Vill oxå tillägga att jag märker att killen det gäller lider utav detta att han inte kan ta egna insiativ och jag vet inte hur jag ska gå till väga för at hjälpa honom. har försökt att hjälpa honom på traven o stöttat honom så mycket jag har kunnat. Men han skyller bara på en masa annat när jag säger att vi ska träffas. Vi har träffats 5 gånger på nästan 2år och då har det fungerat  bra. Kan inte riktigt förstå varför det låser sig för honom. Vill så gärna hjälpa honom. Vad ska jag göra?

Denna sida är väldigt bra, många som är insatta och därför vände jag mig hit. Vet att jag tjatat en del om detta men det är bara ni som kan hjälpa mig. Vet varken ut eller in om hur jag ska gå till väga :(

Kan du inte bara bestämma träff med honom då..?

Vill han inte träffas så är han nog inte så intresserad av dig faktiskt, iaf inte tillräckligt intresseras för att vilja umgås.

Rätt hårt, men det brukar vara så det ligger till.

Håller med #3.

Ta initsiativ själv, leder det ingetvart så finns nog inte rätt intresse från hans sida.

Jag tänker så här: hur man ska bete sig? Det beror på hur man VILL bete sig och vad man mår bra av också.

Om du vill ha en relation med honom så måste du kanske också säga ifrån och bestämma när du mår för dåligt av att du inte vet hur det ska bli?

Bara en annan spontan synpunkt. Eller kanske "kontrollfråga", rättare sagt:

När ni faktiskt har träffats, hur har det känts? För dig? Har du upplevt stunden med honom som berikande för dig själv och er båda? Således har ni upplevt en stark gemenskap tillsammans? En gemenskap som har känts så riktig, att ni, när ni åter blivit ensamma var och en för sig, spontant längtat tillbaka till er gemensamma samvaro?

Och vice versa: när ni sedan åter har träffats, då har det känts så riktigt, att ni båda har tyckt, att ni alltid, alltid hädanefter ville vara samman? Att tiden liksom inte räckte till? Att ni upplevde sorg i hjärtat när ni på nytt måste skiljas?

Har du ofta tänkt: "Just honom går det så bra att vara med! Vi har alltid så mycket att prata om; vi förstår varandra så bra!"?

Och: "Jag upplever att jag vill honom så oändligt väl… Och får så mycket bekräftelser på, att han vill mig så väl…!"

Tack alla rara för era inlägg, mycket olika tankar kring just detta :)

Jo den här killen vill gärna träffa mig, men han är rädd för att göra brort sig när vi ses. Han är rädd att göra o säga fel saker. Dessutom har han väldigt svårt för att visa känslor o att prata om det. han har till och med jobbigt att ge en kram. Men kommunucera har vi inga alls problem med. Dessutom är det mig att vänder sig till ofta när han mår dåligt o behöver prata. Vi har samma humor o skrattar ofta. Men när det kommer till känslor och att han ska berätta vad han känner för mig så tar det stopp.

Vi har pratat om att ses många gånger men jag vill inte pressa honom för hårt, vet att han inte gillar detta.  Han säger att han tycker om mig mycket men har svårt med att ta egna insiativ. Jag kanske får lägga o en växel själv o köra mitt race..kanske det kan bli en förändring, vad tror ni?

jag tänker bara såhär, om ni trivs med varandra och allt sånt, vill mer osv.. och han säger att han har svårt att ta egna initiativ så är det nog så att du får ta dom. Att han säger att han har svårt för det är ju iaf i mina ögon en invit att du ska göra det.

Sen behöver ni ju inte flytta ihop och gifta er imorgon för det, man kan ju ändå ta det lugnt.

Men sen är det väl ändå så trots allt att det ligger hos dig det här med, vill du verkligen vara med honom? Om du vill det så verkar det ju som att du kommer måsta kämpa för det försiktigt.. Är det OK för dig?

Tjejen jag är med just nu har jättesvårt att ge folk kramar och sånt, och sa det redan från början. Jag accepterade det direkt och har aldrig krävt nåt sånt. Efter första kramen så fortsatte jag som vanligt, krävde inget mer eller så och hon har liksom fått krama in sig hos mig så nu kramas vi rätt ofta :)

Det är nog lite annorlunda när killen är den som inte "vågar" typ, men det går att lösa tänkte jag bara. Prata känslor osv e svårt för många, man får ta det som det är. Sakta men säkert.

Lycka till iaf vad som än händer

Bra, Knaprig! Jag instämmer med dig helt, och har ingenting alls att tillägga. (Blir bara glad av ditt inlägg…  .)

Knaprig: Ja det känns som du har rätt i det du säger. Har pratat med killen som det gäller i kväll o har riktigt redogjort om det jag vill o vad jag känner. Märker att det funkar bra när jag kör på lite mer o han blir mera säker. Förstår att du har förstått min situation.

Det är inte så lätt för honom att bara köra på eftersom att hans självkänsla o självförtroende inte är ok. Men jag ska kämpa försiktigt, har jag kunnat gjort det i nästan två år så klarar jag det nog ett tag till :). Vill man verkligen nåt o som betyder mycket så får man inte ge upp.

Tack för det goda rådet 

Behandla honom inte som att han har ett problem.

Uppmuntar hans positiva egenskaper