Menar mer om jag kan lida av en dold ätstörning fast jag själv inte varit medveten om det? Eller om jag förmodligen är normalviktig?

svårt d där. men man ser väl om en person är försmal å kanske har nån ätstörning. huj svårt att förklara. men om personen inte har varit så smal i hela sitt sliv asså född smal. sen e d dom som är jättesmala pga att dom har en sån kropp å alltid har haft. tom kanske ärvt av föräldrarna. d e ju bara du egentligen som vet. men hoppas du förstår vad jag menade:-) lärde mig de från top model:-) men vad får dig att inte gilla din kropp? tkr du att du e försmal eller tkr du att du e stor? den frågan får du ställa dig sj. men om jag var du så skulle jag göra allt för att acceptera min kropp. alla ser olika ut. vet hur jobbigt d är att vara smal. när jag vägde som minst så vägde jag 43kg å är 164 cm lång å då var jag i v 13 med mitt andra baen:-\ men nu 7år efter har jag 4barn å väger 57g med lite bristningar å daller:-) men jag har äntligen lärt mig att älska min kropp. den e min å ingen annans:-) kram på dig å hoppas du fått något svar:-)

Tack för svar! Jag menar tyvärr att jag tycker jag ser större ut. Tycker definitivt inte jag är smal. Därför blev jag rent av chockad när jag kollade mitt BMI.

 Jo jag antar att det är det jag måste lära mig med, att tycka om kroppen som den är så länge man mår bra. Dessvärre känns vägen dit längre och längre bort

usch vad tråkigt. men d verkar som du ändå på nått sätt fattat d ändå. om jag var du skulle jag försöka prata med nån psykolog om de. kram på dig

Du är definitivt smal. Men om du har någon ätstörning beror ju mest på hur du tänker kring mat och din kropp, hur mycket du fokuserar på det och om du är ute efter att bli smalare. Typ.

Tänk, om jag på något vis - som manlig individ - kunde förmedla till dig, att skönheten faktiskt inte sitter på utsidan…!

De, som verkligen tycker om dig, ser inte till din fasad i förstone utan primärt till den ömsesidiga kontakt som uppstår mellan er.

#6: Fast allt handlar inte om vad andra tycker är vackert eller inte.

Alla som är missnöjda med sin kropp är det inte för att de tror att deras utseende inte behagar män, utan för att den inte överrensstämmer med den inre bilden över hur man vill se ut.

Då har det ingen betydelse om män säger att man ser sjukt bra ut eller inte, ens utseende är ändå inte som man vill att det ska vara.

Jag kan må dåligt över att jag tycker att jag är ful, men jag mår inte så dåligt över att jag inte tror att mitt utseende ska behaga andra, utan jag mår helt enkelt bara dåligt över att jag själv anser mig ful.

Även om andra skulle säga att jag var vacker skulle det inte ha någon betydelse, eftersom min inre känsla ändå säger att jag är ful.

Blir emellanåt frustrerad över män som tror att deras åsikt om mitt utseende har så stor betydelse att det skulle ändra min egen syn på det.  Som om jag bara vill vara vacker för att behaga män..

Nu har min feministiska sida sagt sitt. ;)

Jo men visst, Zaphix, och jag tror vi förstår varandra rätt bra ändå.

Vad jag menar är att det hela bottnar i en föreställning om hur män vill att kvinnor ska se ut. Varför? På grund av  t i d s a n d a n s  makt. Den mäktiga tidsandan är det, som formar våra föreställningar. Fast inte allas föreställningar, men de flestas.

Jag själv anser mig inte påverkas nämnvärt av tidsandan eftersom jag är en självtänkare. Och så anser jag exempelvis dig, Zaphix, och min hypotes är att trådskaparen likaså skulle kunna vara en självtänkare.

Uppfattningar om sitt eget utseende, det har man nog bara i relation till ett socialt sammanhang, är åtminstone min tro.