barndomsintresse + lugnande personlighet?
Hej, är ny här och har läst runt en del.
Ska väl eventuellt bli utredd för nåt adhd/add-liknande men det är ju kötid som inte är av denna värld. Hursom så har jag ju läst på själv lite och känner igen mig så väl i allra flesta kriterierna, förutom det där med hyperaktivitet. men jag har däremot en inre oro tycker jag. kanske yttrar det sig så ist, som tjej?
Men en grej jag tänkt på… jag är 27 år. Och har haft problem med djup depression nu också här i vår, kanske för att jag inte fått hjälp med ovanstående, vad vet jag. Iaf.. det jag ville komma till, är att jag har en sånt driv att söka upp och kolla upp barndomsgrejer? Alltså typ. Lego, ljudband jag hörde som liten, leta fram gamla gosedjur, favoritböckerna m.m., kan bli helt gråtig av att titta på gamla foton och så vidare, ibland kan jag inte sova för att jag inte hittar just ett foto som jag har en minnesbild av hur det ser ut..
Det kanske inte alls har något med det här att göra.. men jag undrar ju lite vart detta driv kommer ifrån O_o är jag helt fel på det? Nån som har en tanke?
fråga 2 är den ang andra personer med adhd/add. öh, det låter dumt nu, men jag var inlagd på en psykavdelning en period, och där fanns ju flera olika diagnoser hos människorna. vid flera tillfällen oberoende av varandra så har personer med sådana diagnoser sagt att de blir så lugn av att vara kring mig… vad skulle det kunna peka på? att jag inte har diagnosen själv? eller va? jag blir fundersam.
hoppas nån kan förstå min smörja…jag fick sån skrivarlust och inspiration nu, och brukar generellt kunna uttrycka mig bra i skrift… svara tillbaka om det är rörigt :P Må gott alla ~
må gott ~
Det där med att inte kunna släppa saker som har hänt och att man alltid återkommer till vissa saker som har hänt. Att analysera sönder det förflutna och sedan att folk och djur blir lugn av att vara runt mig, säger de, inte djuren då, men människorna, trots att det känns som ett kaos inom mig för att jag inte kan förstå vad allt handlar om, världen runt omkring, alla människorna, finns liksom inget logiskt mönster. Jag är jättesocial, men jag förstår inte vad andra vill få ut av saker och ting. Jag förstår inte varför vissa vill vara vän med mig, vad är det de vill ha av mig. Försöker finna mönster i allt, och det gör mig förvirrad när det inte finns någon förklaring till saker och ting.
Har Aspergers Syndrom som diagnos.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Kanske är det så att du hade en väldigt lycklig barndom och därför söker dig till foton och saker som du förknippar med den. Du gör detta under en period då du är vuxen och mår dåligt.
#1 jag analyserar också sönder the past >.
Wtf resten kom inte me >.>
![[Varulv]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det kan vara en väg till självanalys också - att genom ett upphämtande och aktualiserande skapa diakrona sammanhang med sig själv… Jagstärkande, helt enkelt…!
Starta ny diskussion