig i så många situationer, samtidigt som jag har svårt för sociala sammanhang när de är ytliga och lättsamma.

En diagnos är en genväg till att förstå och hitta balans. Mycket kan man jobba sig igenom utan diagnos. Men jag tycker både jag och mina närmaste haft nog problem på grund av de svårigheter och drag jag vet att jag har. En diagnos är ett sätt att köpa tid och kunna jobba med rätt saker. Och även om utredningen inte leder till diagnos, så går man igenom en process själv som innebär att man ser sig själv på ett annat, kanske mindre negativt sätt. Så  tror jag att jag tänker. Men jag vet inte.

Lite granna är nog begäran om diagnos ett rop på hjälp. Hit men inte längre, liksom; hjälp mig ur det här ni, som är proffs! Låt mig få komma ut ur detta rum! Till friheten där utanför! Ungefär så, typ…

Working in a coal mine…

Oh lord - how long must this go on!?

Working in a coal mine…

Men det är klart… - allting kunde vara värre; betydligt värre…

Jag har ju fått en helt annan förståelse för hur jag fungerar efter jag fick min daignos och efter jag gick i en vuxengrupp för vuxna med ADHD.

Där jag fick lära mig att hantera dom problemen som jag har av min ADHD.

Genom att jag fått förstålse varför jag fungerar som jag gör så kan jag även förebygga detta genom att göra scheman inköps listor och även göra rutiner för betala räkningar osv.

Detta har underlättat betydligt för mig i dag.

Lasse

Jag har ännu inte genomgått någon utredning och har således ingen diagnos för ADHD.

Men jag vill veta varför jag aldrig kan få någon ordning på mitt liv helt enkelt. Varför kan jag aldrig bli klar med min utbildning? Varför lyckas jag aldrig bli bra på något fastän jag har lätt för se komplexa samband och lätt för att lära mig?Varför blir jag så uttråkad på jobbet att jag till slut inte orkar gå dit? Varför kan jag aldrig sätta upp mål och nå dem som "alla" andra verkar lyckas med. Varför har jag bränt så många chanser i livet?

Det finns hur många frågor som helst som jag vill ha svar på, de ovanstående är bara några av dem. Om jag blir diagnosticerad med ADHD eller ADD tror jag det skulle ge mig de flesta svaren jag söker.

Men framförallt behöver jag ha hjälp med att hantera mina problem. Jag har gått i terapi för att hantera symptomen för Fobisk personlighetsstörning och det har funkat hyffsat bra. Men det  behövs något mer, något som gör mig mer fokuserad och uthållig.

Helt enkelt för att det ger mig en förklaringsmodell varför jag ter mig som jag gör. Jag har "alltid" vetat att det varit något avvikande med mig, redan sedan barnsben - vet att jag frågade de vuxna och syskon i min omgivning varför jag var si och så - så för min del har jag bara skjutit upp diagnoseringen.

Med diagnoserna i hand, hade varit bättre att genomgå utredning tidigt. Som någon redan nämnt, satt diagnos ger en rättigheter (hur pass effektiva de är kan diskuteras), ex hos Arbetsförmedlingen, skolgång (även vid universitet), arbete, habilitering.

#32 Vilka diagnoser har du, muammar?

#33 Jag har AS och ADHD.

Jag ville veta för att för mig är det ett handikapp i både vardagen/fritiden och på jobb/praktik/studier och jag är i behov av hjälp för att fixa en "normal" vardag.

#9 Sa precis så som jag känner.

Jag har precis fått remiss till adhd/add utredning efter att ha bett om det.
Är trött på att gå runt och känna att det är nått allvarligt fel på mig, att jag är lat osv. Och självklart få hjälpen!