Kram, vet itne vad jag ska säga, känner igen mig och det är likadant här.

Men det hjälper ju inte dig.

Förstår att det känns tungt när ens föräldrar inte ens vill prata om det. Mina föräldrar har i princip bara ryckt på axlarna åt att jag fått en diagnos. "jaha" och så var det inte mer med det ungefär. Frustrationen över att inte ens kunna prata om såna saker är för mig iaf rätt stor.

Men om du är 42 så är dina föräldrar över 60 skulle jag gissa? Jag kan tänka mig att det i deras generation inte är nåt man pratar om med psykiska sjukdomar och sådant.

I min familj har det alltid varit lite av attityden att "men ryck upp dig om du mår lite dåligt" och inget man pratar om överhuvudtaget. Som om det skulle vara något fult. Hellre prata om katter än nåt som är viktigt öht. Eller börja prata om katter när man frågar något "obekvämt". Blä =/

Vet inte vad man kan göra i en sån situation, att diskutera saken med nån som inte vill prata om det är ju omöjligt. Du har skrivit ett brev och de har inte ens nämt det. Det kan ju vara så att de behöver mer tid att smälta det, det finns ju foldrar och sånt man kan få från sin doktor om ADHD eller från Attention. Du kanske skulle skicka några sådan till dem? Jag tänker iaf ha med mig några till min familj nästa gång jag orkar träffa dem.

När de känner sig redo (eller aldrig om de t ex skäms för mycket) kommer de säkert att kunna prata om det som varit. Det är viktigt att få avslut eller att iaf få någon sorts svar på de frågor man har. Men det är inte alltid möjligt. Kanske får du brevsvar tillbaka.

Hoppas du får någon sorts lösning på det här. *Kram*

Alla har ju skrivit så bra redan:) men jag var oxå iaf hemma ganska lugn som barn, i högstadiet började jag bli trött, har varit trött i 16 år nu Och nu när jag gjorde utredningen kunde de tydligt se hyperaktiviteten.. Så, ADHD behöver inte betyda att man springer runt som en duracellkanin hela tiden;) men det är väl det folk oftast tror. Ingen verkar trott att jag skulle ha ADHD. Min mamma verkade inte tro det heller när jag först sa att jag skulle göra en utredning. Men så skrev jag ut vårdprogmet för vuxna adhd(hittade det när jag googlar:) hon läste igenom alla papper, det verkar har hjälpt. Hon kom ihåg saker som jag tror var lite avgörande för min diagnos. Katter?? Säg att katten har adhd;) Min pappa har inte satt mkt.. Alls. Hoppas det löser sig bättre snart. Alltid svårt med fördomar och folk som är rädda för prata känslor.

Tack för svaren, skönt att få höra att flera blir bemötta på samma tråkiga sett. Men man får acceptera vissa saker i livet och känna efter själv vad man står, och hur mycket tid och ork man ska lägga ner på att föra en dialog med personer som inte vill lyssna, förstå har funderat nu klart. Jag har bara berättat ren fakta för dom och det är inte fel. Just nu är relationen spännde men jag mår inne i min själ bättre nu när jag har varit öppen om varför jag är som jag är.

Kram på er alla

Jag har ju "tur" som har en bror som har AS, blev lätt för mina föräldrar att greppa att jag har ADHD då. De var med på intervjuer på utredningen och sånt så det var väl insatta i min problematik. De fick även läsa igenom resultaten från utredningen för att få en bättre förståelse.

Pappa har rätt starka drag av ADHD han med vilket han gärna berättar om, mamma är dock en typisk NT'are.

Jag har dock alltid varit rätt hyper av mig, en rätt typisk ADHD'are som barn tror jag, fast jag är tjej.