Känner igen mycket av de du skriver. Har du lätt för att behålla vännerna? Hur är du i sociala sammanhang? Hur var du som barn?

Behålla vännerna.. ja det har jag nog. Visserligen har jag förlorat ett par nära vänner som jag önskade jag hade kvar idag. 

I sociala sammanhang kan jag bli alldeles för mycket med mitt babblande, skämtande (som andra inte alltid uppskattar) och allmänt dryg när jag är med vänner alltså. När jag är med bekanta jag inte känner så bra är jag tvärtom väldigt blyg och har svårt att ta mig in i konversationen och säga något vilket är väldigt jobbigt

Som barn var jag extremt blyg, när alla andra sprang runt på t.ex. fotbollen satt jag på en bänk och kollade på. Jag visste inte hur jag skulle ta mig in i deras lek och var för rädd, för väldigt mycket. Men när jag blev runt 10-11 förändrade det och jag blev klassens clown istället. Då var det sällan jag var tyst. Kom även ofta i konflikt med klasskompisar och sa dumma saker. Hemma ville jag alltid ha roligt. Det fick inte stå still

Tack för svar! 

Tycker du låter helt normal, det är vårat samhälle/skolan som inte har kapacitet att anpassa sig till individer utan förväntar sig att alla ska passa inom en viss typ av undervisning/förhållningssätt.

För mig har meditation/reflektion hjälpt mycket när jag insett att det inte är mig det är fel på det är resten av världen som är ganska knasig, så släpper stressen och ångesten allt eftersom.

Mitt bästa råd till dig som 17 åring är att göra klart gymnasiet så gott du kan och sedan om du klarar av det jobba ihop lite pengar för att resa och hitta sammanhang där du kan vara dig själv på riktigt.

#2 skrivetav Marias96  Känner precis igen mig i detta: I sociala sammanhang kan jag bli alldeles för mycket med mitt babblande, skämtande (som andra inte alltid uppskattar) och allmänt dryg när jag är med vänner alltså. När jag är med bekanta jag inte känner så bra är jag tvärtom väldigt blyg och har svårt att ta mig in i konversationen och säga något vilket är väldigt jobbigt.

Jag tycker att du skall kontakta psyk för att göra en neuropsykiatrisk utredning. Bättre att du får reda på de nu och kan få hjälp, själv är jag 32 år och har precis påbörjat min utredning, gift och har en son. Tänk vad mycket lättare de hade varit om jag gjort detta tidigare.

Hoppas att du kan få den hjälp du behöver =)

Känner igen mig i allt TS skriver! Allt. Skrämmande för det känns som att vi är samma person.

FÖRUTOM att jag inte var blyg som barn. Kan sitta still på lektionerna men jag sitter alltid och pillar med mappen, pennan, sudd osv. och pratar jätteofta med kompisar, håller på med mobilen..

#5 blir lärarna arga när du använder mobilen t.ex. för att få lite stimulation?

Ja. Får kommentarer som "jag har tjatat på dig hela terminen, när ska det gå in egentligen?" Osv.. Jag försöker men det är så oerhört jobbigt att koncentrera mig.

Och jag tillägger i min första kommentar att jag inte har svårt att koncentrera mig, jag KAN Inte koncentrera mig, men det bara kryper i kroppen! Hålla tider är värst, om jag vet att jag börjar skolan kl 8, och måste gå hemifrån tio i, så sitter jag och fixar håret och helt plötsligt är klockan alldeles för mycket. Kommer precis inrusande när första lektionen börjar, missar bussar och glömmer bort saker och slarvar bort dom.